torsdagen den 9:e maj 2013

Välkommen tillbaka, kära östrogen

Minsann! Jag slutar nog aldrig att förvånas över kroppens återhämtningsförmåga. Helt klart pågår återhämtningsprocessen fortfarande i min kropp, trots att det nu är mer än ett och ett halvt år sedan jag blev färdig med alla behandlingar.

För någon månad sedan märkte jag att vallningarna började dämpas. Alltså verkligen dämpas helt av sig själva. Mycket märkligt efter nästan två år med en helt urflippad kroppstermostat... Jag vågade knappt tro att stabiliseringen verkligen skedde. Samtidigt märkte jag hur mitt humör blev mer instabilt än tidigare. Jag blev blixtarg för ingenting på ett sätt som inte är normalt för mig.



























För ett par månader sedan köpte jag en golvfläkt för 229 kronor på Biltema. Det var ett av mitt livs bästa köp, för fläkten dämpar vallningar på nolltid. VARFÖR köpte jag inte en sådan här redan sommaren 2011 när vallningseländet började?! Om någon av er som läser har vallningar: köp en fläkt och bli som ny.

Som jag såg det fanns det två möjliga orsaker: a) jag höll på att bli en tvättäkta klimakterietant med ett labilt humör, eller b) östrogenproduktionen var på väg att sparkas igång igen. Givetvis hoppades jag på alternativ b, men insåg samtidigt att det vore att hoppas på för mycket eftersom min östrogenproduktion har legat nere sedan i juni 2011.

Men I´ll be darn - östrogenet är tillbaka! Jag tänker inte gå in på några detaljer, men jag vet nu att det är så. Helt otroligt, egentligen. Jag är trots allt 44 år och kroppen har varit nere för räkning, men den har repat sig. Däremot har jag blivit enormt trött under de senaste veckorna. Nu spekulerar jag, men gissningsvis gör kroppen en helt galen, bakvänd hormonloop och går från att ha varit i klimakteriet till att vara i en form av andra pubertet. Med tanke på hur mycket tonåringar sover är det kanske inte så konstigt att jag är trött just nu...!





























Mina crazy curls :-) (mobiltelefonbild).

Nu när östrogenet är tillbaka är några operationsärr det enda som är kvar efter cancerbehandlingen. Alla andra sviter har försvunnit. Håret har vuxit ut och jag har båda brösten kvar. Immunförsvaret verkar ha repat sig för jag klarade hela vintern och våren utan att få så mycket som en förkylning, trots att alla runt omkring mig stupade som bowlingkäglor. Med undantag för en period just nu har jag samma ork som innan jag blev sjuk, och dessutom mår jag psykiskt bra. Faktum är att jag känner mig helt återhämtad från cancerh-vetet. Det finns inget bättre ord än tacksamhet för att beskriva vad jag känner.






















Mina första Mohedatofflor. Moheda ligger inte många mil från Värnamo, så tofflorna är närproducerade - ovanligt förnumstigt för mig som inte är överdrivet intresserad av miljöfrågor ;-). Hur som helst, det var kärlek vid första ögonkastet. Jag kommer att bo i de här tofflorna i sommar.

Men som alltid: peppar, peppar. Jag är inte safe än på länge. Däremot går det ganska lång tid mellan tillfällena när jag tänker på risken för återfall. Jag jobbar mycket och trivs enormt bra på mitt jobb. På min fritid tränar jag, shoppar och umgås med familj och vänner. Hundutställningssäsongen har börjat på ett strålande sätt för mig och den hund som jag visar och jag ser fram emot en superrolig sommar i ringarna. Fyra trevliga och betalda semesterveckor väntar om hörnet. Och jag bor nu i en stad där jag inte har varit sjuk, så jag har inga "sjuk-minnen" omkring mig här. Det är väldigt skönt. Tacksamhet över alltihop. Ta i trä.


söndagen den 10:e februari 2013

Fortfarande frisk!

I dag är det exakt två år sedan jag fick det där hemska telefonsamtalet när distriktsläkaren hasplade ur sig att jag hade cancer. Så enormt mycket har hänt under de två år som har gått sedan dess... Jag har lagt ner mitt företag, jag har opererats tre gånger, genomgått en fyra månader lång cellgiftsbehandling, varit hotad till livet, funderat på min egen begravning, tappat håret och burit peruk, strålats 25 gånger, genomgått en ärftlighetsutredning, hamnat i ett cellgiftsframkallat klimakterium, börjat träna som en tok, förlorat min älskade Justus, arbetstränat mig tillbaka till heltid, flyttat från Göteborg till Eksjö, flyttat från Eksjö till Värnamo, börjat arbeta i Värnamo, lärt känna nya människor och hundar, fått en ny livsinställning, upplevt massor av eufori över att jag lever, fått svart på vitt att min familj och mina vänner finns där för mig när jag behöver dem som mest - och så har jag blivit frisk (peppar, peppar).

Vid fikabordet på jobbet häromdagen pratade vi om en stressframkallande, men långt från livshotande, sjukdomssituation. En arbetskamrat sa: "det där skulle jag aldrig klara av". Men oj oj oj, vad mycket mer man klarar av än man tror att man ska klara av. Det är en av mina viktigaste lärdomar av hela den här cancersoppan. Man klarar så ofantligt mycket mer än man någonsin kunde tro. Och man vänjer sig vid allt. Oavsett hur vrickat och onormalt ens liv än är så vänjer man sig vid det.

