Det blir många ettårsdagar i år

I dag är det exakt ett år sedan jag kände knölen första gången. Jag kände den när jag stod i duschen, och jag blev orolig på en gång eftersom det inte fanns någon motsvarande knöl i det andra bröstet.

Känslan av allvar som uppstod där och då kommer jag nog att komma ihåg under en lång, lång tid framöver. Redan från den första upptäckten var jag nästintill helt säker på att det var cancer. Konstigt att man kan känna på sig sådant så fort, men det gjorde jag. Väldigt snabbt ringde jag och pratade med vänner som arbetar i sjukvården och de gav mig lugnande besked, men de bet inte på mig. Jag trodde hela tiden att det var cancer. Och det var det.

Den här ettårsdagen blir den första i en lång rad av ettårsdagar under det här året. Dessa väntar på mig i min mentala almanacka i år:

• 10 februari: dagen då jag fick veta på telefon att jag hade cancer.
• 10 mars: dagen då en fjärdedel av bröstet opererades bort.
• 27 april: dagen då jag lät klippa bort allt mitt hår och invigde min första peruk.
• 29 april: dagen då jag fick min första cellgiftsbehandling.
• 12 augusti: dagen då jag fick min sista cellgiftsbehandling.
• 25 augusti: dagen då jag fick besked om att jag inte hade mutationen som ger ärftlig bröstcancer.
• 17 oktober: dagen då jag fick min sista strålningsbehandling.

Jag har väldigt tydliga och detaljerade minnen av alla de här dagarna. Peppar peppar - jag hoppas att jag får uppleva dessa datum som frisk och stark i år, så att jag får trevligare minnen till dem än jag har nu.

Dagen i dag har varit mycket bättre än den 3 januari förra året. Efter jobbet i dag åkte Justus och jag till en gård på landet där jag har bott i två och ett halvt år. För mig är det världens absolut vackraste plats, och det var så otroligt skönt att gå en lång eftermiddagsrunda där. Och det var så fantastiskt mycket bättre än att stå i duschen och känna en cancerknöl i bröstet.

På fredag väntar något som jag har längtat efter hur länge som helst. Sedan 16 år tillbaka är jag inbiten hundutställare. Normalläget för mig är att kuska land och rike runt och ställa ut både mina egna och andras hundar, men under hela 2011 var jag av förklarliga skäl inte på en enda hundutställning. I helgen som kommer är det två stora utställningar i Göteborg, och på fredag ska jag åka och titta på ridgebackbedömningen.

Jag blir gråtfärdig bara jag tänker på att jag äntligen ska få vara på en hundutställning igen, om än bara som åskådare den här gången. För mig är hundutställningar helt frikopplade från allt vad cancer heter, och samtidigt något som jag inte har kunnat eller orkat ägna mig åt alls sedan jag blev sjuk. Utställandet är samspel med hunden, adrenalinpåslag utan dess like, umgänge med andra som är lika hundtokiga som jag själv är, resor till allt från mässhallar i storstäder till fotbollsplaner i byhålor, anspänning och vandrarhemsboende. Det är typ 275 olika sorters förberedelser, glädje över vinster, fika sittandes på den hopfällbara pallen, obarmhärtig värme under soliga dagar såväl som hopplös lervälling på blöta gräsmattor under regndagar, torkad blodpudding i kavajfickan och en ständig jakt på de perfekta utställningsskorna.

Att få ta ett litet kliv tillbaka in utställningsvärlden på fredag betyder jättemycket för mig. Dessutom vet jag att jag kommer att träffa många människor och hundar som jag inte har träffat sedan 2010, och det ska bli så vansinnigt roligt. Min plan är att börja lubba runt i ringarna igen till våren (ta i trä).