Klockan 11.49 den 17 oktober 2011

Klockan på väggen i strålningsrummet visade när det var slut på eländet.

I måndags, den 17 oktober, klockan 11.49 blev jag helt färdigbehandlad. Då var min sista strålning avklarad. När jag gick ut från strålningsenheten efteråt kändes det nästan som om jag hade blivit frisläppt efter ett drygt nio månader långt fängelsestraff. Stor lättnad, minst sagt.

Allting började strax efter nyår när jag kände en knöl i det högra bröstet. Den 13 januari var jag hos distriktsläkaren som remitterade mig till mammografin på Sahlgrenska. Efter det vändes min värld upp och ner. Men med hjälp av ett idogt kämpande, en väloljad vårdapparat och en rejäl portion tur hoppas jag att jag är på väg att landa på fötterna igen. Det känns så i alla fall.

Den här entrén har jag gått in igenom exakt 26 gånger.

Efter sista strålningen drogs tejpbitarna bort från min överkropp. De har inte gjort annat än försökt släppa från huden så det var väldigt skönt att bli av med dem och tuschmarkeringarna under dem, och slippa tänka på att de måste sitta kvar även efter att man har duschat eller svettats som en gris på gymet. Jag vet inte hur många olika sorters tejp som jag testade under de fem strålningsveckorna, men jag avverkade i alla fall hela sortimentet på strålningsenheten och ingen funkade bra.

Höstigt i stan i måndags.

Enormt lättad köpte jag sedan med mig en cappuccino och en varm kanelbulle från Pressbyrån på Sahlgrenska, och sedan åkte jag in till stan. Där firade jag genom att göra ett symboliskt köp: jag köpte ett likadant Helena Rubinstein-puder som jag fick på make up-kursen för skalliga damer i juni. Pudret är något bra som jag bildligt sett tar med mig från tiden med cancerbehandling. Dessutom får det mig att känna mig lite fin. Och så är det überlyxigt, och det kan man få unna sig när man har gått igenom det jag har gått igenom. Har aldrig varit i närheten av att lägga så mycket pengar på ett puder tidigare, men nu slog jag till.

Framåt kvällen kom mina grannar och kompisar Sabine och Peter och deras två hundar Nayeli och Tinka hit och firade lite med mig och Justus. Sabine och Peter är två av dem som har ställt upp på ett helt fantastiskt sätt under hela min behandling, och för det är jag dem evigt tacksam.

Nu när jag inte har någon behandling att anpassa mig efter finns det så mycket som jag vill göra mer av och som jag vill ta igen efter all tid som har gått förlorad under 2011. Framförallt vill jag träffa familj och vänner här i Göteborg och i flera andra delar av landet, jag vill gå i skogen med Justus, träna, bada skumbad, åka på loppisar, baka frallor, gå på bio och läsa böcker. För mig är allt det den idealiska återhämtningen.