Summa summarum för mig är att inte en enda av de erfarenheter som jag har fått i sjukdomens släptåg har varit värd priset, men erfarenheterna har i alla fall gjort att jag har fått veta att jag är urstark. Och jag har blivit mycket mer anpassningsbar än jag var tidigare, för nu vet jag vad som är en katastrof och vad som inte är det. Det är långt ifrån comme-il-faut att säga så om sig själv, men I couldn´t care less. Jag vet att jag står pall och jag skäms inte för att säga det.













Bästa brevet! Tack och lov fick jag det positiva beskedet direkt när jag var på mammografi och ultraljud, men det var ändå helt fantastiskt att få det här brevet i efterhand.

Den 25 januari var jag på mammografi nummer två efter cancern. Det blev grönt ljus - jag är fortfarande frisk! Euforin kickade in på en gång och lättnaden blev helt enorm :-). Det som för många andra kvinnor är en rutinundersökning är för mig skillnaden mellan liv och död, så för mig betyder det allt att få veta att det inte finns någon cancer i brösten.


En del av det jag åkte hem med.

Mammografin gjordes på Sahlgrenska, och innan jag åkte från Göteborg tillbaka till Värnamo firade jag genom att shoppa loss big time :-). Jag säger som Marcel Proust: "I de flesta kvinnors liv utmynnar allt, till och med de största sorger, i att de provar kläder." Inte för att detta var någon sorg, men shopping är alltid rätt :-).



















Har man en lånad 90-säng som både säng och soffa får man piffa till den så gott man kan med kuddar :-).

Apropå Värnamo så trivs jag otroligt bra med både jobbet, boendet och staden. Jag jobbar som en iller och det blir betydligt mer än heltid, men jobbet är så roligt och jag njuter av att orka jobba på maxnivå. Jag tillbringade ju ett helt år med att jobba mig tillbaka till full kapacitet, så att över huvud taget orka arbeta så mycket som jag gör nu är en ynnest för mig.

För ungefär en månad sedan köpte jag ett träningskort på ett av gymmen här i stan. Skador har tyvärr hindrat mig från att träna så mycket som jag har velat under den senaste tiden, men nu börjar kroppen kännas bra igen. I träningskortet ingår två timmar med en personlig tränare. Än så länge har jag använt en av dessa timmar, och det var bra. Jag berättade i förväg för den personliga tränaren exakt vad jag ville ha ut av de två timmarna, och därför fick jag massor av bra tips redan från första stund.

Nu vet jag till exempel att om jag ställer in löpbandet på 2,5 graders lutning får jag inte ont i knäna. Bara det var hur värdefullt som helst för mig att få veta. Hon visade mig också hur jag med hjälp av min pulsklocka kan låta pulsen styra träningsintensiteten, och därmed få en högre förbränning. Guld!

Däremot har det inte blivit så bra med Paroxetin-tabletterna som jag började ta i november. De hjälpte bra mot vallningarna, men på bekostnad av att jag gick upp i vikt på ett sätt som definitivt inte var okey. Jag är tillräckligt fåfäng för att inte stå ut med okontrollerad viktökning, så nu fasar jag ut tabletterna. Det är bara en vecka kvar nu tills de är no more i mitt liv. Hellre har jag 25 vidriga vallningar per dygn än har noll kontroll över vikten.



























Helt underbart!

I fredags gjorde jag något som jag hade tänkt göra för två år sedan, men då kom det ett litet h-vete i vägen... I fredags blev det äntligen av att åka slalom igen för första gången på 20 år :-). Jag åkte i min "hemmabacke" Järabacken i Jönköping, där jag åkte jämt och ständigt på kvällar och helger när jag gick på högstadiet. Det var helt fantastiskt att åka slalom igen och att åka just i Järabacken. Apropå eufori så var det precis det jag kände från början till slut. Jag åkte och åkte och åkte och stannade bara när låren hotade att vika sig. Carvingskidorna var busenkla att åka på, underlaget i backen var perfekt, jag är frisk och har bra jobb och inkomst - bättre än så blir det inte här i livet.

I dag har jag varit i en sportaffär och lagt undan ett par slalompjäxor, för nu jädrar ska det bli åka av :-). Från Värnamo är det inte långt till Isabergs slalombackar, så dit ska jag fort som ögat.


Njuter vansinnigt mycket av att ha tillräckligt långt hår för att köpa nya diadem, och tillräckligt mycket pengar för att köpa lyxigt smink :-).

måndagen den 26:e november 2012

Jobb!

Äntligen har jag fått jobb! Det var verkligen i grevens tid. För ett par veckor sedan var jag på två anställningsintervjuer, en i Alingsås och en i Värnamo. Båda jobben var sådana som jag hiskeligt gärna ville ha, men jag trodde inte att jag skulle få något av dem. I måndags för en vecka sedan blev jag otippat erbjuden jobbet i Alingsås. Generöst nog av arbetsgivaren fick jag lov att vänta med att lämna besked tills dess att jag hade fått besked även från arbetsgivaren i Värnamo. I fredags, under min sista dag med arbetsträning, blev jag erbjuden jobbet i Värnamo också!

