Jag mot asfalten

Ljuset. Tänk att det är på väg tillbaka. Och fort går det. Jag är ingen värmeälskare, men ljus gillar jag verkligen. Om en och en halv vecka börjar sommartiden. Jag kan knappt vänta tills dess.

Nu är jag inne på tredje veckan med arbetsträning. Jag trivs som fisken i vattnet! Arbetsuppgifterna är väldigt givande och de passar mig perfekt. Stämningen är trevlig och ja, allt är helt enkelt kanonbra på jobbet.

Börjar också återhämta mig efter förlusten av Justus. Jag saknar honom oerhört mycket fortfarande, men allt går liiite lättare nu.

Förra veckan började jag träna igen. Styrketränade och sprang 4 + 4 + 5,5 kilometer på löpbandet = betydligt mindre löpning än innan jag fick feber och hosta, men jag vågade inte ta i från tårna.

Mina nya vrålåk.

I måndags köpte jag ett par nya löparskor för utomhusbruk, för det var dags att börja kuta ute i stället för på löpbandet. Taggad till tänderna gav jag mig ut första gången i tisdags eftermiddag. Det blev en enda stor flopp! Gräsligt jobbigt, helt värdelöst, stor besvikelse. Fy ända in i h-vete vad jobbigt det var. Efteråt var jag så förbannad på att det hade gått så dåligt och samtidigt ville jag ju träna, så det blev en rejäl omgång i gymmet i stället. Arg som en bålgeting cyklade jag och lyfte skrot.

I går var jag ute på en ny löprunda, och den var precis lika jobbig som den i tisdags. Men i går var jag förberedd på det, så då blev jag inte lika ilsk. Om en liten stund ska jag ut på samma löprunda igen. Jag har bestämt mig för att jag bara ska få utomhuslöpningen att fungera, och när jag har bestämt mig för något som jag kan råda över så blir det så. Min ibland något tjuriga envishet kommer väl till pass nu ;-). Jag är så himla arg på att trots att jag har tränat som en idiot sedan i september så känns en trekilometers löprunda utomhus precis lika vidrig som en tvångslöparrunda i skolgympan på högstadiet. Så ska det inte får fortsätta vara, utan jag ska få flyt i utomhuslöpningen och jag ska orka springa långt. Punkt slut, basta, ei saa peittää. Nu är det jag mot asfalten.

Hälften kunde vara nog

Ibland känns den här rubriken väldigt passande för allt som händer...

Först vill jag säga ett stort tack för alla snälla kommentarer till det förra inlägget. Er medkänsla lindade in mig i lite mental bomull, och det var välbehövligt. Det har varit en minst sagt jobbig tid... En hel månad med en väldigt allvarligt sjuk Justus, och min egen feber, hosta och snuva som har hängt kvar lika envist som ett tuggummi under skosulan. Avlivning av Justus och sedan en hemsk sorg efter förlusten av honom. Ovanpå det ett högst ofrivilligt och jättelångt träningsuppehåll. Sammantaget blev jag rejält sänkt både fysiskt och psykiskt.

Det har blivit så otroligt tomt här nu när Justus inte lever längre. Jag saknar allt med honom. Hans sammetsmjuka päls, hans goa pussar, alla våra promenader (till och med de mindre roliga sent på kvällen i dåligt väder), hans närhet och värme, det självklara dygnet runt-sällskapet, hans glädje i hallen när han hade varit ensam hemma lite och jag kom hem igen och hans ständigt glada humör. Jag saknar till och med gruset som han drog in i hallen, vattnet som han skvätte ut över halva köksgolvet när han drack och alla hundhår på kläderna och i möblerna.

En annan sak som jag är oerhört påverkad av är Sophies hemska sjukdomsutveckling. Såvitt jag har förstått hade hon och jag samma usla variant av bröstcancer, och vi behandlades parallellt. Medan jag håller på att rehabilitera mig har Sophies cancer spridit sig och blivit kronisk. Hon är dessutom drabbad av hemska smärtor och har varit inlagd på sjukhus i över två veckor.

Det kunde precis lika gärna ha varit jag som var i Sophies situation. Jag tänker på det många, många gånger varje dag. Ibland är det det sista jag tänker på innan jag somnar och det första jag tänker på när jag vaknar. Visst, jag hade ett lite gynnsammare utgångsläge än Sophie från början, men marginalerna är pyttesmå och Sophies situation skrämmer sk-ten ur mig.

