Vitbalansen

20 kilometer löpning på sex dagar

2012-01-08T23:00:00.000+01:00

När jag tränar producerar jag ungefär lika mycket svett som en överhettad flodhäst, så nu har jag bytt ut mina träningströjor i bomull mot svalare toppar i funktionsmaterial.

Det där med styrketräning i kombination med löpband på gymmet har visat sig vara en hit. Jag lyfter skrot och kutar för glatta livet, och det går hur bra som helst. Under de sex första dagarna i den här veckan sprang jag sammanlagt 20 kilometer (6,5 + 6,5 + 7 kilometer) på löpbandet. Ingen träningsvärk, inget ont i knäna eller andra problem. Jag har aldrig varit i närheten av att springa så långt eller ofta tidigare, så det är en helt ny upplevelse för mig. Oh, vad jag gillar det!

Jag känner rent konkret under varje löppass hur benens form ändrar sig, hur kalorierna bränns och hur orken ökar. Det är en mäktig känsla att ha sprungit 5,6 kilometer och ändå kunna fortsätta springa och stundtals andas med näsan, i stället för att andas med munnen och flåsa som en blåsbälg.

Midjemåttet har minskat, så nu kan jag känna mina nytränade magmuskler bara genom att lägga handen på magen. Och eftersom låren också har minskat i omfång har det uppenbarat sig ett rejält tomrum emellan dem. Där var det annars alltför väl utfyllt under behandlingsperioden...

Vikten har minskat så att jag är tillbaka på den vikt som jag hade precis innan cellgiftsbehandlingen påbörjades. Men jag nöjer mig inte med det, utan jag siktar på att göra mig av med ett antal kilon till. Fast det är ingen brådska. Det får ta den tid det tar med hjälp av träningen och en viss återhållsamhet på kalorifronten.

Trots att mitt utgångsläge var katastrofalt dåligt efter alla behandlingar och trots att jag inte har tränat på det här sättet tidigare har det verkligen varit lätt som en plätt att bygga upp kondition och styrka på bara tre månader. Hur enkelt hade det då inte varit om jag hade haft ett mer normalt utgångsläge?! Kroppen är ett fantastiskt system.

Eftersom det har varit jul och nyår har det varit ett flera veckor långt uppehåll i akupunkturbehandlingarna mot värmevallningarna. Inte bra... Vallningarna dundrar på som sjutton nu. Något svenskt lagom existerar nästan inte i kroppen, utan termostaten är som ett Ei saa peittää-element: skållhet eller iskall med växling typ var femte minut :-/. I morgon är det äntligen dags för akupunktur igen, och jag hoppas att vallningarna lugnar ner sig lite efter några nya omgångar med nålarna. Östrogenproduktionen har inte behagat återuppstå än, tyvärr.

Arbetsträningen går jättebra. Jag trivs hur bra som helst och jag har kommit igång på det sätt som jag ville. Hittills har jag jobbat halvtid, men från och med veckan som kommer jobbar jag 75 procent. Jag är lite nervös för hur det ska gå, men förhoppningsvis kommer det att funka fint.

Håret växer, men det går lååångsamt. Eller så är det jag som är otålig. Hur som haver så ska jag till frisören på tisdag och höra vad hon kan göra med det lilla hår jag har. Om frisören kommer med en idé eller två som jag gillar så kommer jag att låta klippa och färga håret hos henne den 21 februari. Om hon inte kommer med några bra idéer på tisdag avbokar jag tiden den 21 februari och a) väntar tills håret har blivit längre, eller b) gör om proceduren hos en annan frisör. Innan håret är klippt och färgat kommer jag inte att gå ut utan peruk.

Om allt går enligt plan är det bara tre och en halv vecka kvar av den sju månader långa Fragmin-behandlingen med dagliga, blodförtunnande sprutor. Det går visserligen bra med sprutorna, men det ska ändå bli skönt att slippa dem (peppar, peppar). Att trycka in sisådär 200 sprutor i sin egen mage är ju inte precis en önskesysselsättning. Och av och till gör blåmärkena efter sprutorna att jag ser ut som en dalmatiner på magen :-/.

Det blir många ettårsdagar i år

2012-01-03T18:10:00.002+01:00

I dag är det exakt ett år sedan jag kände knölen första gången. Jag kände den när jag stod i duschen, och jag blev orolig på en gång eftersom det inte fanns någon motsvarande knöl i det andra bröstet.

Känslan av allvar som uppstod där och då kommer jag nog att komma ihåg under en lång, lång tid framöver. Redan från den första upptäckten var jag nästintill helt säker på att det var cancer. Konstigt att man kan känna på sig sådant så fort, men det gjorde jag. Väldigt snabbt ringde jag och pratade med vänner som arbetar i sjukvården och de gav mig lugnande besked, men de bet inte på mig. Jag trodde hela tiden att det var cancer. Och det var det.

Den här ettårsdagen blir den första i en lång rad av ettårsdagar under det här året. Dessa väntar på mig i min mentala almanacka i år:

10 februari: dagen då jag fick veta på telefon att jag hade cancer.
10 mars: dagen då en fjärdedel av bröstet opererades bort.
27 april: dagen då jag lät klippa bort allt mitt hår och invigde min första peruk.
29 april: dagen då jag fick min första cellgiftsbehandling.
12 augusti: dagen då jag fick min sista cellgiftsbehandling.
25 augusti: dagen då jag fick besked om att jag inte hade mutationen som ger ärftlig bröstcancer.
17 oktober: dagen då jag fick min sista strålningsbehandling.

Jag har väldigt tydliga och detaljerade minnen av alla de här dagarna. Peppar peppar - jag hoppas att jag får uppleva dessa datum som frisk och stark i år, så att jag får trevligare minnen till dem än jag har nu.

Dagen i dag har varit mycket bättre än den 3 januari förra året. Efter jobbet i dag åkte Justus och jag till en gård på landet där jag har bott i två och ett halvt år. För mig är det världens absolut vackraste plats, och det var så otroligt skönt att gå en lång eftermiddagsrunda där. Och det var så fantastiskt mycket bättre än att stå i duschen och känna en cancerknöl i bröstet.

På fredag väntar något som jag har längtat efter hur länge som helst. Sedan 16 år tillbaka är jag inbiten hundutställare. Normalläget för mig är att kuska land och rike runt och ställa ut både mina egna och andras hundar, men under hela 2011 var jag av förklarliga skäl inte på en enda hundutställning. I helgen som kommer är det två stora utställningar i Göteborg, och på fredag ska jag åka och titta på ridgebackbedömningen.

Jag blir gråtfärdig bara jag tänker på att jag äntligen ska få vara på en hundutställning igen, om än bara som åskådare den här gången. För mig är hundutställningar helt frikopplade från allt vad cancer heter, och samtidigt något som jag inte har kunnat eller orkat ägna mig åt alls sedan jag blev sjuk. Utställandet är samspel med hunden, adrenalinpåslag utan dess like, umgänge med andra som är lika hundtokiga som jag själv är, resor till allt från mässhallar i storstäder till fotbollsplaner i byhålor, anspänning och vandrarhemsboende. Det är typ 275 olika sorters förberedelser, glädje över vinster, fika sittandes på den hopfällbara pallen, obarmhärtig värme under soliga dagar såväl som hopplös lervälling på blöta gräsmattor under regndagar, torkad blodpudding i kavajfickan och en ständig jakt på de perfekta utställningsskorna.

Att få ta ett litet kliv tillbaka in utställningsvärlden på fredag betyder jättemycket för mig. Dessutom vet jag att jag kommer att träffa många människor och hundar som jag inte har träffat sedan 2010, och det ska bli så vansinnigt roligt. Min plan är att börja lubba runt i ringarna igen till våren (ta i trä).

Det värsta året i mitt liv

2011-12-22T17:56:00.000+01:00

I övermorgon är det julafton. För ett år sedan gick jag intet ont anande omkring med en rejäl cancersvulst i bröstet. Jag var frilansjournalist och hade - tack och lov - inte en susning om vad som väntade mig under 2011. Jag firade jul hos familjen i Jönköpingstrakten och allt var som vanligt.

Men 2011 blev inget vanligt år. Strax efter nyår kom en upptäckt av knölen, sedan ett cancerbesked på telefon, en operation när en fjärdedel av mitt ena bröst togs bort, en fyra månader lång cellgiftsbehandling och 25 omgångar i strålbehandlingsapparaten. Det här året förde också med sig att jag var tvungen att lägga ner mitt företag, att jag fick en blodpropp, att jag fick lära mig hur det är att må riktigt överj-vligt dåligt på ett sätt som inte liknar något annat som jag har varit med om, och att agnarna sållades från vetet bland mina vänner. Jag tappade dessutom håret och använde peruk under åtta av årets månader. Jag gick upp en hel del i vikt av cancerbehandlingen och periodvis kände jag mig extremt ful och eländig.

Men 2011 förde också med sig en oändlig tacksamhet över att sjukvården finns där till 100 procent när man behöver den som bäst. Tacksamhet också över att familj och vänner ställde upp på ett så fantastiskt sätt för mig, att behandlingen verkar ha varit effektiv (peppar, peppar) och att jag därmed förhoppningsvis får leva länge till. Och tacksamhet över att min kropp är så helt makalös som den är. Att den bara har orkat med allt som den har utsatts för under 2011! Först en total nedbrytning av precis hela kroppen, och sedan en återuppbyggnad i racertempo med hjälp av träning, Allt detta inom loppet av drygt ett halvår. Det är inget annat än ett mirakel att det över huvud taget har fungerat. Det som jag har varit med om har definitivt givit mig en mycket större respekt för min kropp och dess fantastiska förmågor.

Mitt psyke har också satts på prov det här året, och det pallade trycket. Jag har varit hotad till livet men jag har hållit ihop i ett stycke. Till stor del eftersom jag helt plötsligt blev bra på att stänga av jobbiga tankar. Det har jag aldrig varit bra på tidigare, utan då har tankarna kunnat mala och mala dygnet runt. Men inte i år. Konstigt, minst sagt, men jag är enormt tacksam över det.

2011 förde också med sig att jag var tvungen att skära ner min tidshorisont med typ 97 procent. När jag mådde som sämst kunde jag inte tänka längre fram än några timmar. Vad som helst kunde hända när som helst, och det gjorde det också. Tack och lov är livet lugnare nu, men jag har ingen brådska med att öka tidshorisonten igen. Just nu sträcker den sig ungefär en vecka framåt - längre fram än så tänker jag inte. Jag har till exempel inte den blekaste aning om vad jag ska ägna mig åt när arbetsträningen tar slut den sista februari, men jag orkar inte oroa mig. Det får helt enkelt lösa sig.

