Rosa firande

I går kväll träffades Karin och jag och firade ordentligt att vi båda två är färdigbehandlade. Vi var hemma hos mig och åt, drack, babblade och skrattade :-). En superrolig kväll, tack Karin för den! Vi drack bland annat fantastiskt god och überlyxig rosa Lanson-champagne. Det var vi rackarn värda!

Det kändes ganska speciellt att få fira att man har gått igenom en behandling av den här kalibern, som i sin tur bygger på att man har haft en potentiellt dödlig sjukdom. Jag menar, de flesta får tack och lov inte anledning att fira en sådan grej eftersom de inte har haft cancer, medan andra får cancer utan att bli friska och därmed inte kan fira det som vi firade. Men i går satt vi där vid mitt köksbord - två medelålders kvinnor med fjunaktigt hår på huvudena och med ett dj-vulskt år bakom oss, men trots det i bra form och med stor tilltro till att bättre tider stundar - och firade att vi hade tagit oss igenom hela eländet och förhoppningsvis går en ljus framtid till mötes.

Och nu är jag äntligen på väg in en ny, frisk fas på allvar. På tisdag börjar jag arbetsträna på stabsavdelningen hos en av mina tidigare arbetsgivare - ett sjukhus en bit här ifrån. Det betyder oerhört mycket för mig att jag får möjligheten att göra det. Först blir det på halvtid, fem timmar om dagen fyra dagar per vecka. Sedan är min tanke att utöka undan för undan så att jag arbetar heltid i slutet av de tre månader som jag ska arbetsträna.

Det känns som en väldigt stor fördel för mig just nu att jag känner till mycket om verksamheten sedan jag arbetade där förra gången, och att jag är bekant med många av dem som jobbar där. Det blir ju så mycket enklare att komma in i allt då jämfört med om jag hade börjat på ett ställe som var helt nytt för mig. Dessutom blir det ju faktiskt en fördel i arbetet att jag nu har erfarenhet av att vara allvarligt sjuk patient, om än på ett annat sjukhus. Se där, inte trodde jag i somras när jag låg som ett vrak på onkologens avdelning 3 att jag skulle ha nytta av den erfarenheten ;-).