Paniken man känner när man sitter med två kanonjobb i sin hand och måste välja ett av dem på ett par timmar... Jag var illröd i ansiktet och höll på att börja hyperventilera under dessa timmar. Hjärnblödningen kändes inte långt borta ;-). Det var ju fullständigt orimligt att jag som har varit borta från arbetsmarknaden ett bra tag skulle skåpa ut galet många andra sökande på inte bara ett utan två jobb samtidigt! Jag fattar fortfarande inte att det faktiskt hände.

I alla fall, när jag satt där och var tvungen att välja så valde jag till slut Värnamo-jobbet. Det är ett 13 månader långt vikariat som informatör, och det kommer att bli toppenbra för mig. Det fanns ingen tid att förlora i fredags, så jag drog i några bostadstrådar, fick möjlighet att flytta in i ett rum med dusch och toalett och började packa ihop mitt hem i Eksjö ögonaböj. I lördags kom min syster och hennes man med en kärra på släp, och sedan flyttade vi mitt lilla hemme från Eksjö till Värnamo.

Från det att jag tackade ja till jobbet vid tolvtiden i fredags tog det mindre än 30 timmar tills dess att jag var inflyttad i min nya bostad. Snabba puckar, eller hur? :-) Nu på onsdag och torsdag ska jag vara med på två möten på mitt nya jobb, och på måndag om en vecka börjar jag jobba heltid. Jag är väldigt taggad och tycker att det ska bli hur roligt som helst!



























Här ovan är en bild som jag tog med mobilen under min sista vecka på arbetsträningen. Det var betydligt bättre att få vara iklädd operationskläder i stället för att själv bli opererad! Anledningen till att jag var på den "andra sidan" i dessa sammanhang var att jag fotograferade under en operation inne i en sprillans ny operationssal på sjukhuset i Eksjö. Det var riktigt spännande.

I mitten av november var jag på två läkarbesök i Göteborg. Det första på onkologen på Sahlgrenska. Urk. Jag var tvungen att gå in på den behandlingsavdelning där jag fick de sista omgångarna med cellgifter. Se samma sköterskor och behandlingsrum och känna samma dofter som då... Medan jag satt och väntade på att bli uppropad nu kunde jag se in i ett av behandlingsrummen och jag såg en av de fåtöljer som jag satt i när jag fick de vidriga gifterna. Obehaget som den synen framkallade var inte nådigt.

Jag kommer alltför väl ihåg hur fullständigt fysiskt nedbruten jag var när jag satt i den där fåtöljen, och hur tröstlöst det kändes att veta att gift återigen var på väg in i blodomloppet och att jag därmed hade ännu mer nedbrytning framför mig. Hur skulle jag orka? Och vilka vidriga komplikationer skulle tillstöta? Efter blodproppen som kom inom loppet av några minuter levde jag hela tiden med känslan av att vad som helst kunde hända när som helst och på nolltid. Den graden av livshotande otrygghet vill jag aldrig uppleva igen (ta i trä).

Anledningen till att jag var på återbesök på onkologen nu var att jag är med i kontrollgruppen i en läkemedelsstudie. Läkaren ville därför veta hur jag mådde. Allt är bra (förutom stora problem med värmevallningar) och nu vet jag dessutom att lymfkörtlar, hjärta och lungor är normala. Skönt.

Dagen efter var jag på ytterligare ett läkarbesök, denna gång hos en gynekolog. Mina äggstockar ultraljudades för att se om de var aktiva eller inte. Det var de inte. De var så inaktiva och ihopkrympta att de nästan var svåra att se. Så nu, folks, är jag officiellt i klimakteriet vid 43 års ålder. Det är ett tidigt klimakterium, vilket i sin tur innebär en ökad risk för benskörhet. Därför kommer min bentäthet att mätas, så att man får fram ett utgångsvärde och på sikt kan se om det går utför med bentätheten.

Eftersom de sabla vallningarna har ett konstant tokfnatt föreslog gynekologen att jag skulle pröva en antidepressiv medicin som har som viktig bieffekt att den gör kroppstermostaten mer sansad. Jag var mer än villig att testa nästan vad som helst utom östrogen för att slippa åtminstone en del av vallningarna, så nu äter jag Paroxetin 10 mg.

Effekten började märkas redan efter några dagar. Helt ljuvligt, fantastiskt, underbart! Jag har fortfarande många vallningar, men om jag tidigare hade minst 20 per dygn kompletta med svettutbrott och allt, har jag nu kanske tio per dygn och de är mycket mildare än tidigare. Det innebär att min livskvalitet har höjts hur mycket som helst. Tack gode gud att jag äntligen har hittat något som hjälper på riktigt.

söndagen den 21:e oktober 2012

Ett år sedan

Jag vill börja med att säga tack till er som delade med er av era tankar runt mitt förra blogginlägg. Det är alltid lika välgörande att märka att man inte är ensam om sina tankar, och bra också att få tips om vad man kan göra mot vallningar.

Minna undrade om min tid med Ruff. Jag kände inte Ruffs matte och husse sedan tidigare, men däremot kände jag Ruffs mattes föräldrar och bror. Jag passade Ruff för att han skulle få vara kvar i sin hemmiljö när hans matte och husse var bortresta, och för att jag trivs så bra med hund- och lantlivet.



