Sammantaget har det här året varit det värsta i mitt liv, och jag hoppas att jag (ta i trä) aldrig behöver uppleva något liknande igen. Ingen borde behöva gå igenom något sådant här, för cancer är så fruktansvärt meningslöst. Som jag sa i början av behandlingen: det kan hända att jag blir en bättre människa av det här, men det kan aldrig någonsin vara värt det. Så tycker jag fortfarande. När som helst skulle jag byta bort mitt år med cancer mot ett helt vanligt år utan cancer.

I början av behandlingen sa jag också att cancern inte ska få förändra mig i grunden, och det har den inte heller gjort. Jag är samma Helena som jag alltid har varit. Bra och dåliga sidor inkluderade. Självklart har jag fått mycket livserfarenhet som jag kommer att ha nytta av framöver, men cancern muckade med fel brud och jag kommer aldrig att låta den forma om min personlighet.

Nu så här i elfte timmen före jul vill jag önska er alla som tittar in här på min blogg en riktigt god, lugn och fin jul. Jag är så glad och tacksam över alla kommentarer och mail som jag har fått från bekanta och okända under året - de har verkligen betytt mycket för mig. Kära läsare, god jul och kram till er alla!

En annan sorts firande

2011-12-13T19:40:00.001+01:00

Nu är jag igång och arbetstränar hos min ex-ex-arbetsgivare. Det är verkligen kanonroligt att plötsligt ha fått jättetrevliga arbetskamrater igen, och att få och kunna gå till jobbet.

Det känns lagom att börja på halvtid. Nu är jag inne på tredje arbetsveckan, och jag blir fortfarande ganska trött i huvudet av att arbeta. Det gör säkert sitt till att resorna är långa, men jag tror att halvtid hade varit lagom även om resvägen hade varit kortare.

Jag fortsätter att ligga i som en rem med träningen. Det blir minst tre gånger i veckan, minst en och en halv timma varje gång. Mina knän har varit dåliga sedan jag var i tioårsåldern, så löpning har aldrig varit min grej. Men häromveckan testade jag att springa på löpbandet på gymmet - och det funkade! Jag gissar att det beror på att det är ganska mycket svikt i bandet, så man landar inte sådär hårt som när man springer utomhus.

Alla timmar på crosstrainern har ju givit mig ett hyfsat flås, och därför var steget inte så långt till att börja springa på löpbandet. Nu har jag gjort det flera gånger, och det är en skön känsla. Man sätter liksom fart på benen och sedan kutar de på av sig själva. En klar bonus är att displayen på löpbandet visar på en hisnande kaloriförbrukning under tiden ;-).

Ni kanske tycker att jag tjatar om min träning, men jag gör det av en anledning. Det finns så väldigt många exempel på bröstcancerdrabbade där ute som har jättesvårt att komma igen, både fysiskt och psykiskt, efter behandlingarna. Dessutom tycker jag att informationen från sjukhusets sida när det gäller strålning mest gick ut på att man skulle bli så trött och att man mer eller mindre skulle räkna med att sova sig igenom de fem veckorna. Orsaken till att jag berättar så pass mycket om min träning är att jag vill visa att det kan bli på ett annat sätt om man själv tar tag i saken.

När jag började träna den 21 september, i strålningsvecka nummer två av fem, satte jag upp ett förhållandevis högt mål: den 30 november (tio veckor efter träningsstart och en och en halv månad efter avslutad behandling) skulle jag vara i bättre kondition än jag var innan jag blev sjuk i början av året. Det målet uppnådde jag med råge. Så bra kondition som jag har nu har jag inte haft sedan jag var i 25-årsåldern och dansade klassisk balett fyra gånger i veckan. Och detta trots att mitt 2011 har varit fyllt av cancer, canceroperation, cellgiftsbehandling, strålning, två venportsoperationer och en fet blodpropp som fortfarande inte har löst upp sig.

Om någon av er som läser det här har en bröstcancerbehandling framför er så vill jag gärna vara ett levande exempel på att det är fullt möjligt att börja återhämtningen redan under strålningsbehandlingen. Och långt innan man som bröstcancerpatient förväntas göra en enda knop går det att använda tiden till att jobba upp en riktigt bra kondition. På köpet får man ljuvliga endorfinrusningar, en schysst fettförbränning och framförallt: en signifikant lägre risk för canceråterfall.

Supergod födelsedagstårta hemma hos mina föräldrar (mobiltelefonbild).

Förra veckan fyllde jag 43 år. Jag har aldrig någonsin varit så känslomässigt berörd av att fylla år. Av att få fylla år. För aldrig någonsin tidigare har jag varit så nära att aldrig få fylla år igen. Även om jag hade en sabla otur som fick cancer så har jag haft en enormt stor tur som sitter här i dag (peppar, peppar). Färdigbehandlad, i väldigt bra kondition och med en arbetsträning i rullning. Min cancersort var extremt snabbväxande, så hade jag inte upptäckt den i tid och sett till att snabbt komma under vård hade jag varit döende i dag. Det var sådana saker som jag tänkte på i samband med att jag fyllde år, och det gjorde mig lipfärdig. Tårarna svämmade över i ögonen på mig när hela min familj sjöng "Ja må hon leva uti hundrade år" för mig.

Och som så många gånger förr fylldes jag av tacksamhet gentemot min familj som har ställt upp för mig på ett helt fantastiskt sätt under det här året. Jag vågar inte tänka på hur det skulle ha gått med mig om jag inte hade haft dem eller alla andra som också har ställt upp för mig. I nöden prövas vännen, det är ett som är säkert.

Rosa firande

2011-11-24T21:55:00.000+01:00

I går kväll träffades Karin och jag och firade ordentligt att vi båda två är färdigbehandlade. Vi var hemma hos mig och åt, drack, babblade och skrattade :-). En superrolig kväll, tack Karin för den! Vi drack bland annat fantastiskt god och überlyxig rosa Lanson-champagne. Det var vi rackarn värda!

Det kändes ganska speciellt att få fira att man har gått igenom en behandling av den här kalibern, som i sin tur bygger på att man har haft en potentiellt dödlig sjukdom. Jag menar, de flesta får tack och lov inte anledning att fira en sådan grej eftersom de inte har haft cancer, medan andra får cancer utan att bli friska och därmed inte kan fira det som vi firade. Men i går satt vi där vid mitt köksbord - två medelålders kvinnor med fjunaktigt hår på huvudena och med ett dj-vulskt år bakom oss, men trots det i bra form och med stor tilltro till att bättre tider stundar - och firade att vi hade tagit oss igenom hela eländet och förhoppningsvis går en ljus framtid till mötes.

Och nu är jag äntligen på väg in en ny, frisk fas på allvar. På tisdag börjar jag arbetsträna på stabsavdelningen hos en av mina tidigare arbetsgivare - ett sjukhus en bit här ifrån. Det betyder oerhört mycket för mig att jag får möjligheten att göra det. Först blir det på halvtid, fem timmar om dagen fyra dagar per vecka. Sedan är min tanke att utöka undan för undan så att jag arbetar heltid i slutet av de tre månader som jag ska arbetsträna.

Det känns som en väldigt stor fördel för mig just nu att jag känner till mycket om verksamheten sedan jag arbetade där förra gången, och att jag är bekant med många av dem som jobbar där. Det blir ju så mycket enklare att komma in i allt då jämfört med om jag hade börjat på ett ställe som var helt nytt för mig. Dessutom blir det ju faktiskt en fördel i arbetet att jag nu har erfarenhet av att vara allvarligt sjuk patient, om än på ett annat sjukhus. Se där, inte trodde jag i somras när jag låg som ett vrak på onkologens avdelning 3 att jag skulle ha nytta av den erfarenheten ;-).

Till salu: äldre strykbräda helt i trä

2011-11-21T23:43:00.000+01:00

Vit hyacint som förhoppningsvis luktar underbart om någon vecka eller två. Trasmatteband runt glaset som dekoration.

Sing hallelujah! Klockan 15.00 i dag fick jag klartecken från min läkare till att börja träna igen. Klockan 16.10 var jag på gymmet :-). Det var verkligen efterlängtat att få åka dit igen. Kanske får jag träningsvärk av dagens dos på 53 minuters tokintensiv konditionsträning på crosstrainer och cykel, 35 minuters styrketräning för ben och rumpa, sedan direkt hem till 45 minuters powerwalk med Justus och därefter 60 situps på vardagsrumsgolvet. Men träningsvärk eller inte - i morgon ska jag på´at igen. Endorfinflödet som uppstår efteråt är värt hur mycket som helst!

Jag har tre saker som jag först hade tänkt sälja på Blocket, men nu prövar jag att lägga ut dem en och en här på bloggen i stället. Först ut är den här fina, fina äldre strykbrädan som är tillverkad helt i obehandlat trä. Den är mycket stadig och känns väldigt gedigen.

Strykbrädans mått i uppfällt läge: längd 120 centimeter, bredd 30,5 centimeter och höjd 81 centimeter.

Nyblom & Kolléns strykbrädesöverdrag passar jättebra på strykbrädan. Överdraget ingår inte i köpet, men det går att beställa till exempel här.

Priset för den charmiga och gedigna strykbrädan är 550 kronor. Den kan hämtas hos mig i Göteborg, eller så kan jag leverera den någonstans längs med vägen Göteborg - Borås - Jönköping - Eksjö. Maila mig gärna på helena[at]dovier.se om du är intresserad av att köpa strykbrädan.

Helena som spädgris

2011-11-16T21:34:00.002+01:00

Nu börjar det lugna ner sig i operationsområdet. Det gör inte så ont längre, utan det har i stället börjat klia. Det brukar vara ett tecken på att allt går åt rätt håll. Dessutom kliar det mer eller mindre i hela kroppen eftersom jag inte får träna. Aldrig att jag trodde att jag skulle kunna bli träningsberoende på en och en halv månad, men det har jag blivit. Jag räknar dagarna tills jag får åka till gymmet igen.

Jag har förstått att en del av er tyckte att venporten såg enormt stor ut. Det var nog skenet som bedrog, för så jättestor är den inte. Men visst, själva "dosan" är 3,5 x 2,7 x 1,3 centimeter så det är klart att det kändes både att sätta in och att ta ut den.

I går eftermiddag fick jag min tredje akupunkturbehandling. För att nålarna skulle få ännu bättre effekt fick jag ligga under en värmelampa. Jag kände mig som en spädgris :-).