Jag tycker att det är oerhört svårt att hantera den här typen av rädsla. Den skär genom märg och ben, och den är extremt svår att skaka av sig för den pekar på en risk som är reell och livshotande för mig. Jämfört med andra bröstcancerformer har trippelnegativ bröstcancer högre risk för återfall och spridning under de första fyra åren. Under den mesta tiden sedan jag blev sjuk har jag kunnat blunda någorlunda för återfalls- och spridningsrisken, men nu när Sophie har blivit så fruktansvärt sjuk sköljer rädslan över mig som en jättevåg.

Fast i tisdags började jag arbetsträna igen på samma ställe som tidigare. Det har gjort mig gott under den här veckan. Det har distraherat mig både från sorgen efter Justus och från rädslan för återfall och spridning. Än så länge jobbar jag halvtid, men jag hoppas kunna växla upp till 75 procent ganska snart. Jag trivs toppenbra och jag är så oerhört tacksam över att jag får arbetsträna just där.

Infektionen som jag har haft i kroppen har varit otroligt seg att bli av med. I morgon ska jag träna för första gången på nästan fyra veckor. Vill knappt tänka på hur mycket jag måste backa i nivå och intensititet jämfört med tidigare... Jag har aldrig varit så vältränad som jag var för fyra veckor sedan, och nu har jag förmodligen tappat massor av både kondition och styrka. Oh well, allt kunde ha varit mycket värre... Jag kunde ha varit fullsprängd med metastaser (peppar, peppar) och i stället ojar jag mig nu över att jag kanske bara orkar springa tre kilometer i stället för sju kilometer i morgon. Inom en snar framtid är jag förhoppningsvis tillbaka på samma konditionsnivå som jag var tidigare, så jag ska inte klaga det minsta.

I måndags var jag och klippte och färgade håret. Äntligen, äntligen, äntligen - som jag har väntat på den dagen! Resultatet blev så bra som det kunde bli under de förutsättningar som rådde. Det kändes (och känns fortfarande) otroligt konstigt att gå ut utan peruk. Som att jag har glömt att ta på mig något, typ brallorna, fast det bara är peruken som inte är på. Den hann bli en så naturlig del av mig att det är väldigt naket att inte ha den på sig.

Och jag känner mig så exponerad. Tidigare hängde håret som en gardinlängd på varje sida om ansiktet, men nu ser jag inte ett enda hårstrå och jag kan inte gömma mig det minsta bakom håret. Det är ganska obehagligt, men jag antar att jag kommer att vänja mig.

Många har sagt till mig att jag ser mycket tuffare ut nu. Och det kanske jag gör, men jag vill inte se tuff ut. Jag har en klassisk och ganska tidlös stil, och jag vill absolut inte se ut som någon sorts rocktjej. Så jag fönar mitt korta och pudellockiga hår varje morgon så att det ska ligga så slätt som möjligt på huvudet. Det går så där, men jag gör i alla fall vad jag kan.

Jag har köpt en hel drös med hårprodukter och testar mig fram till vad som egentligen funkar i det här fjuniga och korta håret. För tillfället använder jag en "ocean gel" och en "ocean wax", men det kan ändra sig i morgon dag. I går köpte jag dessutom en plattång i resemodell för 99 pix på Clas Ohlson. Den är väldigt liten och smal och förhoppningsvis funkar den bra på mitt korta hår. Tack Karin för tipset!

Baldo boy (mobiltelefonbild).

Den här helgen har jag besök av en riktig välgörare: cane corson Baldo. Hans matte är min kompis Annika, och hon behövde lite hjälp med hundpassning. Baldo är en makalöst trevlig hund som mer än gärna får vara här och göra mig sällskap i mitt annars hundlösa liv. Hans svans viftar mest hela tiden och han har alltid ett stort lager av blöta pussar som han generöst delar med sig av. Gissa om det är mysigt att ha honom här!

Min älskade Justus lever inte längre

Jag har förlorat min älskade Justus. Måndag den 13 februari lät jag honom somna in för alltid. En månad tidigare fick han en kronisk, gräslig och fruktansvärt plågsam sjukdom som gör att alla klokapslar (de hårda höljena runt klornas pulpor) går sönder och ramlar av. Den hemska smärta som det medför ville jag för allt i världen inte att han skulle behöva leva med år ut och år in.

Justus och jag var som ler och långhalm. Eftersom jag arbetade hemifrån under många år tillbringade vi i stort sett all tid tillsammans under de fem och ett halvt år som Justus levde. Han var en helt fantastisk hund och jag saknar honom så gräsligt mycket. Jag kan bara inte förstå att han inte kommer tillbaka på mig, och jag förstår inte heller hur jag ska kunna bygga upp ett meningsfullt liv utan honom. Han var min bäste vän och mitt allt.

