Det värsta året i mitt liv

I övermorgon är det julafton. För ett år sedan gick jag intet ont anande omkring med en rejäl cancersvulst i bröstet. Jag var frilansjournalist och hade - tack och lov - inte en susning om vad som väntade mig under 2011. Jag firade jul hos familjen i Jönköpingstrakten och allt var som vanligt.

Men 2011 blev inget vanligt år. Strax efter nyår kom en upptäckt av knölen, sedan ett cancerbesked på telefon, en operation när en fjärdedel av mitt ena bröst togs bort, en fyra månader lång cellgiftsbehandling och 25 omgångar i strålbehandlingsapparaten. Det här året förde också med sig att jag var tvungen att lägga ner mitt företag, att jag fick en blodpropp, att jag fick lära mig hur det är att må riktigt överj-vligt dåligt på ett sätt som inte liknar något annat som jag har varit med om, och att agnarna sållades från vetet bland mina vänner. Jag tappade dessutom håret och använde peruk under åtta av årets månader. Jag gick upp en hel del i vikt av cancerbehandlingen och periodvis kände jag mig extremt ful och eländig.

Men 2011 förde också med sig en oändlig tacksamhet över att sjukvården finns där till 100 procent när man behöver den som bäst. Tacksamhet också över att familj och vänner ställde upp på ett så fantastiskt sätt för mig, att behandlingen verkar ha varit effektiv (peppar, peppar) och att jag därmed förhoppningsvis får leva länge till. Och tacksamhet över att min kropp är så helt makalös som den är. Att den bara har orkat med allt som den har utsatts för under 2011! Först en total nedbrytning av precis hela kroppen, och sedan en återuppbyggnad i racertempo med hjälp av träning, Allt detta inom loppet av drygt ett halvår. Det är inget annat än ett mirakel att det över huvud taget har fungerat. Det som jag har varit med om har definitivt givit mig en mycket större respekt för min kropp och dess fantastiska förmågor.

Mitt psyke har också satts på prov det här året, och det pallade trycket. Jag har varit hotad till livet men jag har hållit ihop i ett stycke. Till stor del eftersom jag helt plötsligt blev bra på att stänga av jobbiga tankar. Det har jag aldrig varit bra på tidigare, utan då har tankarna kunnat mala och mala dygnet runt. Men inte i år. Konstigt, minst sagt, men jag är enormt tacksam över det.

2011 förde också med sig att jag var tvungen att skära ner min tidshorisont med typ 97 procent. När jag mådde som sämst kunde jag inte tänka längre fram än några timmar. Vad som helst kunde hända när som helst, och det gjorde det också. Tack och lov är livet lugnare nu, men jag har ingen brådska med att öka tidshorisonten igen. Just nu sträcker den sig ungefär en vecka framåt - längre fram än så tänker jag inte. Jag har till exempel inte den blekaste aning om vad jag ska ägna mig åt när arbetsträningen tar slut den sista februari, men jag orkar inte oroa mig. Det får helt enkelt lösa sig.

Sammantaget har det här året varit det värsta i mitt liv, och jag hoppas att jag (ta i trä) aldrig behöver uppleva något liknande igen. Ingen borde behöva gå igenom något sådant här, för cancer är så fruktansvärt meningslöst. Som jag sa i början av behandlingen: det kan hända att jag blir en bättre människa av det här, men det kan aldrig någonsin vara värt det. Så tycker jag fortfarande. När som helst skulle jag byta bort mitt år med cancer mot ett helt vanligt år utan cancer.

I början av behandlingen sa jag också att cancern inte ska få förändra mig i grunden, och det har den inte heller gjort. Jag är samma Helena som jag alltid har varit. Bra och dåliga sidor inkluderade. Självklart har jag fått mycket livserfarenhet som jag kommer att ha nytta av framöver, men cancern muckade med fel brud och jag kommer aldrig att låta den forma om min personlighet.

Nu så här i elfte timmen före jul vill jag önska er alla som tittar in här på min blogg en riktigt god, lugn och fin jul. Jag är så glad och tacksam över alla kommentarer och mail som jag har fått från bekanta och okända under året - de har verkligen betytt mycket för mig. Kära läsare, god jul och kram till er alla!