Var dessutom ganska nära att bli en Grillad Helena (nyss uppfunnen kötträtt) när det blev för varmt. Jag ringde på klockan så att sjukgymnasten skulle komma och ta bort lampan, men hon hörde inte signalen och jag kunde inte röra mig eftersom jag var fullpepprad med nålar. Halvjobbigt läge ;-).

På kvällen efteråt frös jag som en tok, men i dag har jag tyvärr inte gjort det så det var en kortvarig glädje. Men jag ger inte upp så lätt, utan jag kommer att fortsätta med akupunkturen.

Efter behandlingen i går gick jag en sväng på stan. Första stoppet blev på ett apotek där jag lämpade av en drös med mediciner som jag använde under cancerbehandlingen. Vilken lättnad att få göra sig av med dem. Bye bye Primperan, Zofran, Cilaxoral och kortisonsalvan.

Som en del av er vet är jag svårt inredningsintresserad, och i går var jag inne i fem olika inredningsbutiker och såg mycket fint som gärna hade fått följa med hem om jag hade haft ett större hem och en fullmatad plånbok. Men några saker slog jag i alla fall till på. Tvålfatet från Granit blev mitt för 49 pix. Tvålen, som luktar helt ljuvligt av vita blommor, är köpt på The White Company i England.

Jag köpte även den här goda honungen med citronsmak från Granit. 89 kronor var den definitivt värd. Väldigt gott att ta en klick i kvällstéet.

På Lagerhaus hittade jag det här kanonsnygga vävda textilbandet. Jag köpte tre rullar på en gång, för det här bandet kan man använda till lite av varje i jultider. Bra pris var det också, 19 kronor för fem meter. På Lagerhaus köpte jag också åtta meter vitt, matt presentpapper för 29 kronor, så nu är paketinslagningen runt jul under kontroll :-).

I dag har saker och ting gått framåt när det gäller min arbetsträning. Jag har fått veta att Försäkringskassan har godkänt att jag arbetstränar. Under nästa vecka ska jag dels på en gruppinformation om arbetsträning, dels vara med på ett möte med en försäkringskassehandläggare och en arbetsförmedlare. Om allt går som smort kommer jag att börja arbetsträna tisdag den 29 november.

The mojäng is gone

2011-11-12T19:51:00.002+01:00

Den här mojängen tillsammans med en lång kateter har jag haft inopererad i kroppen sedan i april.

Pust! Nu är venporten utopererad och allt gick bra. Jag kom till onkologavdelningen klockan 07.10 i går morse, och strax före klockan åtta rullades jag ner till neurokirurgen där operationen skulle utföras. Jag hann bli både frusen och nervös på vägen dit, så när jag rullades in på operationssalen skakade hela jag som ett asplöv. Inte kul alls.

Men så fort blodtrycksmanschetten hade satts fast runt armen fick jag en glad överraskning. När cancertumören skulle opereras bort i mars och jag nyss hade rullats in på operationssalen hade jag 150/100 i blodtryck, och då hade jag fått en rejäl dos med lugnande i förväg. I går fick jag inget lugnande i förväg och jag var i ett minst sagt oroligt tillstånd, men när det första blodtrycket togs låg det på 122/77! En kanonstor skillnad mot i mars. Jag blev helt paff. Och som operationssköterskan sa: "Om du har så här lågt blodtryck i den här situationen, hur lågt har du då inte när du sitter hemma i soffan med en bok?".

Gissningsvis beror mitt nya, låga blodtryck på min hårdträning. Jag får nog kontakta vårdcentralen och be dem kolla upp mitt blodtryck ordentligt och se om jag kanske kan sluta ta de tabletter mot högt blodtryck som jag tar sedan några år tillbaka.

Descutandusch - lika roligt varje gång... Man vet att man är nära en operation när precis hela ens väsen luktar klorhexidin och huden nästan gnisslar när man rör sig. Renare än så kan man förmodligen inte bli. Vik hädan, all världens bakterier.

När det var dags att sätta en nål i handryggen på mig i går krävdes det fyra väldigt plågsamma försök :-(. Sedan fick jag äntligen några puffar med lugnande genom nålen i handen och då slutade jag skaka.

Jag har aldrig opererats med lokalbedövning tidigare. Det var en märklig upplevelse att ligga där och prata med operationssköterskan om allt från dialekter till fotografering samtidigt som kirurgen rotade runt i en ven nära hjärtat. Men proppen verkade inte sticka iväg någonstans och jag blev prydligt ihopsydd inifrån med stygn som inte kommer att synas framöver. Fast ett ärr lär det ju bli.

Vid kvart i tio var jag tillbaka på avdelning fyra igen, och vid halv tolv gick jag därifrån. Väldigt skönt att allt gick så pass fort. Jag åkte taxi hem och blev sedan bjuden på fika av mamma med hennes hembakade bullar och kakor - så himla gott. Justus rastades av min snälla granne Peter, så jag behövde inte gå ut på hundrundor.

Det är verkligen skönt att vara av med venporten. Den är en typisk sjukdomssymbol, och dessutom är det lite alienaktigt att ha en dosa och en kateter inopererade under huden. Och de bidrog ju till att jag fick blodpropp, även om jag dessutom hade flera andra riskfaktorer. Men nu är porten och katetern äntligen borta. Nu återstår bara två sjukdomssymboler att få göra sig av med; peruken och Fragminsprutorna.

I torsdags kväll fick jag akupunkturbehandling nummer två. Jag vet inte om det beror på akupunkturen eller om det är sviter efter operationen, men i går och i dag har jag varit väldigt frusen. Det har jag inte varit sedan i juli, så det är riktigt skönt att frysa nu. Tidigare i livet har jag varit en ganska frusen person, så nu känns det som "pre cancer" igen på den fronten. Vallningarna har dessutom varit färre och mildare i går och i dag. Det blir intressant att se om effekten kvarstår. I så fall är det säkert akupunkturen som har effekt. Om kroppen återgår till den varma kroppstemperaturen och jag får intensiva vallningar igen gissar jag att det just nu är operationen som gör att jag känner mig rôsen, som man säger i min hemstad Jönköping.

Det blir operation

2011-11-09T21:09:00.000+01:00

Det blir operation på fredag. I eftermiddags blev jag uppringd av min onkolog, och jag berättade om mina farhågor. Tyvärr kunde han inte lämna tillräckligt lugnande besked, så han ringde i sin tur till en av narkosläkarna (som opererar ut venportar) och tog reda på mer om riskerna med operationen. Sedan ringde onkologen tillbaka till mig och gav mig tydligare och mer lugnande information som gjorde att jag accepterade att bli opererad. Så tidigt på fredag morgon åker venporten ut.

Good old provtagningscentralen

2011-11-08T23:36:00.000+01:00

Mobiltelefonbild från väntrummet på provtagningscentralen. Väldigt göteborgskt med vattnigt ljusblåa väggar och oljemålning med seglingsmotiv :-).

I dag var jag tillbaka på Sahlgrenska för första gången på tre veckor. Det kändes som om det var en evighet sedan jag var där senast, nästan som i en annan tideräkning. Det i sig tar jag som ett tecken på att jag är på god väg att lämna hela cancereländet bakom mig.

Eftersom min venport ska opereras ut på fredag var jag och lämnade blodprov på provtagningscentralen i dag. Där har man hängt en del under det här året... Ett tag kändes det som om jag var jag där stup i kvarten. De tillfällen som jag kommer ihåg på rak arm var ett blodprov inför var och en av mina två operationer i våras, sex blodprov inför cellgiftsbehandlingarna, sex mellanprov till läkemedelsstudien, ett blodprov till ärftlighetsutredningen och ett blodprov inför strålbehandlingen.

Var det någonstans som jag verkligen var orolig för att ta i dörrhandtag på grund av infektionsrisken så var det på provtagningscentralen. Det stället bör ju rimligtvis vara som en enda stor smitthärd. I dag tog jag i dörrhandtagen nästan bara för att jag kunde :-).

Jag är ganska orolig inför operationen på fredag. Trots att både min onkologläkare och en kompis som är kirurg har sagt att blodproppen inte kommer att börja vandra i kroppen när venporten tas ut så är jag ändå orolig för att det ska hända. Proppen sitter nära venporten, och jag är rädd att proppen frisätts när katetern dras ut. Hittills under det här året har jag i stort sett alltid haft rätt i mina gissningar om vad som pågår i min kropp, men jag hoppas att det visar sig att jag har haft fel föraningar den här gången. I morgon kommer jag att ringa till onkologen för att få förklarat för mig exakt var proppen sitter och exakt var porten och katetern sitter. Om det är på samma ställe får jag tänka ett varv till på om jag över huvud taget vill genomgå den här operationen nu.

Om jag låter mig opereras så kommer min mamma hit från Jönköping för att jag inte ska behöva vara ensam hemma efteråt. Hon stannar då från torsdag till lördag. Det känns tryggt.

På Sahlgrenska i dag var jag dessutom hos en sjukgymnast och fick två nya kompressionsstrumpor och -handskar till min vänsterarm. Den är fortfarande lite påverkad av blodproppen.

På torsdag är det dags för akupunktur igen. Än så länge har jag inte märkt någon effekt av den första behandlingen, men det behövs flera.

En annan sorts nålar

2011-11-04T22:21:00.002+01:00

Här blev jag akupunkturbehandlad i går (mobiltelefonbild).

I går var jag på min första akupunkturbehandling mot värmevallningarna. Sjukgymnasten Karin satte två nålar på varje skenben och fyra nålar i magen. Det gjorde ganska ont när hon satte nålarna i benen (de gick rakt in i musklerna), medan de som hon satte i magen inte kändes alls. Min stackars Fragmin-mage är väl helt perforerad vid det här laget.

Sedan fick jag ligga stilla en stund - jag skulle gissa att det var ungefär en kvart - med nålarna i mig, och sedan var det färdigt. Innan jag gick därifrån bokade vi in fler akupunkturtillfällen under den närmaste tiden, så det blir alltså ett gäng behandlingar.

Jag vill så himla gärna att akupunkturen ska verka mot vallningarna, för jag är verkligen genuint urless på dem.

Huden på det strålade bröstet har nästan återhämtat sig nu, två och en halv vecka efter sista strålningen. Det är fortfarande en färgskillnad jämfört med det andra bröstet, men huden är inte öm och irriterad längre. Däremot har jag varit med om en lite udda upplevelse som hänger ihop med strålningsskadan. Varje gång efter att jag har tränat under de senaste två veckorna har jag badat skumbad. Helt underbart, jag älskar skumbad. Men efter varje bad har det översta, skadade hudlagret släppt på olika ställen, ungefär som när man fjällar. Som tur är finns det ny hud därunder, så det gör inte ont. Men det är en märklig upplevelse att först ligga i badet, och när man sedan kliver ur badkaret ramlar huden av. Det vill jag helst inte vara med om fler gånger i livet...