Ett par dagar innan Justus dog fick jag en väldigt intensiv förkylning med hosta, feber och snuva. Den har hållit mig i sitt grepp sedan dess, och under fem dagar var jag helt knockad av framförallt febern och hostan. Nu är det värsta över, men jag har inte kunnat träna på två veckor och det lär nog dröja ytterligare en vecka innan jag vågar träna igen. Jag är jätterädd för att börja träna för tidigt efter en infektion - jag vet exakt hur riskabelt det är...

På tisdag kommer jag att börja arbetsträna igen på samma ställe som tidigare. Jag har fått klartecken till att arbetsträna där till och med den 23 november, så så är planen i dagsläget. Även om jag känner mig väldigt sorgsen än så länge blir det nog bra för mig att komma igång och jobba igen. Det blir på halvtid till att börja med, och sedan ökar jag på arbetstiden undan för undan.

I tisdags skulle jag ha klippt mig och äntligen blivit av med peruken. Men i måndags kväll fick jag veta av en slump att frisören hade bokat in mig på onsdagförmiddagen i stället för på tisdagförmiddagen. Det var definitivt felaktigt och inte det som vi hade kommit överens om :-(. Jag fick nästan ett psykbryt, för jag hade tid hos Försäkringskassan på onsdagförmiddagen och kunde bara inte klippa mig då. Den här klippningen och färgningen bokade jag för en och en halv månad sedan och jag hade sett fram emot den hela tiden sedan dess. Den skulle bli ett viktigt avslut för hela cellgiftsh-vetet och göra mig till "en fri kvinna" som inte är bunden till peruken. Men tji fick jag. Nu har jag i stället bokat en ny tid hos en annan frisör. På måndag den 27 februari ska det bli av. Efter den dagen är det no more peruk för mig. Please please please, låt mig bli någorlunda nöjd med frisyren...

Stopp

Det har hänt tråkigheter här. Min älskade hund Justus har fått en väldigt allvarlig sjukdom med ett ovanligt snabbt förlopp, och utgången är högst osäker. Justus är mitt allt och min bäste vän, och vi har tillbringat i stort sett all tid tillsammans sedan 2006. Och stödet som jag kände från honom under hela min cancerbehandling var fullständigt ovärderligt.

När Justus blev sjuk för tre veckor sedan kände jag på en gång att mina mentala kraftreserver hade tömts helt och hållet under cancerbehandlingen. Att arbetsträna med jättelånga resor och samtidigt ha en illsjuk hund blev omöjligt. Jag orkade varken psykiskt eller fysiskt. Rädslan och ångesten för hur det ska gå med min fyrbente älskling lamslog mig helt. Så sedan dess är jag sjukskriven och det kommer jag att vara i några veckor till.

Det har blivit väldigt tydligt för mig under de senaste veckorna hur mycket ett cancerår påverkar ens mentala styrka. På ett sätt blir man starkare, men på ett annat sätt blir man svagare. Jag har haft allvarligt sjuka hundar tidigare och ändå kunnat arbeta under deras sjukdomstid, men den här gången går det bara inte. Allt runt min rehabilitering gick som på räls och i ett högt tempo tills dess att Justus blev sjuk - då tog det tvärstopp. Det här är en ny upplevelse för mig, men samtidigt en väckarklocka som säger att allt inte är som vanligt även om det nästan har känts så sedan jag började arbetsträna. Tack och lov funkar det bra att styrketräna och att springa, så det gör jag. Just nu är träningen som ett andningshål för mig.

När jag låg inlagd för blodpropp den första gången fick jag lära mig att ge mig själv sprutor. Efter att jag hade testat på en fejkmage skrev jag den här instruktionen till mig själv i min Filofax. Klicka gärna på bilden för att se den i större format.

Ett betydligt trevligare stopp är stoppet av min behandling med blodförtunnande sprutor. Under sju månader har jag givit mig själv en spruta per dag (det blev sammanlagt 209 stycken), men nu är behandlingen äntligen avslutad. Så himla skönt att slippa sprutorna! Men det har gått förvånansvärt bra att ta dem. Varje kväll har jag satt på ett smärtstillande Emla-plåster på magen, och ett par timmar senare har jag tryckt in sprutan i magen utan att sticket har gjort ont. Däremot har det känts när själva Fragminet går in i kroppen, men det har varit uthärdligt. Nu ser jag fram emot att låta min perforerade mage få återhämta sig.

