Det värsta året i mitt liv

I övermorgon är det julafton. För ett år sedan gick jag intet ont anande omkring med en rejäl cancersvulst i bröstet. Jag var frilansjournalist och hade - tack och lov - inte en susning om vad som väntade mig under 2011. Jag firade jul hos familjen i Jönköpingstrakten och allt var som vanligt.

Men 2011 blev inget vanligt år. Strax efter nyår kom en upptäckt av knölen, sedan ett cancerbesked på telefon, en operation när en fjärdedel av mitt ena bröst togs bort, en fyra månader lång cellgiftsbehandling och 25 omgångar i strålbehandlingsapparaten. Det här året förde också med sig att jag var tvungen att lägga ner mitt företag, att jag fick en blodpropp, att jag fick lära mig hur det är att må riktigt överj-vligt dåligt på ett sätt som inte liknar något annat som jag har varit med om, och att agnarna sållades från vetet bland mina vänner. Jag tappade dessutom håret och använde peruk under åtta av årets månader. Jag gick upp en hel del i vikt av cancerbehandlingen och periodvis kände jag mig extremt ful och eländig.

Men 2011 förde också med sig en oändlig tacksamhet över att sjukvården finns där till 100 procent när man behöver den som bäst. Tacksamhet också över att familj och vänner ställde upp på ett så fantastiskt sätt för mig, att behandlingen verkar ha varit effektiv (peppar, peppar) och att jag därmed förhoppningsvis får leva länge till. Och tacksamhet över att min kropp är så helt makalös som den är. Att den bara har orkat med allt som den har utsatts för under 2011! Först en total nedbrytning av precis hela kroppen, och sedan en återuppbyggnad i racertempo med hjälp av träning, Allt detta inom loppet av drygt ett halvår. Det är inget annat än ett mirakel att det över huvud taget har fungerat. Det som jag har varit med om har definitivt givit mig en mycket större respekt för min kropp och dess fantastiska förmågor.

Mitt psyke har också satts på prov det här året, och det pallade trycket. Jag har varit hotad till livet men jag har hållit ihop i ett stycke. Till stor del eftersom jag helt plötsligt blev bra på att stänga av jobbiga tankar. Det har jag aldrig varit bra på tidigare, utan då har tankarna kunnat mala och mala dygnet runt. Men inte i år. Konstigt, minst sagt, men jag är enormt tacksam över det.

2011 förde också med sig att jag var tvungen att skära ner min tidshorisont med typ 97 procent. När jag mådde som sämst kunde jag inte tänka längre fram än några timmar. Vad som helst kunde hända när som helst, och det gjorde det också. Tack och lov är livet lugnare nu, men jag har ingen brådska med att öka tidshorisonten igen. Just nu sträcker den sig ungefär en vecka framåt - längre fram än så tänker jag inte. Jag har till exempel inte den blekaste aning om vad jag ska ägna mig åt när arbetsträningen tar slut den sista februari, men jag orkar inte oroa mig. Det får helt enkelt lösa sig.

Sammantaget har det här året varit det värsta i mitt liv, och jag hoppas att jag (ta i trä) aldrig behöver uppleva något liknande igen. Ingen borde behöva gå igenom något sådant här, för cancer är så fruktansvärt meningslöst. Som jag sa i början av behandlingen: det kan hända att jag blir en bättre människa av det här, men det kan aldrig någonsin vara värt det. Så tycker jag fortfarande. När som helst skulle jag byta bort mitt år med cancer mot ett helt vanligt år utan cancer.

I början av behandlingen sa jag också att cancern inte ska få förändra mig i grunden, och det har den inte heller gjort. Jag är samma Helena som jag alltid har varit. Bra och dåliga sidor inkluderade. Självklart har jag fått mycket livserfarenhet som jag kommer att ha nytta av framöver, men cancern muckade med fel brud och jag kommer aldrig att låta den forma om min personlighet.

Nu så här i elfte timmen före jul vill jag önska er alla som tittar in här på min blogg en riktigt god, lugn och fin jul. Jag är så glad och tacksam över alla kommentarer och mail som jag har fått från bekanta och okända under året - de har verkligen betytt mycket för mig. Kära läsare, god jul och kram till er alla!