Justus och Cajsa.

I går morse kom min kompis tvååriga rottweiler Cajsa hit till Justus och mig. Cajsa ska stanna till söndag kväll, eftersom hennes matte Lisa är bortrest. Cajsa är en minst sagt energifull vovva som nog skulle kunna vara igång nästan dygnet runt. Men Justus är en klok femårig vovve som styr Cajsa och talar om med små men tydliga signaler när det är dags att vila och när det dags att leka. Det accepterar Cajsa helt och fullt, så allt går toppenbra. Jag behöver inte lägga mig i det över huvud taget. Hur smidigt som helst för min del.

Däremot gäller det att hålla järnkoll på omgivningen på promenaderna. Justus är helt ointresserad av katter, medan Cajsa däremot är mycket intresserad av dem ;-). I morse blev hon minst sagt till sig i kopplet när en katt, som helt måste ha saknat självbevarelsedrift, dök upp ur tomma intet och sprang förbi i full kareta bara några meter från Cajsa. Tur att jag styrketränar...!

Förhöjd livskänsla

2011-10-31T16:32:00.000+01:00

Jag har skrivit det förrut och jag skriver det igen: det här är en härlig tid. Jag känner verkligen en förhöjd livskänsla och njuter något så infernaliskt av varje dag. Bland oss som har haft döden flåsande i nacken men ändå överlevt verkar det inte vara ovanligt att ha en sådan intensiv känsla av att livet är underbart, och att man är lyckligt lottad som har klarat sig undan det omedelbara dödshotet.

Jag vet inte exakt vad i kroppen som framkallar den här nästan höga känslan. Det kanske bara är kemi eller snabbt övergående, men jag tänker banne mig njuta så mycket jag kan så länge det varar. För nu vet jag alltför väl vad det innebär att må dåligt på riktigt, och det vill jag inte glömma bort. Det sätter saker och ting i ett perspektiv som jag tycker är meningsfullt att ha.

Som nu, till exempel. I dagsläget har jag en flera kvadratdecimeter stor strålningsskada på bröstet och i armhålan som jag smörjer in tre gånger om dagen. Jag har rester av en blodpropp som gör att jag måste ge mig själv en spruta med blodförtunnande medicin varje kväll. Proppen gör också att jag använder en heltäckande kompressionsstrumpa på armen och en kompressionshandske på handen. Jag har en venport inopererad under huden, och om en och en halv vecka ska den opereras ut. Jag har mellan 15 och 20 intensiva värmevallningar per dag. Håret på huvudet är tunt och bara ett par centimeter långt, och därför har jag fortfarande peruk och kommer att ha det ett bra tag till.

Jämfört med en frisk person har jag alltså en hel del mankemang fortfarande. Men ärligt talat - det är ingenting jämfört med hur det har varit. Och sviterna efter cancerbehandlingen hindrar mig inte från att göra det jag vill. Därför njuter jag som en galning av livet. Förhöjd livskänsla i kvadrat! Det är underbart att kunna sova ordentligt, att ha energi i kroppen, att ha smak i munnen och normal aptit, att orka träffa vänner, att kunna gå långa promenader i skogen med Justus, att veta att jag är pigg alla dagar och inte bara några enstaka då och då, att kunna planera framåt, att kunna hålla i en kundvagn utan att nästan få panik över infektionsrisken, att orka träna hårt tre gånger i veckan, att ha en fungerande mage och att veta att jag är färdigbehandlad.

Och jag är extremt tacksam över att jag har klarat mig igenom cancerbehandlingen utan att krascha psykiskt. Det är nog därför som jag kan njuta så mycket som jag gör nu. Tidigare i livet har jag haft rejäla mentala dippar över saker som har varit västanfläktar jämfört med det som har hänt det här året. Men ända sedan cancern dök upp i januari har jag hela tiden tänkt att "nu j-vlar gäller det att skärpa till sig för annars vet man aldrig hur det slutar". Det har känts som ett absolut måste att jag håller ihop psykiskt, och jag har verkligen kämpat hårt för att klara det.

Jag är så enormt lättad över att den strategin har funkat så här långt. Kanske kommer allt i kapp mig senare, men i så fall får jag ta det då. Eller så gör det inte det. Hur som helst så hoppas jag att jag kommer att kunna behålla känslan av att de flesta normala problem är ganska små problem i det stora hela, och att de mår bäst av att inte förstoras.

Som en fisk saknar en cykel

2011-10-25T21:33:00.003+02:00

Det är lite smått otroligt, men mina pelargoner blommar fortfarande på balkongen. De gör det mot en fond av ett helt höstfärgat träd. Årstiderna krockar.

Jag njuter nu för fulla muggar av att jag är färdigbehandlad och kan ägna mig åt att återhämta mig. Jag tränar som en tok, och det får mig att må hur bra som helst. Jag kan verkligen rekommendera andra i liknande situation att se till att få kontakt med en bra sjukgymnast som har tillgång till ett välutrustat gym och som kan kicka igång träningsviljan. Jag har aldrig gillat gymträning tidigare, men nu är det oerhört behagligt och meningsfullt att få göra något som är genuint bra för kroppen. Dessutom blir man snabbt piggare och starkare, risken för återfall och spridning minskar, man tajtar till kroppen och får kortison- och cellgiftskilona att försvinna i en vettig takt. Och det är gratis om man har frikort inom sjukvården. Just do it, vetja :-).

Min sjukgymnast har dessutom hänvisat mig till en annan sjukgymnast som kommer att ge mig akupunktur mot vallningarna. Den 3 november är det dags för första behandlingen. Please please please låt akupunkturen fungera... Om den gör det kommer jag att sakna vallningarna som en fisk saknar en cykel.

Min hall just nu. Finn ett fel ;-).

Rodnaden på det strålade bröstet börjar lägga sig så sakteliga på den största delen av bröstet. Men på ett parti i armhålan har rodnaden blivit värre efter att strålningen avslutades. Så kan det bli, det var jag förvarnad om. Stundtals gör det ganska ont där, men det är ju övergående och därför bryr jag mig inte om det särskilt mycket. Snacka om att jag har härdats längs med cancervägen... Det mesta som gör ont men som jag vet är övergående rycker jag på axlarna åt nu. Det gjorde jag inte tidigare.

I går träffades jag och bröstcancerkompisen Laila för andra gången. Vi åt långlunch på Soho och pratade om ganska djupa ämnen som är svåra att prata med andra om som inte har haft cancer. Tack Laila för en givande och trevlig lunch, hoppas att vi snart ses igen!

Mitt projekt med att ordna arbetsträning går åt rätt håll. Men inga detaljer är spikade, så jag vågar inte ropa hej än. Hoppas, hoppas att allt går i lås... I dag ringde jag för första gången till min personliga handläggare på Försäkringskassan. Jag ville ta reda på hur jag ska gå tillväga rent praktiskt med allt runt arbetsträningen. Jag förklarade vad jag har på gång, och då fick jag en mötestid redan i morgon. Kanonbra!

Klockan 11.49 den 17 oktober 2011

2011-10-20T23:00:00.002+02:00

Klockan på väggen i strålningsrummet visade när det var slut på eländet.

I måndags, den 17 oktober, klockan 11.49 blev jag helt färdigbehandlad. Då var min sista strålning avklarad. När jag gick ut från strålningsenheten efteråt kändes det nästan som om jag hade blivit frisläppt efter ett drygt nio månader långt fängelsestraff. Stor lättnad, minst sagt.

Allting började strax efter nyår när jag kände en knöl i det högra bröstet. Den 13 januari var jag hos distriktsläkaren som remitterade mig till mammografin på Sahlgrenska. Efter det vändes min värld upp och ner. Men med hjälp av ett idogt kämpande, en väloljad vårdapparat och en rejäl portion tur hoppas jag att jag är på väg att landa på fötterna igen. Det känns så i alla fall.

Den här entrén har jag gått in igenom exakt 26 gånger.

Efter sista strålningen drogs tejpbitarna bort från min överkropp. De har inte gjort annat än försökt släppa från huden så det var väldigt skönt att bli av med dem och tuschmarkeringarna under dem, och slippa tänka på att de måste sitta kvar även efter att man har duschat eller svettats som en gris på gymet. Jag vet inte hur många olika sorters tejp som jag testade under de fem strålningsveckorna, men jag avverkade i alla fall hela sortimentet på strålningsenheten och ingen funkade bra.

Höstigt i stan i måndags.

Enormt lättad köpte jag sedan med mig en cappuccino och en varm kanelbulle från Pressbyrån på Sahlgrenska, och sedan åkte jag in till stan. Där firade jag genom att göra ett symboliskt köp: jag köpte ett likadant Helena Rubinstein-puder som jag fick på make up-kursen för skalliga damer i juni. Pudret är något bra som jag bildligt sett tar med mig från tiden med cancerbehandling. Dessutom får det mig att känna mig lite fin. Och så är det überlyxigt, och det kan man få unna sig när man har gått igenom det jag har gått igenom. Har aldrig varit i närheten av att lägga så mycket pengar på ett puder tidigare, men nu slog jag till.

Framåt kvällen kom mina grannar och kompisar Sabine och Peter och deras två hundar Nayeli och Tinka hit och firade lite med mig och Justus. Sabine och Peter är två av dem som har ställt upp på ett helt fantastiskt sätt under hela min behandling, och för det är jag dem evigt tacksam.

Nu när jag inte har någon behandling att anpassa mig efter finns det så mycket som jag vill göra mer av och som jag vill ta igen efter all tid som har gått förlorad under 2011. Framförallt vill jag träffa familj och vänner här i Göteborg och i flera andra delar av landet, jag vill gå i skogen med Justus, träna, bada skumbad, åka på loppisar, baka frallor, gå på bio och läsa böcker. För mig är allt det den idealiska återhämtningen.

Allting har en ände

2011-10-13T11:38:00.001+02:00

Nu är det en härlig tid. Inte varmt och inte kallt, bara väldigt behagligt. Dessutom är himlen klarblå, solen skiner och löven har fått vackra färger.

Och det är en härlig tid för mig personligen. I går var jag på slutsamtal hos läkaren, och när han frågade hur jag mådde svarade jag spontant "skitbra!". För jädrar i min lilla låda vad bra jag mår nu jämfört med i somras. Jag säger som Britney Spears sjunger: jag är starkare än jag var i går, och jag är starkare än jag någonsin trodde att jag skulle kunna vara. I alla fall mentalt, men fysiken är också på väg att räta upp sig. Jag ligger i som en dåre med träningen och är på gymet flera gånger i veckan. Jag tränar en timma åt gången och jag mesar inte, utan jag tar i för kung och fosterland.