Mitt hår växer ganska bra nu. Det har varit segt under en period, men nu verkar det som att det har kommit igång igen. Det är bara två och en halv vecka kvar tills det är dags för mig att gå till frisören och få håret klippt och färgat, och efter det kommer jag inte att använda peruken längre. Jag längtar verkligen tills dess.

Det ska bli så otroligt skönt att slippa att ha peruk. Slippa känslan av att ständigt gå omkring med en långhårig pälsmössa på huvudet. Slippa vara rädd för att håret ska lägga sig galet i Göteborgsblåsten utan att kunna känna om det gör det. Slippa ta på sig peruken varenda gång jag ska gå ut ur lägenheten om så bara för att gå ner till tvättstugan. Slippa den surrealistiska upplevelsen som det är att tvätta peruken i en balja och därmed se sitt hår ligga i blöt. Slippa oroa mig för att mitt eget hår ska sticka fram under peruken. Och sist men inte minst: slippa ha på mig spermiemössan när jag tränar ;-).

Och tänk, snart kan jag köpa hårstylingprodukter igen. Vad roligt det ska bli :-). Men förmodligen blir det kallt om huvudet när peruken hamnar i garderoben. Jag har en snygg mössa som jag kommer att använda, och troligtvis kommer jag att skaffa mig en eller ett par till. Det är ju kallt som i en frysbox ute och peruken har onekligen en värmande effekt, så min stackars skult är inte alls van vid kyla nu.

20 kilometer löpning på sex dagar

När jag tränar producerar jag ungefär lika mycket svett som en överhettad flodhäst, så nu har jag bytt ut mina träningströjor i bomull mot svalare toppar i funktionsmaterial. 

Det där med styrketräning i kombination med löpband på gymmet har visat sig vara en hit. Jag lyfter skrot och kutar för glatta livet, och det går hur bra som helst. Under de sex första dagarna i den här veckan sprang jag sammanlagt 20 kilometer (6,5 + 6,5 + 7 kilometer) på löpbandet. Ingen träningsvärk, inget ont i knäna eller andra problem. Jag har aldrig varit i närheten av att springa så långt eller ofta tidigare, så det är en helt ny upplevelse för mig. Oh, vad jag gillar det!

Jag känner rent konkret under varje löppass hur benens form ändrar sig, hur kalorierna bränns och hur orken ökar. Det är en mäktig känsla att ha sprungit 5,6 kilometer och ändå kunna fortsätta springa och stundtals andas med näsan, i stället för att andas med munnen och flåsa som en blåsbälg.

Midjemåttet har minskat, så nu kan jag känna mina nytränade magmuskler bara genom att lägga handen på magen. Och eftersom låren också har minskat i omfång har det uppenbarat sig ett rejält tomrum emellan dem. Där var det annars alltför väl utfyllt under behandlingsperioden...

Vikten har minskat så att jag är tillbaka på den vikt som jag hade precis innan cellgiftsbehandlingen påbörjades. Men jag nöjer mig inte med det, utan jag siktar på att göra mig av med ett antal kilon till. Fast det är ingen brådska. Det får ta den tid det tar med hjälp av träningen och en viss återhållsamhet på kalorifronten.

Trots att mitt utgångsläge var katastrofalt dåligt efter alla behandlingar och trots att jag inte har tränat på det här sättet tidigare har det verkligen varit lätt som en plätt att bygga upp kondition och styrka på bara tre månader. Hur enkelt hade det då inte varit om jag hade haft ett mer normalt utgångsläge?! Kroppen är ett fantastiskt system.

Eftersom det har varit jul och nyår har det varit ett flera veckor långt uppehåll i akupunkturbehandlingarna mot värmevallningarna. Inte bra... Vallningarna dundrar på som sjutton nu. Något svenskt lagom existerar nästan inte i kroppen, utan termostaten är som ett Ei saa peittää-element: skållhet eller iskall med växling typ var femte minut :-/. I morgon är det äntligen dags för akupunktur igen, och jag hoppas att vallningarna lugnar ner sig lite efter några nya omgångar med nålarna. Östrogenproduktionen har inte behagat återuppstå än, tyvärr.

Arbetsträningen går jättebra. Jag trivs hur bra som helst och jag har kommit igång på det sätt som jag ville. Hittills har jag jobbat halvtid, men från och med veckan som kommer jobbar jag 75 procent. Jag är lite nervös för hur det ska gå, men förhoppningsvis kommer det att funka fint.

