Allting har en ände

Nu är det en härlig tid. Inte varmt och inte kallt, bara väldigt behagligt. Dessutom är himlen klarblå, solen skiner och löven har fått vackra färger.

Och det är en härlig tid för mig personligen. I går var jag på slutsamtal hos läkaren, och när han frågade hur jag mådde svarade jag spontant "skitbra!". För jädrar i min lilla låda vad bra jag mår nu jämfört med i somras. Jag säger som Britney Spears sjunger: jag är starkare än jag var i går, och jag är starkare än jag någonsin trodde att jag skulle kunna vara. I alla fall mentalt, men fysiken är också på väg att räta upp sig. Jag ligger i som en dåre med träningen och är på gymet flera gånger i veckan. Jag tränar en timma åt gången och jag mesar inte, utan jag tar i för kung och fosterland.

Har dessutom börjat tänka på vad jag ska ägna mig åt framöver. Jag har ju inget jobb och det är vore nog inte så enkelt att övertyga en potentiell arbetsgivare om att "jodå, jag har visserligen gått igenom en fruktansvärt tung behandling men visst sjutton orkar jag jobba heltid från dag ett". Det skulle inte kännas det minsta trovärdigt att säga något sådant. Så för några veckor sedan var jag på arbetsförmedlingen och tog reda på vilka möjligheter till stöd som finns för mig. Det visade sig att jag kan få arbetsträna på deltid eller heltid i mellan en och tre månader utan kostnad för arbetsgivaren.

Därför har jag kontaktat en av mina tidigare arbetsgivare och frågat om jag kan få arbetsträna där. Allt ser väldigt positivt ut så här långt :-). Mer exakt besked kommer i nästa vecka. Det vore verkligen guld om detta kan lösa sig. Dels för att jag jättegärna vill tillbaka till just den arbetsgivaren, men också för att jag i så fall kan börja på deltid för att sedan trappa upp undan för undan. Min ambition är att vara uppe i heltid när arbetsträningen är slut. Då får både jag själv och potentiella arbetsgivare bevis för att jag faktiskt orkar att arbeta heltid.

Strålbehandlingen går mot slutet nu. Jag har bara tre behandlingar kvar - sedan är jag helt och hållet färdigbehandlad! Huden har blivit ganska röd under den senaste veckan och eftersom jag tränar (och svettas) så pass mycket som jag gör så är det ett helsike att få tejperna och tuschmarkeringarna att sitta kvar. Men på måndag görs sista strålningen och sedan ska markeringarna bort illa kvickt, det är ett som är säkert.

Jag kan helt ärligt inte förstå att det som i februari tedde sig som en evighetslång behandling nu faktiskt är väldigt nära slutet. Det känns ungefär som när jag var nära slutet på cellgiftsperioden; är det verkligen sant att jag ska slippa allt det här? Jag vågar inte tro det förrän jag ser det. Men allting har en ände, så även min cancerbehandling. Tack gode gud för det.

En annan bra sak som har hänt är att jag har fått ytterligare en påse med pengar från en stiftelse. Denna gång blev det hela 10 000 kronor. 3 000 av dem har jag använt till mitt livs tredje par Bally curlingkängor. Mitt första par hade jag i fem år, och mitt andra par hade jag i 13 år. Jag mer eller mindre bor i dem vintrarna igenom och i vintras tog min trettonåringar defintivt slut. Så det var verkligen välkommet med pengar som jag kunde använda till ett nytt par nu. Nu kan vintern komma bäst den vill!