Har dessutom börjat tänka på vad jag ska ägna mig åt framöver. Jag har ju inget jobb och det är vore nog inte så enkelt att övertyga en potentiell arbetsgivare om att "jodå, jag har visserligen gått igenom en fruktansvärt tung behandling men visst sjutton orkar jag jobba heltid från dag ett". Det skulle inte kännas det minsta trovärdigt att säga något sådant. Så för några veckor sedan var jag på arbetsförmedlingen och tog reda på vilka möjligheter till stöd som finns för mig. Det visade sig att jag kan få arbetsträna på deltid eller heltid i mellan en och tre månader utan kostnad för arbetsgivaren.

Därför har jag kontaktat en av mina tidigare arbetsgivare och frågat om jag kan få arbetsträna där. Allt ser väldigt positivt ut så här långt :-). Mer exakt besked kommer i nästa vecka. Det vore verkligen guld om detta kan lösa sig. Dels för att jag jättegärna vill tillbaka till just den arbetsgivaren, men också för att jag i så fall kan börja på deltid för att sedan trappa upp undan för undan. Min ambition är att vara uppe i heltid när arbetsträningen är slut. Då får både jag själv och potentiella arbetsgivare bevis för att jag faktiskt orkar att arbeta heltid.

Strålbehandlingen går mot slutet nu. Jag har bara tre behandlingar kvar - sedan är jag helt och hållet färdigbehandlad! Huden har blivit ganska röd under den senaste veckan och eftersom jag tränar (och svettas) så pass mycket som jag gör så är det ett helsike att få tejperna och tuschmarkeringarna att sitta kvar. Men på måndag görs sista strålningen och sedan ska markeringarna bort illa kvickt, det är ett som är säkert.

Jag kan helt ärligt inte förstå att det som i februari tedde sig som en evighetslång behandling nu faktiskt är väldigt nära slutet. Det känns ungefär som när jag var nära slutet på cellgiftsperioden; är det verkligen sant att jag ska slippa allt det här? Jag vågar inte tro det förrän jag ser det. Men allting har en ände, så även min cancerbehandling. Tack gode gud för det.

En annan bra sak som har hänt är att jag har fått ytterligare en påse med pengar från en stiftelse. Denna gång blev det hela 10 000 kronor. 3 000 av dem har jag använt till mitt livs tredje par Bally curlingkängor. Mitt första par hade jag i fem år, och mitt andra par hade jag i 13 år. Jag mer eller mindre bor i dem vintrarna igenom och i vintras tog min trettonåringar defintivt slut. Så det var verkligen välkommet med pengar som jag kunde använda till ett nytt par nu. Nu kan vintern komma bäst den vill!

Upp-och-nervända världen

2011-10-03T21:19:00.001+02:00

Justus slappade och njöt på Böda Sand.

Jag kommit in i en ganska behaglig lunk nu. Som i dag: träning, strålning, ärenden och skogen. Det är en typisk dag för mig just nu. Och det är en väldigt bra typisk dag! Jag är så glad att jag är så pass pigg att jag bland annat kan träna flera gånger i veckan, gå i skogen, umgås med familj och vänner och ta tag i en del måsten som släpar efter efter den här sommaren, till exempel fönsterputsning.

En annan av de saker som jag har tagit tag i är att lägga ut ett gäng med grejer till försäljning på Tradera. Titta gärna in här om du vill se vad. Jag kommer att lägga ut fler Tradera-auktioner inom kort.

Ståtliga höns på vandrarhemmet på Öland.

Men de rackarns värmevallningarna lever runt rätt rejält... Även om de är ett litet problem i det stora hela så påverkar de min vardag mycket, och jag längtar verkligen tills dess att de försvinner om några månader. På morgnarna under de senaste dagarna har det blivit generalknas. När jag vaknar ligger jag under täcket och fryser som en galning. Då tar det väääldigt lång tid innan jag vill gå upp. När jag äntligen tar av mig täcket och stiger upp får kroppstermostaten tokfnatt och jag blir så varm att det känns som att jag ska självantända. Hur knäppt är det inte att frysa under täcket och bli kokhet utan täcket? Det är upp-och-nervända världen.

Det konstiga är ju att trots att nästan alla kvinnor drabbas av värmevallningar i övergångsåldern så verkar det inte finnas något bra läkemedel mot det. Miljontals kvinnor svettas och svettas i åratal utan att det verkar gå att göra så mycket åt det. Visst, det finns östrogen, men det är ju klart ifrågasatt och många med mig får inte äta östrogen. Med tanke på vilken enorm försäljningspotential ett riktigt bra läkemedel mot värmevallningar skulle ha kan jag inte förstå att det inte finns ett sådant. Jag menar, det finns ju bra läkemedel mot det mesta, inklusive cancer. Som jag har berättat tidigare äter jag Femal Balans (som är ett naturläkemedel) sedan drygt en månad tillbaka, men än så länge har jag inte märkt någon effekt av det. Om det inte heller blir någon effekt av det får jag nog ta till akupunktur, för jag börjar tröttna rejält på vallningarna.

Något helt annat: Helén skrev i en kommentar till ett av mina tidigare inlägg att hon hade blivit avrådd från att använda hudkrämen Locobase Repair under strålningsperioden. Jag blev lite ställd, för på mig fungerar Locobase Repair jättebra och jag har nu strålats 15 gånger av 25. Vissa dagar är bröstet lite rött, men de flesta dagar märks ingenting av strålningen. När jag var på strålningen i dag frågade jag om det är fel att använda den här krämen. Svaret jag fick var i stora drag att olika krämer/lotioner fungerar på olika personer. Eftersom Locobase Repair fungerar bra på mig kan jag fortsätta att använda den.

Den 11 november är det operationsdags igen för mig. Då ska min venport tas ut. Det ska bli väldigt skönt att bli av med den, för även om den har varit bra att ha så har den trots det ställt till med en hel del trubbel.

Glad av en virvel i bakhuvudet

2011-09-29T21:17:00.001+02:00

Från vandrarhemmet på Öland.

Nu har jag gått igenom halva strålningsperioden. I går dök det för första gången upp en synlig rodnad på bröstet. Rodnaden gör inte ont. Från och med nu när det är halvtid ska jag smörja med både kortisonsalva och den smällfeta krämen Locobase Repair varje dag. Förhoppningsvis räcker det för att hålla bröstet i bra skick genom hela strålningsperioden.

I går var Karin och jag på inspirationskvällen hos perukföretaget Carl M Lundh som jag puffade för i förra veckan. Det var en trevlig tillställning där vi - ett gäng mer eller mindre skalliga damer - fick smink- och peruktips. Jag hade med mig min långhåriga peruk som jag hann tröttna rätt rejält på innan jag fick pageperuken. Den långhåriga peruken ångades nu så att frissigheten försvann. Om jag om ett tag känner för att förnya mig igen på perukfronten så kommer jag nog att låta klippa den långhåriga peruken till en lite mer lätthanterlig frisyr. Men än så länge trivs jag jättebra i min pageperuk.

I går kväll stod jag och inspekterade återväxten av håret på huvudet. När jag tittade på bakhuvudet med hjälp av en nackspegel upptäckte jag att det har bildats en virvel! Uj, vad glad jag blev över det :-). Även om håret mest består av centimeterlånga fjun så var det väldigt upplyftande att se att det faktiskt har bildats en virvel. Det var som ett konkret tecken på att mitt hår faktiskt kommer att bli alldeles normalt igen.

Även detta från vandrarhemmet på Öland.

Jag har genomlidit en rätt brutal träningsvärk efter gympasset i måndags :-/. Satan i gatan vad ont jag hade i överarmarna i går. Allt som skulle utföras ovanför midjehöjd gick bort helt och hållet. I dag var jag och tränade igen. Sjukgymnasten visade mig en hel drös med övningar för magmusklerna, så på lördag morgon kommer jag förmodligen inte att kunna ta mig upp ur sängen ;-).

Tack hjärnan

2011-09-26T19:34:00.002+02:00

Min juvel på Böda Sand för ett par veckor sedan.

Det är märkligt hur snabbt man kan vänja sig vid onormala situationer. Som nu när jag åker till strålningen på Sahlgrenska varje vardag. Det är inte på något sätt normalt att ha tuschmarkeringar och tejper på halva överkroppen och att lägga sig under en monsterapparat och få flera gigawatts (tror jag det var) röntgenstrålning rakt igenom överkroppen 25 gånger på fem veckor. Men vaddå, nu åker jag dit som om jag skulle åka och köpa mjölk. Sätter mig i väntrummet, blir uppropad, byter några ord med sköterskorna, klär av mig på överkroppen, lägger mig på britsen och blir strålad varpå jag varje gång tänker att om apparaten ramlar ner nu så dör jag. Och det vore ju en ödets ironi om jag efter det här året skulle dö av en nedfallande strålbehandlingsapparat :-/. Sedan klär jag på mig, åker hem, dricker kaffe och ägnar inte strålningen en tanke mer den dagen. Säga vad man vill om hjärnan, men under 2011 har min blivit en virtuos på att stänga ute sådant som inte är så givande att fördjupa sig i. Tack hjärnan för denna helomvändning.

Avslappnat läge på Böda Sand.

Däremot fördjupar sig både hjärnan och kroppen i träningen. I dag var jag på gymet och körde igenom hela det träningsprogram som sjukgymnasten lade upp åt mig i onsdags. Det var ett väldigt bra program; inte för lite och inte för mycket. Lagom blandning mellan kondition och styrka. Jag svettades som en gris, men jag blev inte spyfärdig. Får se om kroppen kommer med en fördröjd protest framåt onsdag ;-).

Känslan i kroppen efter träningen i dag har varit helt underbar. Jag kommer inte ihåg när det kändes så bra senast. Oerhört behagligt, måste jag säga. Den känslan vill jag ha snabbt igen, men jag får bärga mig tills på torsdag när det är dags att träna igen.

Svetten har börjat lacka av rätt anledning

2011-09-21T19:27:00.002+02:00

(Mobiltelefonbild)

Så har jag då äntligen börjat träna. Det var faktiskt väldigt roligt, trots att jag var på ett gym ;-). Jag fick hjälp av en sjukgymnast som arbetar på en praktik som ligger i samma hus som Friskis & Svettis på Gibraltargatan här i Göteborg.