Håret växer, men det går lååångsamt. Eller så är det jag som är otålig. Hur som haver så ska jag till frisören på tisdag och höra vad hon kan göra med det lilla hår jag har. Om frisören kommer med en idé eller två som jag gillar så kommer jag att låta klippa och färga håret hos henne den 21 februari. Om hon inte kommer med några bra idéer på tisdag avbokar jag tiden den 21 februari och a) väntar tills håret har blivit längre, eller b) gör om proceduren hos en annan frisör. Innan håret är klippt och färgat kommer jag inte att gå ut utan peruk.

Om allt går enligt plan är det bara tre och en halv vecka kvar av den sju månader långa Fragmin-behandlingen med dagliga, blodförtunnande sprutor. Det går visserligen bra med sprutorna, men det ska ändå bli skönt att slippa dem (peppar, peppar). Att trycka in sisådär 200 sprutor i sin egen mage är ju inte precis en önskesysselsättning. Och av och till gör blåmärkena efter sprutorna att jag ser ut som en dalmatiner på magen :-/.

Det blir många ettårsdagar i år

I dag är det exakt ett år sedan jag kände knölen första gången. Jag kände den när jag stod i duschen, och jag blev orolig på en gång eftersom det inte fanns någon motsvarande knöl i det andra bröstet.

Känslan av allvar som uppstod där och då kommer jag nog att komma ihåg under en lång, lång tid framöver. Redan från den första upptäckten var jag nästintill helt säker på att det var cancer. Konstigt att man kan känna på sig sådant så fort, men det gjorde jag. Väldigt snabbt ringde jag och pratade med vänner som arbetar i sjukvården och de gav mig lugnande besked, men de bet inte på mig. Jag trodde hela tiden att det var cancer. Och det var det.

Den här ettårsdagen blir den första i en lång rad av ettårsdagar under det här året. Dessa väntar på mig i min mentala almanacka i år:

• 10 februari: dagen då jag fick veta på telefon att jag hade cancer.
• 10 mars: dagen då en fjärdedel av bröstet opererades bort.
• 27 april: dagen då jag lät klippa bort allt mitt hår och invigde min första peruk.
• 29 april: dagen då jag fick min första cellgiftsbehandling.
• 12 augusti: dagen då jag fick min sista cellgiftsbehandling.
• 25 augusti: dagen då jag fick besked om att jag inte hade mutationen som ger ärftlig bröstcancer.
• 17 oktober: dagen då jag fick min sista strålningsbehandling.

Jag har väldigt tydliga och detaljerade minnen av alla de här dagarna. Peppar peppar - jag hoppas att jag får uppleva dessa datum som frisk och stark i år, så att jag får trevligare minnen till dem än jag har nu.

Dagen i dag har varit mycket bättre än den 3 januari förra året. Efter jobbet i dag åkte Justus och jag till en gård på landet där jag har bott i två och ett halvt år. För mig är det världens absolut vackraste plats, och det var så otroligt skönt att gå en lång eftermiddagsrunda där. Och det var så fantastiskt mycket bättre än att stå i duschen och känna en cancerknöl i bröstet.

På fredag väntar något som jag har längtat efter hur länge som helst. Sedan 16 år tillbaka är jag inbiten hundutställare. Normalläget för mig är att kuska land och rike runt och ställa ut både mina egna och andras hundar, men under hela 2011 var jag av förklarliga skäl inte på en enda hundutställning. I helgen som kommer är det två stora utställningar i Göteborg, och på fredag ska jag åka och titta på ridgebackbedömningen.

Jag blir gråtfärdig bara jag tänker på att jag äntligen ska få vara på en hundutställning igen, om än bara som åskådare den här gången. För mig är hundutställningar helt frikopplade från allt vad cancer heter, och samtidigt något som jag inte har kunnat eller orkat ägna mig åt alls sedan jag blev sjuk. Utställandet är samspel med hunden, adrenalinpåslag utan dess like, umgänge med andra som är lika hundtokiga som jag själv är, resor till allt från mässhallar i storstäder till fotbollsplaner i byhålor, anspänning och vandrarhemsboende. Det är typ 275 olika sorters förberedelser, glädje över vinster, fika sittandes på den hopfällbara pallen, obarmhärtig värme under soliga dagar såväl som hopplös lervälling på blöta gräsmattor under regndagar, torkad blodpudding i kavajfickan och en ständig jakt på de perfekta utställningsskorna.