I onsdags, den 17 oktober, var det ett år sedan jag fick min sista behandling mot cancern. Klockan 11.49 den 17 oktober 2011 klev jag upp från strålkanonen för sista gången och sedan var det slut på de vidriga behandlingarna (peppar, peppar). Jag kan bara inte beskriva hur enormt tacksam jag är över att jag lever och är frisk (ta i trä) så här ett år senare. Jag har haft en sådan makalös tur i oturen som har klarat mig så här långt, och det är svårt att släppa tanken på att jag kunde ha varit död flera gånger om om jag inte hade haft den där turen i oturen. Mina tankar går ofta till Sophie i Malmö som inte hade tur i oturen och därför dog i maj. Samma sak kunde hur lätt som helst ha hänt mig.



























För att få lite hjälp att hantera tankar som denna har jag lånat och läst en bok som jag tycker var bra och som jag kan rekommendera. Den heter Livsglädjen och det djupa allvaret och är skriven av onkologen Peter Strang. Han ger många exempel på känslomässiga reaktioner som är vanliga i cancersammanhang, men också reaktioner som håller sig mer i ytterkanterna av normalfördelningskurvan.

Det var väldigt givande för mig att läsa den här boken, och kanske kan någon av er också ha nytta av den. Så läs den gärna! Och om någon av er har tips på andra bra böcker som kan vara till hjälp i mitt läge får ni gärna dela med er av tipsen. Men please, inga smetiga det-hände-mig-böcker. Det jag vill ha är lite mer helikopterperspektiv, typ Peter Strang-boken.

Rehabiliteringskursen som jag började på visade sig vara helt fel för mig, så jag var bara med en gång. Jag vet att det finns mängder av olika sätt att hantera sin cancersjukdom och allt som den för med sig, men ärligt talat tyckte jag att många av dem som var med på kursen hade beteendemönster som hörde hemma i 50-talet.

Kursen hade lite gruppterapi-stuk, och när det nu handlade om cancer hade det varit omöjligt för mig - som oftast är väldigt rak - att sitta där och låtsas vara förstående gentemot personer som jag tyckte var mer än lovligt omogna och i vissa fall rent korkade. Min don´t-waste-my-time-funktion kickade in med full kraft och gjorde att jag inte ville lägga fem minuter till på kursen efter första tillfället. Synd, men det där var inte min grej.

Tidigare i veckan fick jag veta att jag tyvärr inte kommer att kunna få någon form av anställning på sjukhuset där jag har arbetstränat sedan i november förra året. Problemet är sjukhusets ekonomi, som tyvärr är urusel och därför inte tillåter några som helst utsvävningar på anställningsfronten. Jag blev enormt besviken över beskedet, för jag trivs verkligen kanonbra och känner att jag bidrar med mycket. Men, men... Förmodligen är det inte meningen att jag ska vara kvar här, utan i stället väntar förhoppningsvis något annat och ännu bättre på mig.

Nu är jag igång och söker jobb. Jag är helt inställd på att jag kommer att behöva flytta och jag har inte en blek om var jag kommer att hamna. Jag kan tänka mig att bo i stort sett var som helst i Götaland. Har någon av er kanske tips om någon verksamhet, offentlig eller privat, som har behov av en informatör/kommunikatör eller journalist och som inte har platsannonserat på nätet? De som annonserar har jag koll på, men ibland finns ju anställningsbehov som inte basuneras ut. Hör gärna av er till mig i så fall på mailadressen helena[at]dovier.se.



























Håret växer, tack och lov! Det är hysteriskt lockigt, men jag fönar ut det varje dag.

söndagen den 23:e september 2012

Hur ett plastlock nästan kan bli ens käraste ägodel

Long time - no see, folks. Sommaren är slut, jag är tillbaka på jobbet och har flyttat in i sjukhusets personalbostäder igen. Även om jag bor väldigt litet nu är det smidigt att bo typ 75 meter från jobbet och 100 meter från Eksjös affärsgata. Dessutom bor jag väldigt billigt, och städningen av min lilla bostad går i ett nafs.

Sedan en månad tillbaka jobbar jag heltid. Det går bra, men i likhet med de flesta andra som jobbar heltid blir jag trött av det. Vad som händer efter den 23 november när min arbetsträning tar slut har jag än så länge inte en aning om. Vid det här laget är jag rejält stressad över att inte veta alls vad som väntar framöver. Jag gör verkligen mitt bästa på jobbet och jag har lagt ut krokar i organisationen inför fortsättningen, men än så länge har inget fallit på plats. Man kan ligga sömnlös för mindre... Förutom att vara frisk är det absolut viktigaste för mig nu att få någon form av anställning. Jag hoppas verkligen att det löser sig snart, för jag mår inte bra av den här gigantiska osäkerheten.

Till saken hör också att mitt boende i sjukhusets personalbostäder hänger ihop med min arbetsträning. Om det inte kan bli någon fortsättning för min del inom landstinget måste jag med största sannolikhet flytta. Att flytta till ett jobb vore helt okey, men att flytta för att jag inte har ett jobb vore ledsamt. Och ledsamt är inte vad jag behöver. Min pott för ledsamheter är full för länge sedan.



Sedan en tid tillbaka snurrar det väldigt mycket tankar i mitt huvud på det som jag gick igenom under förra året. Då, när jag behandlades, byggde jag raskt upp en liten Berlinmur emellan min kropp och mitt psyke så att inte både kroppen och psyket skulle krascha samtidigt. Nu märker jag att den psykologiska bearbetningen av allt som hände pågår.