Sjukgymnasten Gisela tog först reda på en hel del om min situation, och sedan gick vi till Friskis & Svettis-gymet. Där visade hon mig hur jag ska använda ett gäng olika maskiner. Inställningar, rörelser, vikter, belastningar, repetitioner - allt sådant förklarade hon. Mycket bra. Jag fick även ett träningsschema där Gisela skrev hur mycket jag ska göra på varje maskin och hur jag ska ställa in dem innan jag börjar. Också mycket bra.

Crosstrainern var en riktig killer... Urjobbig för flåset, och därmed förmodligen urbra.

Att träna i peruk kändes tyvärr inte möjligt. Mängden huvudsvett som hade bildats därunder... Jag som aldrig går utanför lägenhetsdörren utan min peruk fick ågren bara av tanken på att byta ut peruken mot något slags mössa eller sjal, men i förra veckan testade jag i alla fall flera mer eller mindre fula mössor hos en perukmakare. Och jag tvärvägrade att köpa någon av dem.

Men så för bara några dagar sedan hittade jag av en tillfällighet en tunn, stickad, benvit bomullsmössa på Newhouse outletbutik i Kungsbacka. Den mössan var något mindre ful på en nästintill kal skalle, så jag köpte den. Och i dag, på toaletten i gymets omklädningsrum, bytte jag ut peruken mot mössan. Det var första gången sedan den 27 april som jag visade mig utan peruk i en normal miljö.

Jag såg ut som en spermie. Helt gräsligt. Men jag hade inget val, det var mössan eller ingen träning som gällde. Det var ganska mycket folk på gymet och mössan gjorde att jag helst ville sjunka ner genom jorden, men jag försökte att helt enkelt ignorera de andra som var där och vad de tänkte om min hårlösa uppenbarelse. Det gick så där, men det gick.

Men spermielook eller inte - precis som jag hoppades kändes det väldigt, väldigt bra att äntligen få göra något riktigt bra för kroppen, efter en vår och sommar som bara har handlat om att bryta ner kroppen. Nu fick jag äntligen svettas av en hälsosam anledning, i stället för att svettas som en gris av cellgiftsbiverkningar. När jag kom hem kände jag mig osedvanligt peppad, så jag tog ut Justus på en powerwalkrunda när jag ändå var igång :-).

Nu kan jag träna på Friskis & Svettis-gymet och använda mitt frikort alla dagar som Gisela arbetar (hon jobbar inte heltid). Det kommer säkert att funka bra för min del, för jag vill börja lugnt för att inte tröttna eller få bakslag. Nästa träningstillfälle för mig blir nog på måndag. Till dess hinner eventuell träningsvärk både dyka upp och försvinna ;-).

Från det ena till det andra så tänkte jag passa på och puffa för en inspirationskväll för oss som har cytostatikabehandlats. Kvällen arrangeras av perukföretaget Carl M Lundh på onsdag den 28 september i deras butik i Göteborg. På schemat står tips och idéer kring make-up, knyta turbaner, prova peruker, tips runt ögonfransar och ögonbryn, lättare förtäring och några specialerbjudanden. Jag och Karin kommer att gå dit. Förhoppningsvis blir det en trevlig kväll! En inspirationskväll hålls även i Malmö på torsdag den 29 september. Läs mer om inspirationskvällarna här.

Det går åt rätt håll

2011-09-18T17:38:00.002+02:00

Härliga hallon på vandrarhemmet på Öland.

- Så Helena, hur mår du nu så här fem veckor efter att du fick den sista cellgiftsomgången?

- Tackar som frågar! Saker och ting går åt rätt håll nu. Sömnen funkar bra, jag sover som en stock. Och orken börjar komma tillbaka. Nu powerwalkar jag med Justus i 45 minuter åt gången. Det är en enormt stor skillnad jämfört med när jag låg inlagd på sjukhus för bara fyra veckor sedan. Då när jag skulle bli skjutsad till CT-röntgen orkade jag inte ens sitta upp i en rullstol, utan jag var tvungen att åka säng till röntgen. Och nu orkar jag alltså att gå i ett väldigt snabbt tempo i 45 minuter.

Smaken i munnen funkar perfekt igen, och tandköttet har slutat krypa uppåt. Sedan besöket hos tandhygienisten den 4 augusti sköter jag tänderna enligt konstens alla regler. Jag använder ett extramjukt tandborsthuvud till min elektriska tandborste, jag har en extra skonsam tandkräm, jag använder mellanrumsborste varje dag och jag sköljer med fluor två gånger om dagen. Undra om jag får välja en leksak nästa gång jag besöker tandhygienisten? :-)

På en av kalkstensmurarna bredvid odlingarna på vandrarhemmet.

Aptiten har också blivit normal igen, och det är helt underbart. Under cellgiftsbehandlingen pendlade jag mellan nästan ingen aptit alls och en craving efter glass, bullar och skräpmat. Nu funkar aptiten som den ska igen. Men eftersom cellgifterna, kortisonet och inaktiviteten gjorde att jag gick upp en hel del i vikt försöker jag att hålla igen på ätandet nu. Jag följer ingen särskild metod, jag försöker bara att äta mindre av det mesta och samtidigt få i mig mycket näring och vitaminer så att kroppen får bästa möjliga förutsättningar för att återhämta sig.

Magen funkar också fint igen, och nackproblemen som var så jobbiga i början av sommaren känner jag ingenting av. Fragminsprutorna mot blodpropp fortsätter jag att ta varje kväll. Det får jag hålla på med i ytterligare nästan fyra månader.

Håret har som sagt börjat växa så sakteliga igen. Än så länge är det bara fjun som kommer ut, men jag är så glad att håret över huvud taget växer i stället för att ramla av.

Vacker grind på vandrarhemmet.

Det enda som är fortfarande är påfrestande är värmevallningarna som beror på att cellgifterna har slagit ut östrogenproduktionen tillfälligt. Vallningarna är väldigt intensiva och de kommer massor av gånger varje dag. Och de kommer blixtsnabbt. När en vallning är över börjar jag tokfrysa. Så där håller det på; jag svettas, fryser, svettas, fryser, svettas, fryser och så vidare. Det är inget farligt, men det är jobbigt. Sedan två och en halv vecka äter jag Femal Balans som ska göra att värmevallningarna minskar, men än så länge märker jag ingen effekt. Fast det kan visst ta ett tag innan den kickar in. Tack och lov kommer vallningarna att försvinna av sig själva om max ett halvår, och det är jag enormt glad över.

Strålningen går fint än så länge. Jag har fått fem strålbehandlingar den här veckan. Inga hudproblem har uppstått, och jag känner inte av någon trötthet. Bloggläsaren Katarina tipsade mig om att smörja in strålningsområdet med superdunder-hudkrämen Locobase Repair, så det har jag börjat med. Tack Katarina för tipset!

Det är en väldans ruljans på strålningsenheten. Det finns åtta behandlingsrum med en strålbehandlingsapparat i varje. Varje rum tar emot 32-33 patienter varje dag. Det innebär att mer än 250 personer strålas på Sahlgrenska varje vardag, och att nästan 1 300 strålningar görs varje vecka. Ungefär 20 procent av dem (eller snarare oss) som strålas är inneliggande på sjukhuset.

Jag ser fram emot veckan som kommer :-). Om allt går enligt plan får jag besök av min kompis Marie från Värmland på tisdag kväll, på onsdag ska jag börja träna, och från fredag till söndag får jag besök av min kompis Marzena och hennes lille son från Blekinge. Det ska bli så kul alltihop! Det är verkligen underbart att få göra roliga grejer som tillhör ett normalt liv utan att behöva tänka på bra och dåliga dagar eller om man ska drabbas av någon komplikation som ställer allt på ända. Visst, saker och ting kan trots det inträffa när som helst, men så är det ju för alla hela tiden och det är en del av det normala livet.

Blivande träningskompisar.

Apropå träning så har jag investerat färdigt i träningskläder och -skor nu. Jag får verkligen sota för att jag inte har köpt sådana prylar på år och dar. Återföreningen med Nike, Adidas och Russell Athletic har blivit en dyr historia :-/. Men men, det är inget att göra åt. Jag måste få känna mig någorlunda vettigt klädd när jag tränar, annars blir det eländigt.

Men jösses, vad många andra grejer jag hellre hade köpt för de sköna tusenlappar som jag har lagt ut nu... Men risken för återfall minskar ju radikalt om jag tränar ordentligt, så nu är det point of no return. Jag menar, jag var ju beredd att operera bort fyra kroppsdelar för att slippa återfall, och i det perspektivet känns det som en liten insats att svettas på gymet några gånger i veckan.

Så jo tack, på det stora hela mår jag bra :-) (peppar, peppar). Ingen ångest heller, tack och lov.

Träningsstart hos sjukgymnast

2011-09-14T16:57:00.000+02:00

I dag har saker och ting gått framåt när det gäller min träningsstart. Tidigare har jag sett framför mig hur jag kommer till ett gym, förklarar för instruktören vilken sorts situation jag är i och får ett stort frågetecken tillbaka. Inte bra. Det har gjort att jag har dragit mig för att sätta igång.

Så i måndags var jag på onkologmottagningen och bad att få kontakt med någon av sjukhusets sjukgymnaster. Min tanke var att han eller hon skulle kunna ge mig konkreta tips om hur jag ska börja med träningen så att den ska bli så bra och effektiv som möjligt utifrån de förutsättningar jag har just nu. I dag blev jag uppringd av en sjukgymnast som gav mig en del tips.

I stora drag gick tipsen ut på att börja väldigt lugnt, och att jag inte ska bli besviken om jag inte orkar särskilt mycket. Tydligen är det så att under cellgifts- och strålningsbehandlingarna prioriterar kroppen att bryta ner tumörceller och att reparera friska celler som har skadats av behandlingarna. Däremot prioriterar kroppen inte att bygga muskler eller att hålla igång konditionen, och därför rasar de delarna ihop så kapitalt som de har gjort på mig.

Sjukgymnasten tipsade också om att det finns sjukgymnastmottagningar på stan där jag kan få hjälp med att börja träna. Lysande! Det behövs inte ens någon remiss. Jag ringde direkt till en av dem som jag blev rekommenderad, och där fick jag tid på onsdag i nästa vecka. Ett extra plus är att mottagningen är ansluten till Försäkringskassan, så mitt frikort för sjukvård gäller där = det kostar gratis för mig.

Det ska bli hur roligt som helst att äntligen få göra något som bygger upp kroppen i stället för att bryta ner den - vilket ju är vad både cellgifterna och strålningen gör. Jag är inställd på att jag inte kommer att orka nästan någonting i början, och att strålningen kan göra att jag inte orkar träna alls om några veckor. Men jag vill i alla fall testa nu, för jag är så urbota less på att känna hur min kropp förfaller.

