Min älskade Justus lever inte längre

Jag har förlorat min älskade Justus. Måndag den 13 februari lät jag honom somna in för alltid. En månad tidigare fick han en kronisk, gräslig och fruktansvärt plågsam sjukdom som gör att alla klokapslar (de hårda höljena runt klornas pulpor) går sönder och ramlar av. Den hemska smärta som det medför ville jag för allt i världen inte att han skulle behöva leva med år ut och år in.

Justus och jag var som ler och långhalm. Eftersom jag arbetade hemifrån under många år tillbringade vi i stort sett all tid tillsammans under de fem och ett halvt år som Justus levde. Han var en helt fantastisk hund och jag saknar honom så gräsligt mycket. Jag kan bara inte förstå att han inte kommer tillbaka på mig, och jag förstår inte heller hur jag ska kunna bygga upp ett meningsfullt liv utan honom. Han var min bäste vän och mitt allt.

Ett par dagar innan Justus dog fick jag en väldigt intensiv förkylning med hosta, feber och snuva. Den har hållit mig i sitt grepp sedan dess, och under fem dagar var jag helt knockad av framförallt febern och hostan. Nu är det värsta över, men jag har inte kunnat träna på två veckor och det lär nog dröja ytterligare en vecka innan jag vågar träna igen. Jag är jätterädd för att börja träna för tidigt efter en infektion - jag vet exakt hur riskabelt det är...

På tisdag kommer jag att börja arbetsträna igen på samma ställe som tidigare. Jag har fått klartecken till att arbetsträna där till och med den 23 november, så så är planen i dagsläget. Även om jag känner mig väldigt sorgsen än så länge blir det nog bra för mig att komma igång och jobba igen. Det blir på halvtid till att börja med, och sedan ökar jag på arbetstiden undan för undan.

I tisdags skulle jag ha klippt mig och äntligen blivit av med peruken. Men i måndags kväll fick jag veta av en slump att frisören hade bokat in mig på onsdagförmiddagen i stället för på tisdagförmiddagen. Det var definitivt felaktigt och inte det som vi hade kommit överens om :-(. Jag fick nästan ett psykbryt, för jag hade tid hos Försäkringskassan på onsdagförmiddagen och kunde bara inte klippa mig då. Den här klippningen och färgningen bokade jag för en och en halv månad sedan och jag hade sett fram emot den hela tiden sedan dess. Den skulle bli ett viktigt avslut för hela cellgiftsh-vetet och göra mig till "en fri kvinna" som inte är bunden till peruken. Men tji fick jag. Nu har jag i stället bokat en ny tid hos en annan frisör. På måndag den 27 februari ska det bli av. Efter den dagen är det no more peruk för mig. Please please please, låt mig bli någorlunda nöjd med frisyren...

Stopp

Det har hänt tråkigheter här. Min älskade hund Justus har fått en väldigt allvarlig sjukdom med ett ovanligt snabbt förlopp, och utgången är högst osäker. Justus är mitt allt och min bäste vän, och vi har tillbringat i stort sett all tid tillsammans sedan 2006. Och stödet som jag kände från honom under hela min cancerbehandling var fullständigt ovärderligt.

När Justus blev sjuk för tre veckor sedan kände jag på en gång att mina mentala kraftreserver hade tömts helt och hållet under cancerbehandlingen. Att arbetsträna med jättelånga resor och samtidigt ha en illsjuk hund blev omöjligt. Jag orkade varken psykiskt eller fysiskt. Rädslan och ångesten för hur det ska gå med min fyrbente älskling lamslog mig helt. Så sedan dess är jag sjukskriven och det kommer jag att vara i några veckor till.

Det har blivit väldigt tydligt för mig under de senaste veckorna hur mycket ett cancerår påverkar ens mentala styrka. På ett sätt blir man starkare, men på ett annat sätt blir man svagare. Jag har haft allvarligt sjuka hundar tidigare och ändå kunnat arbeta under deras sjukdomstid, men den här gången går det bara inte. Allt runt min rehabilitering gick som på räls och i ett högt tempo tills dess att Justus blev sjuk - då tog det tvärstopp. Det här är en ny upplevelse för mig, men samtidigt en väckarklocka som säger att allt inte är som vanligt även om det nästan har känts så sedan jag började arbetsträna. Tack och lov funkar det bra att styrketräna och att springa, så det gör jag. Just nu är träningen som ett andningshål för mig.

När jag låg inlagd för blodpropp den första gången fick jag lära mig att ge mig själv sprutor. Efter att jag hade testat på en fejkmage skrev jag den här instruktionen till mig själv i min Filofax. Klicka gärna på bilden för att se den i större format.

Ett betydligt trevligare stopp är stoppet av min behandling med blodförtunnande sprutor. Under sju månader har jag givit mig själv en spruta per dag (det blev sammanlagt 209 stycken), men nu är behandlingen äntligen avslutad. Så himla skönt att slippa sprutorna! Men det har gått förvånansvärt bra att ta dem. Varje kväll har jag satt på ett smärtstillande Emla-plåster på magen, och ett par timmar senare har jag tryckt in sprutan i magen utan att sticket har gjort ont. Däremot har det känts när själva Fragminet går in i kroppen, men det har varit uthärdligt. Nu ser jag fram emot att låta min perforerade mage få återhämta sig.

Mitt hår växer ganska bra nu. Det har varit segt under en period, men nu verkar det som att det har kommit igång igen. Det är bara två och en halv vecka kvar tills det är dags för mig att gå till frisören och få håret klippt och färgat, och efter det kommer jag inte att använda peruken längre. Jag längtar verkligen tills dess.

Det ska bli så otroligt skönt att slippa att ha peruk. Slippa känslan av att ständigt gå omkring med en långhårig pälsmössa på huvudet. Slippa vara rädd för att håret ska lägga sig galet i Göteborgsblåsten utan att kunna känna om det gör det. Slippa ta på sig peruken varenda gång jag ska gå ut ur lägenheten om så bara för att gå ner till tvättstugan. Slippa den surrealistiska upplevelsen som det är att tvätta peruken i en balja och därmed se sitt hår ligga i blöt. Slippa oroa mig för att mitt eget hår ska sticka fram under peruken. Och sist men inte minst: slippa ha på mig spermiemössan när jag tränar ;-).

Och tänk, snart kan jag köpa hårstylingprodukter igen. Vad roligt det ska bli :-). Men förmodligen blir det kallt om huvudet när peruken hamnar i garderoben. Jag har en snygg mössa som jag kommer att använda, och troligtvis kommer jag att skaffa mig en eller ett par till. Det är ju kallt som i en frysbox ute och peruken har onekligen en värmande effekt, så min stackars skult är inte alls van vid kyla nu.