Jag tänker ofta på hur nära det var att jag dog och hur vidrigt sjuk jag var när jag behandlades. Precis hela kroppen från fötterna till hjässan var nedbruten in i minsta cell, och jag blir lipfärdig bara jag tänker på det. Och jag tänker ofta på risken att få återfall. Det skrämmer verkligen sk-ten ur mig.

Jag tycker att det är jättesvårt att hantera de här tankarna. Hur ska man kunna resonera förnuftigt och lugnande med sig själv om något som har hotat ens liv och som kan komma tillbaka när som helst? Vilken dag som helst kan jag känna en ny knöl, och i så fall är läget mycket, mycket värre än det var förra gången.

Jag behöver någon form av mentalt redskap som jag kan ta till när tankarna och rädslan slår till. Tack och lov har jag fått möjlighet att vara med på en rehabiliteringskurs för personer som har behandlats för cancer. Kursen börjar nu på tisdag och pågår sedan varje tisdag förmiddag i tio veckor. Det verkar vara en kurs som passar i min situation. Kuratorn som håller i den har berättat att det kommer att handla en hel del om hur man kan hantera tankar på återfall och andra jobbiga tankar som hänger ihop med det som jag och de deltagarna andra har gått igenom.

Det blir nog bra att få prata med andra som är i ungefär samma situation som jag, för de som inte är det förstår inte. Det är säkerligen helt naturligt att det är så, men det gör det väldigt svårt för mig att prata med någon i min vanliga bekantskapskrets om detta. Jag menar, hur förklarar man för någon som aldrig har varit riktigt allvarligt sjuk hur det är att ha döden sittande på axeln utan att veta om man ska bli ihjälsparkad eller inte?

När jag har försökt prata med folk i bekantskapskretsen om det här har det hänt ett antal gånger att de har sagt något i stil med "men så är det ju egentligen för oss alla, ingen går säker". Det finns få kommentarer som jag tycker är mer provocerande än den. Visst, vem som helst kan drabbas av vad som helst när som helst, men min situation är annorlunda jämfört med de flesta andras situation. Dels är min risk att få återfall större än andras risk att få cancer över huvud taget. Och dels är det så att om jag drabbas av återfall så är min chans att överleva mindre än den är när man får bröstcancer första gången. Så please, ni som inte har haft cancer, håll inne med kommentarer på temat vi-sitter-alla-i-samma-båt, för det gör vi inte.




De sabla värmevallningarna slog över fullständigt för ett tag sedan. Snittet låg då på ungefär 20 vallningar per dygn, och varje vallning varade runt fyra minuter. Fyra minuter är väldigt lång tid när det handlar om vallningar... Varje gång var det fullt blås med svettutbrott på hela kroppen. Dessutom vaknade jag av vallningar fyra gånger varje natt. Fullständigt olidligt, alltihop, särskilt när man jobbar och inte kan kasta av sig kläderna och slänga sig på soffan när som helst.

När det var som värst upptäckte jag att ett glassburkslock är perfekt att använda som solfjäder. Raskt blev locket en av mina viktigaste ägodelar ;-). Det väger nästan ingenting och det är stelt, och det gör att man kan vifta med det länge och mycket utan att man blir trött i armen. Musmattor av någorlunda stel sort går också bra att vifta med. Det använder jag på jobbet när vallningarna slår till. Jag struntar blankt i om någon fattar att jag har vallningar, för jag är så otroligt trött på dem och jag gör nästan vad som helst för att minimera effekterna av dem.

Kombinationen av de galna vallningarna, flera väldigt utdragna och jobbiga infektioner under våren och ideliga skador av träningen gjorde att jag fick känslan av att något var fel i kroppen. En av mina kompisar är överläkare i endokrinologi (han är alltså hormonspecialist) i ett annat landsting, och han tyckte att jag skulle ordna fram en kontroll av en hel drös med olika hormoner.

Efter diverse logistiskt strul fick jag till en kontroll av hur många hormoner som helst. Det visade sig att östrogennivån låg jättelågt precis som väntat, men det var inte knas på något annat. Bra, givetvis, men dåligt på sitt sätt eftersom jag inte får äta östrogen. Därmed fanns det ingen åtgärd att sätta in. Inte kul att få veta att jahopp, nu är det bara till att stå ut med det här läget år ut och år in.

Däremot tyckte min endokrinologkompis att jag skulle be att få äggstockarna ultraljudade av en gynekolog för att få veta definitivt om cellgifterna har satt mig i klimakteriet i förtid. Nu står jag på vänt till en sådan undersökning. Om ultraljudet visar att jag är i klimakteriet är nästa steg att göra en bentäthetsmätning. Detta för att få ett utgångsläge inför framtiden. Med hjälp av utgångsläget går det att hålla koll på eventuella förändringar i min bentäthet framöver.

Jag är evigt tacksam att jag får så bra stöd och hjälp av min endokrinologkompis och av mina andra kompisar som jobbar i sjukvården. De är verkligen till enormt stor hjälp för mig.


I mitt halvt desperata läge efter hormonundersökningen kom jag att tänka på ett tips som jag fick för ett år sedan: hälsokostpreparatet Nosweat som innehåller salvia. Min endokrinologkompis kunde inte se att Nosweat innehåller något som kan vara skadligt för mig, så därför bestämde jag mig för att testa det för en månad sedan.