Förresten, jag tror att mitt hår har börjat växa igen. Det är knappt märkbart, men ändå, jag tror banne mig att det börjar tätna på skulten. Och häromdagen märkte jag att min högra underarm hade blivit alldeles knottrig. Konstigt, för min hud brukar alltid vara väldigt len och slät. Men i går förstod jag vad det var som hände. Alldeles nyss har det vuxit ut fullt med ljusa fjun på underarmen. Skumt dock att det bara har hänt på den högra. Den vänstra underarmen har inga fjun än.

Första strålningen

2011-09-12T19:05:00.003+02:00

Monstret - strålbehandlingsapparaten. Den vita grejen på britsen är formen som är gjord efter min överkropp, och den röda kudden är ett stöd för benen. (Mobiltelefonbild)

Nu är jag igång med strålningen. Första tillfället klarades av i förmiddags, och allt gick bra. Det kändes inte över huvud taget. Jag hade fått för mig att strålningen skulle bestå av någon form av starkt ljus, men det gjorde den inte. Den består av väldigt, väldigt starka röntgenstrålar som inte syns alls, så man behöver inte ha på sig några solarieglasögon eller något sådant ;-).

Först fick jag sitta ned och prata med en sjuksköterska som berättade hur allt går till och vilka biverkningar jag kan drabbas av. Sedan var det dags att lägga sig i formen som gjordes för en och en halv vecka sedan. Formen låg på britsen i strålbehandlingsapparaten. Därefter vidtog väldigt noggranna inställningar av strålbehandlingsapparaten så att den skulle passa in exakt efter röntgenbilderna och de tuschpennemarkeringar på huden som gjordes när jag var på strålbehandlingsenheten förra gången.

När alla inställningar var perfekta strålades jag från ett par olika håll. Det tog bara någon minut åt gången. När den första stråldosen var "avskjuten" (inte vet jag vad det kallas egentligen) snurrade maskinen runt en kvarts varv eller så, och sedan strålades jag igen från ett annat håll. Allt gick lugnt tillväga och jag var inte orolig. Sedan tejpades en del av tuschpennemarkeringarna över med gladpackliknande tejp.

I vanliga fall tatueras tuschpennemarkeringarna med hjälp av pyttesmå svarta prickar, men före behandlingen i dag berättade jag att jag inte vill tatueras. Jag vill ha så få lämningar som möjligt kvar på min kropp när hela behandlingen är över. Prickarna kanske inte hade synts för den som inte visste att de var där, men jag hade vetat att de var där och varför de hade kommit dit. Det vill jag inte bli påmind om.

Nu kommer jag i stället att få ha "gladpacktejp" på några ställen på överkroppen under de kommande fem veckorna. Men det gör mig inget. Det är bara fem veckor och sedan är jag färdigbehandlad. Eftersom strålbehandlingsapparaten ska rundsmörjas en dag under dessa veckor blir min sista behandling måndag den 17 oktober. Om allt går som det är tänkt, vill säga. Bäst att lägga in den brasklappen...

Slutdatumet 17 oktober innebär att hela processen från upptäckten av knölen till dess att jag är färdigbehandlad kommer att ta nio och en halv månad. Fy sjutton, det är lång tid. Många runt omkring mig tycker att det har gått fort, men varje gång jag hör det protesterar jag vilt. Jag vill nu slå fast det här en gång för alla:

Inget år har någonsin gått så långsamt för min del som 2011.

Det har till största delen varit ett överj-vligt år så här långt, och det har känts som om behandlingarna aldrig skulle ta slut. Tiden har masat sig fram på ett sätt som jag aldrig har upplevt tidigare.

Och när vi ändå håller på och slår fast saker:

Jag kommer aldrig att säga att cancern har gjort mig till en annan människa, eller att den har givit mig erfarenheter som jag inte vill vara utan.

Jag kommer inte att tillåta att sjukdomen eller erfarenheterna förändrar mig i grunden, och jag hade mer än gärna varit utan alltihop. Det är en helt värdelös sjukdom, punkt slut.

Ljuvlig Ölandsvecka

2011-09-11T20:49:00.000+02:00

Justus på Böda Sand.

Nu är jag hemma igen efter en helt underbar vecka på Öland. Justus och jag åkte i måndags morse och kom hem i går kväll. Vi har haft det så himla härligt. Vädret var väldigt behagligt - inte för varmt och inte för kallt - och i stort sett inga turister var på ön. Vi bodde på ett vandrarhem som är en del av en gård med hästar, får, höns, grisar, kaniner, katter, enorma ekologiska odlingar och gårdsbutik.

Det är som ett paradis på gården. Ingen trafik som dånar och ingen brist på parkering. På morgonpromenaden gol tuppen, katten strök sig mot mina ben, fåren var på rymmen, hästen gnäggade och korpen kraxade. När mörkret hade lagt sig på kvällen var gärdena alldeles upplysta av månsken. För mig som är uppvuxen på en bondgård på landet men bor i stan nu är det otroligt välgörande att vara en vecka på ett sådant ställe.

Dagarna tillbringade vi till stor del på olika ställen vid havet. I tisdags satt vi till exempel på samma fläck på Böda Sand i tre och en halv timma. Varken Justus eller jag har problem med att koppla av, och det var så skönt att bara sitta där och titta ut över havet och filosofera. Det passerade inte en enda människa på de tre och en halv timmarna. Guld. Och det enda man ser är sand, hav och himmel. Inget annat. Det är så rogivande att titta ut över en så intrycksfri vy. I vanliga fall matas man ju hela tiden med intryck. Tv, radio, mail, telefon, tidningar, böcker, bilar, rörelser, folk - det finns alltid en massa som rör sig framför ögonen eller tränger sig in i öronen. Men sitter man och tittar ut över en sandstrand med en fri horisont får sinnena ro, tycker jag. Det var välbehövligt och välgörande för mig.

En av de tankar som kom till mig när jag satt där var att jag har haft en väldig tur i oturen som fick uppleva veckan på Öland. Om jag inte hade upptäckt knölen i bröstet på ett ganska tidigt stadium kunde jag ha varit precis hur sjuk som helst vid det här laget. Jag fylldes av en stor tacksamhet gentemot kroppen som har kämpat och klarat av behandlingen så pass bra hittills, mot livet som låter mig leva, mot Sahlgrenska som är så effektivt när det verkligen gäller och mot cellgifterna som förhoppningsvis har tagit kol på eventuella cancerceller som var kvar i kroppen. Om någon av de här delarna hade fallerat hade min situation troligen sett helt annorlunda ut nu. Min tumör var ju väldigt aggressiv och snabbväxande.

Solrosor på Öland - betydligt mer strålningståliga än vad jag är...

I morgon börjar strålningen. Jag är inte nervös inför det. Gissningsvis kommer strålningen att gå ganska illa åt min hud, men jag antar att det inte kommer dag 1 utan efter ett tag. I så fall får jag ta det då.

Nedan följer lite fler bilder från Öland. Ännu fler lär följa i kommande inlägg. Kameran har gått varm :-).

Justus vid Äleklinta.

Haga park vid Kalmarsund.

Justus på Böda Sand.

I vandrarhemsträdgården.

Så skönt att slippa

2011-09-02T22:52:00.001+02:00

Vill hälsa nytillkomna besökare välkomna hit, och så vill jag gärna berätta att jag svarar på kommentarer i kommentarsfältet. Så om ni har kommenterat, kika gärna in i kommentarsfältet igen lite senare så kanske ni hittar ett svar :-).

Om min cellgiftsbehandling hade fortsatt skulle jag ha fått en ny omgång med gifter i dag. Sablar, vad obeskrivligt överjordiskt skönt det är att slippa det.

I stället har jag varit och tittat på två olika träningsställen i dag. Det första stället, som jag var mest inställd på att välja, visade sig inte passa mig alls. Jag var på ett informationsmöte där och hela stället kändes fel. Innehavaren höll i mötet och hon var som en högljudd Duracellkanin på uppåttjack. Extremt påfrestande. Det andra stället gav ett mycket lugnare intryck och hade dessutom mer att erbjuda för samma peng, så det lutar åt att jag väljer det stället.

Den här helgen har Justus och jag besök av fina, härliga, tolvåriga ridgebacktiken Flora. Det är så roligt att ha henne här! Under många år hade jag själv två egna ridgebackar, så varje gång jag går ut och går med Justus och en ridgeback till känns det som att det är så här det ska vara. Men det finns många fördelar med att enbart ha en hund och nu är det inte läge för mig att ha två. Fast det är väldigt trevligt att få ta hand om en till tillfälligt.

Formgivning

2011-09-01T14:38:00.002+02:00

Dagens CT-röntgenapparat (mobiltelefonbild).

I svinottan i morse satte jag för första gången min fot på strålningsenheten. Jag var väldigt glad att jag fick gå dit i stället för att bli stamkund på kirurgen ;-).

I dag togs det fram en slags form som jag ska ligga absolut stilla i när jag strålas. Formen (som kallas moulage) består av en rektangulär, halvmeterlång plastpåse fylld med pyttesmå frigolitkulor. Jag fick lägga mig med överkroppen på påsen, och sedan formade sköterskan den exakt efter min kropp. Därefter sögs all luft ut ur påsen, och tadaa - en perfekt avgjutning av min rygg, min nacke och mitt bakhuvud var gjord.

Efter det var det dags för min tredje CT-röntgen på åtta veckor. Men det går åt rätt håll, för den här gången behövdes ingen kontrast och inga hemskenålar alls. Jag fick lägga mig på min nygjorda form på röntgenbritsen. Sedan tejpades det fast blytrådar över mitt operationsärr, och sköterskorna ritade en massa streck med tuschpenna på min överkropp. Sedan blev det åka av. Fram och tillbaka genom röntgenapparaten. Den här gången fick jag andas som jag ville. Ingen mässande apparatröst och inget hålla andan.

När röntgen var klar klistrades det fast små plastbitar på vissa ställen på överkroppen för att inte tuschmarkeringarna ska försvinna före första strålningen. Därefter fick jag en kalldusch: det är dags att plocka fram de förhatliga sport-bh:arna igen. Det är tydligen inte bra att använda bygel-bh när man strålas, så here we go again - dags att gå i närkontakt med de deprimerande sport-bh:arna ännu en gång.

Sedan var allt klart för dagen. Klockan 08.15 knallade jag ut från strålningsenheten.

