Tack hjärnan

Min juvel på Böda Sand för ett par veckor sedan.

Det är märkligt hur snabbt man kan vänja sig vid onormala situationer. Som nu när jag åker till strålningen på Sahlgrenska varje vardag. Det är inte på något sätt normalt att ha tuschmarkeringar och tejper på halva överkroppen och att lägga sig under en monsterapparat och få flera gigawatts (tror jag det var) röntgenstrålning rakt igenom överkroppen 25 gånger på fem veckor. Men vaddå, nu åker jag dit som om jag skulle åka och köpa mjölk. Sätter mig i väntrummet, blir uppropad, byter några ord med sköterskorna, klär av mig på överkroppen, lägger mig på britsen och blir strålad varpå jag varje gång tänker att om apparaten ramlar ner nu så dör jag. Och det vore ju en ödets ironi om jag efter det här året skulle dö av en nedfallande strålbehandlingsapparat :-/. Sedan klär jag på mig, åker hem, dricker kaffe och ägnar inte strålningen en tanke mer den dagen. Säga vad man vill om hjärnan, men under 2011 har min blivit en virtuos på att stänga ute sådant som inte är så givande att fördjupa sig i. Tack hjärnan för denna helomvändning.

Avslappnat läge på Böda Sand.

Däremot fördjupar sig både hjärnan och kroppen i träningen. I dag var jag på gymet och körde igenom hela det träningsprogram som sjukgymnasten lade upp åt mig i onsdags. Det var ett väldigt bra program; inte för lite och inte för mycket. Lagom blandning mellan kondition och styrka. Jag svettades som en gris, men jag blev inte spyfärdig. Får se om kroppen kommer med en fördröjd protest framåt onsdag ;-).

Känslan i kroppen efter träningen i dag har varit helt underbar. Jag kommer inte ihåg när det kändes så bra senast. Oerhört behagligt, måste jag säga. Den känslan vill jag ha snabbt igen, men jag får bärga mig tills på torsdag när det är dags att träna igen.