Faktum är att det funkar! Vallningarna minskade inom bara några dagar. Nu är de nere på 10-15 per dygn, och de är kortare och mindre intensiva än tidigare. Det kan verkligen inte i ord beskrivas hur lättad jag är! Nu hoppas jag dessutom att hösten och den svalare utomhustemperaturen kommer att göra sitt till så att vallningarna dämpas ännu mer.



























För drygt en vecka sedan kom jag hem efter att ha varit hund- och husvakt igen ute på landet. Men inte hemma hos stövaren Jakko som jag var hos förra gången, utan den här gången var jag hemma hos tioårige wachtelhunden Ruff. Även han bor på en helt ljuvlig gård på landet utanför Eksjö.

Jag bodde hemma hos Ruff i två veckor medan hans matte och husse var på semester. Vi hade så trevligt och roligt ihop, Ruff och jag :-). Han är väldigt glad, mysig och lyhörd. Dessutom är han enormt pigg för sin ålder. Det här var första gången som jag umgicks med en wachtelhund, och det var jätteroligt att få lära känna denna trevliga ras. Nedan följer fler bilder från mina två veckor hemma hos Ruff.





















torsdagen den 12:e juli 2012

Kämpa, segra och belönas









Jag plockar smultron vid vägens kant, och trär sen upp dem på strån...

Det här är visserligen en väldigt regnig sommar, men det är en väldigt bra sommar. I alla fall för mig. Det är så enormt avkopplande att bo på gården på landet med stövaren Jakko och katten Svartenbrandt. Jag njuter av allt här. Smultron vid vägkanten, till exempel. Jag plockar smultron varje dag och känner den söta, goda smaken sprida sig i munnen.



























Men satan i gatan, vad det regnar här på småländska höglandet i år. Det är bara några mil härifrån till Mariannelund där det var helt galna översvämningar för några dagar sedan, och även om det inte har svämmat över just här där jag bor så regnar det massor mest hela tiden. Frustrerande när man har en gigantisk trädgård att ta hand om och ogräset bara växer och växer utan att det går att dra upp det ur den dyngsura och blytunga jorden.

Nu har jag semester i tre veckor. Det var inte alls självklart att jag skulle få det... När man arbetstränar får man egentligen ingen ledighet över huvud taget, men eftersom jag arbetstränar i ett helt år och har ordnat precis allt runt arbetsträningen själv bad jag helt enkelt Försäkringskassan om lov att vara ledig.

Det tog sin lilla tid att få ett okey, men till slut fick jag det. Och det var för väl. Det hade känts ofantligt jobbigt att arbeta hela sommaren när alla andra går på semester. Och egentligen: är det någon gång man behöver semester är det ju när man arbetstränar. Anledningen till att man gör det är ju att man inte är helt hundra och därför behöver minst lika goda möjligheter till återhämtning som alla andra.











Jag och Sisu i Borås. Foto: Bosse Berggren.

Jag inledde semestern med att åka till Borås på utställning, där jag visade min kompis Catharinas tik Sisu. Dagen var enormt betydelsefull för mig. Under ganska många år har jag inlett mina semestrar med att åka till Borås-utställningen, som går av stapeln samma helg varje år. Jag gillar verkligen den utställningen och ofta har det gått hur bra som helst i ringarna där för hundarna som jag har visat. Idel goda vibbar, med andra ord.

När det var dags för Borås-utställningen förra året låg jag plakat av cellgiftsbiverkningar och jag kunde bara inte åka dit. Det sved verkligen, jag var så himla ledsen den dagen. Men i år blev det andra bullar! I år kunde jag åka, jag fick visa upp en vacker och härlig tik, jag hade otroligt trevligt vid ringside och jag intensivnjöt av att vara en del av det som hände. Jag kände mig som ett solsken hela dagen :-).

















Fine, fine Jakko med viftande svans stod och spanade efter harar och rävar direkt efter att han hade gått sitt första blodspår.

I början av förra veckan fick Jakko för första gången prova på att gå ett blodspår. Han var så duktig och tog det dygnsgamla spåret lätt som en plätt. Men när han var färdig märktes det att han är en jakthund av stora mått. Han signalerade med hela sitt väsen att spårandet var en bisak för honom och att han i stället ville göra det som är viktigt på riktigt, det vill säga jaga :-). Men den säsongen är inte inne än och inte heller var vi på hans hemmamarker, så någon jakt blev det inte.









Coverfunkers på Vaxblekaregården (mobiltelefonbild).

I lördags kväll var jag och en kompis ute och slog runt på stan i Eksjö. Det var första gången efter cancercåret som jag partajade rejält, och det var kanonroligt! På en vacker innergård i gamla stan i Eksjö röjde Coverfunkers loss så att flera hundra personer blev som tokiga trots att det spöregnade från och till :-).

Innan jag blev sjuk hade jag ganska gott självförtroende i de flesta situationer, men sjukdomen och alla behandlingar tog en rejäl tugga av min tilltro till mig själv. Därför var jag ganska nervös inför festkvällen... Men när partajandet väl var igång var det som om jag aldrig hade varit i närheten av cancer. Helt underbart att få känna sig precis som före hela eländet.




När bandet spelade signaturmelodin till tv-serien Himlen kan vänta (Viva la vida med Coldplay) fylldes jag av en helt enorm levnadskänsla. Exakt på dagen ett år tidigare (den 7 juli 2011) var jag inlagd akut på Sahlgrenska. Jag mådde fruktansvärt dåligt av cellgiftsbiverkningarna, jag hade fått en stor fet blodpropp och jag har aldrig känt mig så sjuk i hela mitt liv som jag gjorde då. Den 7 juli 2012 festade jag i stället loss på en innergård i Eksjö - frisk, glad och på världens festhumör - och njöt till fullo av livet. Himlen kan f-nimej vänta väldigt, väldigt länge.