Att få ta ett litet kliv tillbaka in utställningsvärlden på fredag betyder jättemycket för mig. Dessutom vet jag att jag kommer att träffa många människor och hundar som jag inte har träffat sedan 2010, och det ska bli så vansinnigt roligt. Min plan är att börja lubba runt i ringarna igen till våren (ta i trä).

Det värsta året i mitt liv

I övermorgon är det julafton. För ett år sedan gick jag intet ont anande omkring med en rejäl cancersvulst i bröstet. Jag var frilansjournalist och hade - tack och lov - inte en susning om vad som väntade mig under 2011. Jag firade jul hos familjen i Jönköpingstrakten och allt var som vanligt.

Men 2011 blev inget vanligt år. Strax efter nyår kom en upptäckt av knölen, sedan ett cancerbesked på telefon, en operation när en fjärdedel av mitt ena bröst togs bort, en fyra månader lång cellgiftsbehandling och 25 omgångar i strålbehandlingsapparaten. Det här året förde också med sig att jag var tvungen att lägga ner mitt företag, att jag fick en blodpropp, att jag fick lära mig hur det är att må riktigt överj-vligt dåligt på ett sätt som inte liknar något annat som jag har varit med om, och att agnarna sållades från vetet bland mina vänner. Jag tappade dessutom håret och använde peruk under åtta av årets månader. Jag gick upp en hel del i vikt av cancerbehandlingen och periodvis kände jag mig extremt ful och eländig.

Men 2011 förde också med sig en oändlig tacksamhet över att sjukvården finns där till 100 procent när man behöver den som bäst. Tacksamhet också över att familj och vänner ställde upp på ett så fantastiskt sätt för mig, att behandlingen verkar ha varit effektiv (peppar, peppar) och att jag därmed förhoppningsvis får leva länge till. Och tacksamhet över att min kropp är så helt makalös som den är. Att den bara har orkat med allt som den har utsatts för under 2011! Först en total nedbrytning av precis hela kroppen, och sedan en återuppbyggnad i racertempo med hjälp av träning, Allt detta inom loppet av drygt ett halvår. Det är inget annat än ett mirakel att det över huvud taget har fungerat. Det som jag har varit med om har definitivt givit mig en mycket större respekt för min kropp och dess fantastiska förmågor.

Mitt psyke har också satts på prov det här året, och det pallade trycket. Jag har varit hotad till livet men jag har hållit ihop i ett stycke. Till stor del eftersom jag helt plötsligt blev bra på att stänga av jobbiga tankar. Det har jag aldrig varit bra på tidigare, utan då har tankarna kunnat mala och mala dygnet runt. Men inte i år. Konstigt, minst sagt, men jag är enormt tacksam över det.

2011 förde också med sig att jag var tvungen att skära ner min tidshorisont med typ 97 procent. När jag mådde som sämst kunde jag inte tänka längre fram än några timmar. Vad som helst kunde hända när som helst, och det gjorde det också. Tack och lov är livet lugnare nu, men jag har ingen brådska med att öka tidshorisonten igen. Just nu sträcker den sig ungefär en vecka framåt - längre fram än så tänker jag inte. Jag har till exempel inte den blekaste aning om vad jag ska ägna mig åt när arbetsträningen tar slut den sista februari, men jag orkar inte oroa mig. Det får helt enkelt lösa sig.

Sammantaget har det här året varit det värsta i mitt liv, och jag hoppas att jag (ta i trä) aldrig behöver uppleva något liknande igen. Ingen borde behöva gå igenom något sådant här, för cancer är så fruktansvärt meningslöst. Som jag sa i början av behandlingen: det kan hända att jag blir en bättre människa av det här, men det kan aldrig någonsin vara värt det. Så tycker jag fortfarande. När som helst skulle jag byta bort mitt år med cancer mot ett helt vanligt år utan cancer.

I början av behandlingen sa jag också att cancern inte ska få förändra mig i grunden, och det har den inte heller gjort. Jag är samma Helena som jag alltid har varit. Bra och dåliga sidor inkluderade. Självklart har jag fått mycket livserfarenhet som jag kommer att ha nytta av framöver, men cancern muckade med fel brud och jag kommer aldrig att låta den forma om min personlighet.

Nu så här i elfte timmen före jul vill jag önska er alla som tittar in här på min blogg en riktigt god, lugn och fin jul. Jag är så glad och tacksam över alla kommentarer och mail som jag har fått från bekanta och okända under året - de har verkligen betytt mycket för mig. Kära läsare, god jul och kram till er alla!