En annan sorts firande

Nu är jag igång och arbetstränar hos min ex-ex-arbetsgivare. Det är verkligen kanonroligt att plötsligt ha fått jättetrevliga arbetskamrater igen, och att få och kunna gå till jobbet.

Det känns lagom att börja på halvtid. Nu är jag inne på tredje arbetsveckan, och jag blir fortfarande ganska trött i huvudet av att arbeta. Det gör säkert sitt till att resorna är långa, men jag tror att halvtid hade varit lagom även om resvägen hade varit kortare.

Jag fortsätter att ligga i som en rem med träningen. Det blir minst tre gånger i veckan, minst en och en halv timma varje gång. Mina knän har varit dåliga sedan jag var i tioårsåldern, så löpning har aldrig varit min grej. Men häromveckan testade jag att springa på löpbandet på gymmet - och det funkade! Jag gissar att det beror på att det är ganska mycket svikt i bandet, så man landar inte sådär hårt som när man springer utomhus.

Alla timmar på crosstrainern har ju givit mig ett hyfsat flås, och därför var steget inte så långt till att börja springa på löpbandet. Nu har jag gjort det flera gånger, och det är en skön känsla. Man sätter liksom fart på benen och sedan kutar de på av sig själva. En klar bonus är att displayen på löpbandet visar på en hisnande kaloriförbrukning under tiden ;-).

Ni kanske tycker att jag tjatar om min träning, men jag gör det av en anledning. Det finns så väldigt många exempel på bröstcancerdrabbade där ute som har jättesvårt att komma igen, både fysiskt och psykiskt, efter behandlingarna. Dessutom tycker jag att informationen från sjukhusets sida när det gäller strålning mest gick ut på att man skulle bli så trött och att man mer eller mindre skulle räkna med att sova sig igenom de fem veckorna. Orsaken till att jag berättar så pass mycket om min träning är att jag vill visa att det kan bli på ett annat sätt om man själv tar tag i saken.

När jag började träna den 21 september, i strålningsvecka nummer två av fem, satte jag upp ett förhållandevis högt mål: den 30 november (tio veckor efter träningsstart och en och en halv månad efter avslutad behandling) skulle jag vara i bättre kondition än jag var innan jag blev sjuk i början av året. Det målet uppnådde jag med råge. Så bra kondition som jag har nu har jag inte haft sedan jag var i 25-årsåldern och dansade klassisk balett fyra gånger i veckan. Och detta trots att mitt 2011 har varit fyllt av cancer, canceroperation, cellgiftsbehandling, strålning, två venportsoperationer och en fet blodpropp som fortfarande inte har löst upp sig.

Om någon av er som läser det här har en bröstcancerbehandling framför er så vill jag gärna vara ett levande exempel på att det är fullt möjligt att börja återhämtningen redan under strålningsbehandlingen. Och långt innan man som bröstcancerpatient förväntas göra en enda knop går det att använda tiden till att jobba upp en riktigt bra kondition. På köpet får man ljuvliga endorfinrusningar, en schysst fettförbränning och framförallt: en signifikant lägre risk för canceråterfall.

Supergod födelsedagstårta hemma hos mina föräldrar (mobiltelefonbild).

Förra veckan fyllde jag 43 år. Jag har aldrig någonsin varit så känslomässigt berörd av att fylla år. Av att få fylla år. För aldrig någonsin tidigare har jag varit så nära att aldrig få fylla år igen. Även om jag hade en sabla otur som fick cancer så har jag haft en enormt stor tur som sitter här i dag (peppar, peppar). Färdigbehandlad, i väldigt bra kondition och med en arbetsträning i rullning. Min cancersort var extremt snabbväxande, så hade jag inte upptäckt den i tid och sett till att snabbt komma under vård hade jag varit döende i dag. Det var sådana saker som jag tänkte på i samband med att jag fyllde år, och det gjorde mig lipfärdig. Tårarna svämmade över i ögonen på mig när hela min familj sjöng "Ja må hon leva uti hundrade år" för mig.

Och som så många gånger förr fylldes jag av tacksamhet gentemot min familj som har ställt upp för mig på ett helt fantastiskt sätt under det här året. Jag vågar inte tänka på hur det skulle ha gått med mig om jag inte hade haft dem eller alla andra som också har ställt upp för mig. I nöden prövas vännen, det är ett som är säkert.