Ljuvlig syn.

För ett par veckor sedan vägde jag mig för första gången på ett bra tag, och då upptäckte jag att jag hade tränat bort de tio kilo som jag i höstas bestämde mig för att göra mig av med. Klapp på axeln till mig själv! Jag är så enormt nöjd med att jag har lyckats nå mitt mål :-). Jag har inte bantat eller gått på någon bokstavsdiet, utan jag har tränat och tränat och tränat och jag har gillat varenda sekund av det. Och jag fortsätter givetvis att träna.

Ett par dagar efter att jag hade vägt mig vågade jag prova ett par av min favoritjeansmodell, fast denna gång i en storlek mindre än jag hade innan jag blev sjuk. Snacka om hallelujah moment - jeansen passade! Jag höll på att börja hoppa av glädje i provrummet :-). Det var så klart en omöjlighet att gå ut ur butiken utan att köpa jeansen, så de fick följa med mig hem. Nu fånler jag varje gång jag tar på mig dem.



Jag har verkligen kämpat med att bygga upp kroppen igen efter h-vetet förra året, och jag har klarat det. Det är en seger i sig, och för det ville jag belöna mig själv. Vad vore då bättre än att köpa en pryl som underlättar min träning? Inget, som jag ser det. Så efter moget övervägande belönade jag mig själv med en Garmin Forerunner 310 XT. Det är en pulsklocka/träningsklocka med GPS som kan allt från att mäta hastigheten till att koka kaffe. Nästan, i alla fall ;-).

Nu kan jag hålla samma koll på min löpning utomhus som jag kan när jag springer inomhus på löpband. En del springer bara för att det är så härligt och bryr sig inte om tider eller distanser, men sådan är inte jag. Jag vill ha örnkoll på allt, punkt slut, och därför gillar jag min Forerunner stenhårt.



























Kolla låren :-) (mobiltelefonbild).

Jag har börjat ta med mig Jakko ut på mina löprundor. Det funkar väldigt bra. Det är så trevligt att ha sällskap av honom, och han är så duktig och springer i ett lagom tempo. Jakko-pojken har fått väldigt maffiga lårmuskler efter två månader på bootcamp med mig :-).

Tyvärr har de jobbiga och påflugna vallningarna kommit tillbaka till mig. De var mycket beskedligare och färre under vintern och våren, men jag antar att det är den varmare utetemperaturen som gör att vallningarna har gasat igång i full fart igen. De kommer ungefär 15 gånger per dygn (både natt och dag) och gör att jag blir varm som en kamin och toksvettas. Verkligen obehagligt.

Jag pratade med min onkolog om det här för ett par veckor sedan. I augusti förra året sa han att min östrogenproduktion skulle komma igång inom ett halvår, men efter tio månader har den fortfarande inte gjort det. Nu sa onkologen att östrogenproduktionen visserligen fortfarande kan komma igång, men att det inte är inte säkert att den gör det. Jag tror själv inte att på produktionen kommer att komma igång igen och jag är väldigt besviken på det. Jag vill verkligen inte ha de här vallningarna, för de är urjobbiga.

På tisdag kommer paret som bor här på gården hem från Australien, och då flyttar jag återigen in i ett korridorrum i sjukhusets personalbostäder. Som det verkar nu kommer jag att bo där åtminstone till och med november. Men jag kommer att vara här på gården en hel del även i fortsättningen. Jakkos husse och matte har erbjudit mig att disponera deras fullt utrustade gästhus. Gissa om jag blev glad! Det betyder att jag kan fortsätta att umgås med Jakko och motionera honom, och jag ser fram emot att få fortsätta andas lantluft på helgerna. Så himla härligt!

torsdagen den 31:e maj 2012

Små marginaler

















Så har det då återigen gått en tid sedan mitt senaste blogginlägg. Jag svävade omkring på rosa friskhetsmoln i drygt en månad. Under tiden fånlog jag mer eller mindre hela tiden :-). Nu har jag landat, men jag känner fortfarande en enormt stor tacksamhet över att jag har fått bra besked och att jag känner mig frisk. Det behövs ju bara en enda röntgenbild som visar på spridning för att det ska vara kört för mig. Jag vet alltså att jag har små marginaler, och jag är så oerhört tacksam för att jag hittills (peppar, peppar) har befunnit mig på rätt sida om gränsen.

Men för några veckor sedan fick jag en påminnelse om att jag som före detta cancerpatient inte kan pusta ut än på länge. Pang bom så fick jag ett ryggskott som gjorde fruktansvärt ont. Jag kunde knappt gå, och bara att bära handväskan var en plåga. Starka värktabletter hjälpte inte och det var inte förrän jag fick muskelavslappnande Paraflex efter några dagar som smärtan släppte.

En kompis som är läkare sa att han tyckte att jag skulle låta röntga ryggen. Ridå ner! :-( Jag insåg då att ryggskottet kanske inte var ett vanligt ryggskott, utan det kanske var metastaser i skelettet. Fy f-n vilken ågren jag fick... Men visst, givetvis ville jag röntga ryggen, så det gjorde jag. Tack gode gud i himmelen så visade bilderna att det inte fanns några metastaser. Tårarna bildade rännilar på kinderna när jag fick veta det.

