20 kilometer löpning på sex dagar

När jag tränar producerar jag ungefär lika mycket svett som en överhettad flodhäst, så nu har jag bytt ut mina träningströjor i bomull mot svalare toppar i funktionsmaterial. 

Det där med styrketräning i kombination med löpband på gymmet har visat sig vara en hit. Jag lyfter skrot och kutar för glatta livet, och det går hur bra som helst. Under de sex första dagarna i den här veckan sprang jag sammanlagt 20 kilometer (6,5 + 6,5 + 7 kilometer) på löpbandet. Ingen träningsvärk, inget ont i knäna eller andra problem. Jag har aldrig varit i närheten av att springa så långt eller ofta tidigare, så det är en helt ny upplevelse för mig. Oh, vad jag gillar det!

Jag känner rent konkret under varje löppass hur benens form ändrar sig, hur kalorierna bränns och hur orken ökar. Det är en mäktig känsla att ha sprungit 5,6 kilometer och ändå kunna fortsätta springa och stundtals andas med näsan, i stället för att andas med munnen och flåsa som en blåsbälg.

Midjemåttet har minskat, så nu kan jag känna mina nytränade magmuskler bara genom att lägga handen på magen. Och eftersom låren också har minskat i omfång har det uppenbarat sig ett rejält tomrum emellan dem. Där var det annars alltför väl utfyllt under behandlingsperioden...

Vikten har minskat så att jag är tillbaka på den vikt som jag hade precis innan cellgiftsbehandlingen påbörjades. Men jag nöjer mig inte med det, utan jag siktar på att göra mig av med ett antal kilon till. Fast det är ingen brådska. Det får ta den tid det tar med hjälp av träningen och en viss återhållsamhet på kalorifronten.

Trots att mitt utgångsläge var katastrofalt dåligt efter alla behandlingar och trots att jag inte har tränat på det här sättet tidigare har det verkligen varit lätt som en plätt att bygga upp kondition och styrka på bara tre månader. Hur enkelt hade det då inte varit om jag hade haft ett mer normalt utgångsläge?! Kroppen är ett fantastiskt system.

Eftersom det har varit jul och nyår har det varit ett flera veckor långt uppehåll i akupunkturbehandlingarna mot värmevallningarna. Inte bra... Vallningarna dundrar på som sjutton nu. Något svenskt lagom existerar nästan inte i kroppen, utan termostaten är som ett Ei saa peittää-element: skållhet eller iskall med växling typ var femte minut :-/. I morgon är det äntligen dags för akupunktur igen, och jag hoppas att vallningarna lugnar ner sig lite efter några nya omgångar med nålarna. Östrogenproduktionen har inte behagat återuppstå än, tyvärr.

Arbetsträningen går jättebra. Jag trivs hur bra som helst och jag har kommit igång på det sätt som jag ville. Hittills har jag jobbat halvtid, men från och med veckan som kommer jobbar jag 75 procent. Jag är lite nervös för hur det ska gå, men förhoppningsvis kommer det att funka fint.

Håret växer, men det går lååångsamt. Eller så är det jag som är otålig. Hur som haver så ska jag till frisören på tisdag och höra vad hon kan göra med det lilla hår jag har. Om frisören kommer med en idé eller två som jag gillar så kommer jag att låta klippa och färga håret hos henne den 21 februari. Om hon inte kommer med några bra idéer på tisdag avbokar jag tiden den 21 februari och a) väntar tills håret har blivit längre, eller b) gör om proceduren hos en annan frisör. Innan håret är klippt och färgat kommer jag inte att gå ut utan peruk.

Om allt går enligt plan är det bara tre och en halv vecka kvar av den sju månader långa Fragmin-behandlingen med dagliga, blodförtunnande sprutor. Det går visserligen bra med sprutorna, men det ska ändå bli skönt att slippa dem (peppar, peppar). Att trycka in sisådär 200 sprutor i sin egen mage är ju inte precis en önskesysselsättning. Och av och till gör blåmärkena efter sprutorna att jag ser ut som en dalmatiner på magen :-/.