Det är bara att inse att så här kommer det att vara i minst fyra år framöver: så fort jag får ont någonstans och det teoretiskt sett skulle kunna bero på metastaser, så kommer cancerklockorna att ringa och jag kommer att behöva undersökas på längden och tvären - med åtföljande ågren som ett brev på posten. Sådant som är struntsaker för de flesta andra kommer att vara potentiellt livsfarligt för mig. Det här har jag inte varit medveten om tidigare, men nu är jag det. Det är bara till att vänja sig vid tanken...

En som ledsamt nog inte har klarat sig är Sophie i Malmö. Hon dog häromnatten :-(. Det är verkligen helt för j-vligt att en så ung tjej dör. Som ni kanske vet behandlades Sophie och jag parallellt förra året för samma typ av bröstcancer. Jag hade visserligen ett gynnsammare utgångsläge, men bröstcancer är ett vidrigt lotteri och jag kan inte släppa tanken på att jag också kunde ha varit död nu. Det är en hemsk tanke som slår mig många gånger varje dag. Den gör mig både väldigt rädd och väldigt tacksam över att jag mår bra.

Det är inte längre självklart för mig att man ska må bra och att allt ska rulla på som vanligt. Och det borde i ärlighetens namn inte vara självklart för någon annan heller. Vem som helst kan drabbas av vad som helst när som helst. Livet kanske tar slut i morgon på grund av en brusten kroppspulsåder, en bilolycka eller en eldsvåda. Tänk på det, allihop, och var glada för varje dag som ni och era nära lever och är friska. Ta det inte för givet.

Jag märker att jag har gått in i en ny sorts fas i livet nu. Jag lever ett liv som frisk. Jag jobbar 75 procent och trivs som fisken i vattnet, jag tränar lika mycket som tidigare, jag är med på familjesammankomster i stället för att tvingas avstå på grund av cellgiftsbiverkningar, jag umgås med kompisar, jag åker på hundutställningar och jag njuter av den vackra våren. Men samtidigt: för ett år sedan var jag mitt i cellgiftsbehandlingen och mådde fruktansvärt dåligt. Skillnaden mellan förra året och det här året slår mig hela tiden, och det är först nu som de känslomässiga reaktionerna på hela h-vetet kommer.

När jag gick igenom behandlingarna var jag så enormt fokuserad på att bara ta mig igenom dem, men nu däremot... Nu vet jag nästan dag för dag hur det var förra året vid den här tiden, och det gör mig ledsen. Nu när jag är frisk blickar jag tillbaka och förstår hur gräsligt jobbigt allt var. Jag är inte deprimerad eller nedstämd, men jag blir ofta tagen av vilken vidrig pärs jag gick igenom. Jag antar att den här fasen kommer att pågå året ut, eftersom det var ungefär till slutet av 2011 som jag var direkt påverkad av cancerbehandlingen.

En annan effekt av 2011 är att jag har blivit väldigt noggrann med vad och vem jag lägger min tid på. Sådant och sådana som ger mig en känsla av att min tid slösas bort göre sig icke besvär längre. Jag har varit oerhört nära att inte få någon mer tid alls, och när jag nu har klarat mig igenom ett veritabelt inferno så har jag blivit mycket noggrann med hur jag använder min tid. Jag vill att det jag ägnar mig åt ska vara givande eller meningsfullt på något sätt. Saker och ting kan vara givande eller meningsfulla på många olika sätt, men sådana aktiviteter och umgängen som inte är givande eller meningsfulla på något enda sätt går helt enkelt bort. Jag lägger inte fem minuter på dem.

Ytterligare en effekt av 2011 är att om jag vädrar känslomässiga problem under uppsegling så sticker jag direkt. Efter cancern och därefter Justus sjukdom och död så är min pott för hantering av elände och jobbigheter proppfull, och jag orkar inte med mer sådant. Därför gör jag allt för att undvika det. Kanske gör det att mitt liv begränsas, men det struntar jag i. Ett begränsat och förutsägbart liv framstår för första gången som ett väldigt bra liv.

På det mer praktiska planet så har det också skett en del förändringar. För drygt två veckor sedan lämnade jag sjukhusets personalbostäder för att vara hund-, katt- och husvakt på en gård på landet utanför Eksjö i två månader. Det är underbart! Jag kamperar ihop med den helt ljuvlige finska stövaren Jakko och katten Svartenbrandt. Under två veckor tar jag dessutom hand om den pyreneiska mastiffen Ofelia, 60 kilo tung. Här ute på landet har jag enormt stor frihet. Hus, trädgård och hur mycket skog som helst utanför dörren. Perfekt! Eftersom jag är uppvuxen på en bondgård och är lantlolla in i märgen njuter jag något helt kopiöst av att få bo här och leva det här livet ett tag.

Hur det än går framöver med mitt hälsotillstånd så kan ingen eller inget ta ifrån mig det jag upplever nu. Jag var visserligen väldigt sjuk förra året, men jag har återhämtat mig och jag har ett otroligt skönt liv för tillfället. Paret som bor på gården i vanliga fall är i Australien i två månader, och då är det klockrent att jag bor här under tiden. I mitten av juli bär det iväg tillbaka till sjukhusets personalbostäder igen.

Här följer fler bilder från gården och omgivningarna.