På Sahlgrenska har man gått ifrån drop-in på strålningen, eftersom drop-in ibland innebar att 17 personer kunde vara före en i kön. Det gjorde att patienterna i princip kunde bli sittande där hela dagen. Värdelöst både för patienterna och för personalen, som blev jättestressad. Nu får man i stället en tid när man ska vara där. Tiden kan tydligen variera från vecka till vecka, men jag har lämnat önskemål om att få komma så sent som möjligt på dagen. Jag är sjukligt morgontrött och om jag skulle vara tvungen att vara där klockan 07.30 varje dag som jag var i dag - med fyra månaders cellgiftsbehandling i bagaget - så skulle jag förmodligen klappa ihop efter ett tag... Är inte precis mitt starkaste jag nu, även om jag känner mig pigg på det stora hela. Men än så länge räcker energin inte lika länge som den gjorde förut.

Uppdatering: Ingrid H, mitt svar på din fråga finns i kommentarsfältet till inlägget med rubriken "Boobsen stannar :-)".

Frågor, svar och textilier

2011-08-30T19:42:00.000+02:00

En hel hög med nya och nygamla fina textilier blev mina i helgen.

Nu har jag landat igen efter att ha svävat runt på rosa moln ett tag efter beskedet att jag inte har BRCA-1 :-). Det var inte förrän jag hade fått beskedet som jag insåg hur mycket väntan på det har tyngt ner mig hela sommaren. Det var som att två ton sten föll ner från mina axlar när jag fick det glada beskedet.

Superskön munkjacka med velour på insidan av luvan.

I fredags åkte jag till Jönköpingstrakten och tillbringade helgen tillsammans med mina föräldrar och min syster Else-Mari och hennes familj. Det var som alltid väldigt välgörande att umgås, bli lite ompysslad, äta vrålgod mat, gå på Västra torget i Jönköping på lördagförmiddagen och sitta på baltanen.

Jag åkte hem i går och tog då vägen om den lilla shoppingmetropolen Gällstad. Det var första gången jag var där. Jag slog till på ett antal t-shirts som jag ska ha när jag tränar och en munkjacka (så hette det när jag gick på mellanstadiet, men de har säkert ett flashigare namn nu) som jag ska ha som överdragsplagg efter träningen. Nu behöver jag bara ett par träningsskor och ett par överdragsbyxor - sedan är jag redo att sätta igång.

Ljuvliga, slitna och vackra hellinnelakan.

Apropå träning så var jag på ett läkarbesök på onkologen i dag. Jag hade själv ordnat besöket, eftersom jag ville diskutera den fortsatta behandlingen när jag nu har fått svaret på ärftlighetsutredningen. Läkaren gav mig grönt ljus till att börja träna. Han berättade också att rejäl träning (inte ett par promenader varje vecka, utan mer intensiv träning) minskar risken för återfall väsentligt. Det lät väldigt bra, tycker jag. Det om något kan få mig att hänga i med träningen när jag väl har börjat.

Oanvända, monogramförsedda och hemvävda hellinnehanddukar.

Jag fick också klartecken till att använda de blodförtunnande Fragmin-sprutorna under hela den halvårslånga behandlingsperioden mot blodproppen. Det har glunkats om att jag eventuellt skulle byta från Fragminsprutor till Waran i tablettform, men det vill jag inte göra. Waran kräver täta blodprovslämningar, många justeringar av dosen och gör att man inte kan äta en massa olika livsmedel.

Fragmin har inget sådant. Man bara tar en spruta per dag och sedan tänker man inte mer på det. Och efter att ha cellgiftsbehandlats i fyra månader är biverkningslistan för Fragmin som en dröm. De enda biverkningar som kan uppstå ibland är blåmärken på injektionsställena, minskat antal blodplättar, blödning, tillfällig ökning av leverenzymer, allergiska reaktioner, lokal vävnadsdöd i huden och håravfall. Det är piece of cake efter en vår och sommar med FEC ;-).

En hel hög med oanvända långkalsonger och t-shirts som har minst 50 år på nacken. De ligger fortfarande kvar i samma veck som de har gjort sedan de tillverkades, och originaletiketterna sitter kvar. De här sköna kläderna ska jag mysa i i höst och vinter :-).

Jag frågade också om förminskning av det friska bröstet, vilket kirurgen pratade om före min canceroperation. I dag fick jag veta att ett år efter canceroperationen kommer jag att bli kallad till kirurgen (det blir alltså i mars 2012), och då är det läge att diskutera en förminskning av det friska bröstet. Den operationen kan dröja ett bra tag efter återbesöket på kirurgen, beroende på hur lång operationskön är.

Operationen för att ta ut min venport kommer att göras på Sahlgrenska nu inom några månader, såvida jag inte ordnar en operation på egen hand på samma sätt som jag gjorde när venporten sattes in. Jag får fundera lite på hur jag vill göra med den saken. Det vore skönt att bli av med porten så fort som möjligt, för den har ju ställt till det rejält för mig. Samtidigt känner jag mig inte så sugen just nu på att lägga mig på operationsbordet igen. Jag har visserligen fått tillbaka mycket av min ork redan, men jag behöver vila innan jag tar en ny dust. Dessutom börjar ju strålningen snart, och under tiden som jag strålas vill jag undvika opereration.

Jag är väldigt svag för den här typen av hattar. Den här snyggingen hittade jag i Gällstad. Konstigt nog passade den över peruken.

Och apropå strålningen så frågade jag vilka biverkningar jag kan förvänta mig att få av den. Svaret blev rodnad, ömhet och ökad trötthet. Dessutom kommer ungefär 10 procent av lungkapaciteten i höger lunga att slås ut, och den kommer inte att komma tillbaka. Men tydligen märker man inte själv att lungkapaciteten försämras. Däremot kan man få strål-lunginflammation i slutet av behandlingen, och det lär man ju märka av...

Ytterligare en fråga som jag ställde gällde de värmevallningar som jag har fått under den senaste veckan. Under den sista biverkningsperioden var feberkänslan mer eller mindre konstant, och den övergick sedan i intensiva värmevallningar. De hänger ihop med hormonomställningar i kroppen, som i sin tur är en biverkning av cellgifterna. Tjohej, klimakterieupplevelser vid 42 års ålder...

Men ett bra besked i dag var att eftersom jag bara är 42 år kommer mina hormonnivåer att återställas till det normala inom ett halvår, och då kommer värmevallningarna att upphöra. Gott, jag trodde att jag skulle behöva klimakteriesvettas i tio år från och med nu... Nu kommer jag snart att slippa vallningarna tills dess att det normala klimakteriet börjar. Fram tills dess att vallningarna upphör kommer jag att äta Femal balans. Hoppas att det funkar. Ska köpa det i morgon.

Boobsen stannar :-)

2011-08-25T19:52:00.001+02:00

Platsen för Beskedet.

Mina boobs, mina boobs - jag får behålla dem! :-)

Beskedet som jag fick i förmiddags var att jag inte har den mutation (BRCA-1) som kan ge ärftlig bröstcancer och äggstockscancer! Helt makalöst, jag kan knappt tro att det är sant. Jag var ju så hundraprocentigt inställd på att jag hade mutationen och att en hel kedja av operationer låg framför mig. Nu blir det i stället strålning med start den 12 september. Om allt går som det är tänkt är jag färdigbehandlad fem veckor senare! Helt fantastiskt :-). Lite efterarbete i form av borttagning av venporten och förminskning av det friska bröstet kommer att återstå, men det känns väldigt lättviktigt i det stora hela.

Jag är verkligen enormt lättad över att jag får behålla brösten. Jag gillar mina boobs och jag är stolt över dem. Om jag hade varit tvungen att byta ut dem mot fake-varianten hade dessutom känseln försvunnit i brösten, och det hade varit hemskt i sig. Nu slipper jag att bli tok-opererad och få konstgjorda bröst, och jag kan inte i ord beskriva hur lättad jag är över det.

Efter att jag hade fått beskedet utbröt ett intensivt ringande och sms:ande i bilen. Firade sedan med en stor cappuccino och en mandel- och chokladcroissant på Le Pain Francais. "Nähä, säger du det Helena, det har du väl aaaldrig gjort förrut...?" ;-) Därefter gjorde jag något mycket symboliskt; jag åkte och köpte ett par träningsbyxor. Från Sahlgrenska och det sjuka till träningsbyxor och det friska. Uj, vad det kändes bra! Jag ska börja träna väldigt snart, vill bara få klartecken från onkologläkaren först. Jag kan inte tänka mig annat än att han tycker att det är bra att jag börjar bygga upp min kropp efter det här mastodontförfallet.

En nybadad Justus mitt i den vackra blommande ljungen i skogen (mobiltelefonbild).

I eftermiddags åkte jag till favoritskogen med Justus. Det var varmt och tryckande där, men ändå helt underbart. Justus var, liksom jag, på ett lysande humör och han badade som en galning i tjärnen :-). Att gå omkring i storskogen gör mig så lugn, oavsett om jag är uppåt eller neråt när jag åker dit. Det är som att alla typer av känslor blir balanserade och lägger sig tillrätta på en bekväm plats inombords.

Ständig påminnelse till mig själv i form av en egenhändigt ihopknåpad tavla på vardagsrumsväggen.

Nu känns det som att jag kan se framtiden an med tillförsikt. Den tid som är kvar av behandlingen är överskådlig och förhoppningsvis förutsägbar. Eftersom jag inte har något jobb att gå tillbaka till kan jag börja fundera på och planera för vad jag ska göra när behandlingen är klar. Att inte ha något jobb är ju i och för sig en j-kligt stressande faktor, men än så länge känner jag ingen tvärpanik. Jag får helt enkelt hoppas att det ordnar sig.

Finis malorum

2011-08-24T11:29:00.000+02:00

Pampiga blommor från mamma.

Finis malorum - slut på eländet! I måndags kände jag mig piggare, och i går kunde jag äntligen börja ägna mig åt trevligheter igen. En riktigt god frukost, en rejäl dusch, en snygg sminkning och invigning av ett par nya jeans blev en bra början på dagen. Tog sedan bilen till Ica Maxi och till hundtrimmet för kloklippning.

Känslan när jag körde iväg med bilen var otrolig. Att må så pass bra att jag kan köra bil igen och åka iväg och göra helt normala grejer som att handla mat och klippa hundklor är inget annat än fantastiskt! Jag fånlog hela tiden :-). Känslan av frihet och välmående är dessutom större nu när jag vet att jag inte ska in i cellgiftsh-vetet fler gånger. Nu är det verkligen över. Visserligen är immunförsvaret inte återställt än och kroppen ser bedrövlig ut, men jag känner mig pigg och det är det viktigaste.

I går kväll bjöd jag min kompis Lisa på middag här hemma. Jag är ingen stjärna på matlagning, men jag har några paradrätter. En av dem är en pastarätt med penne, laxfilé stekt i tärningar, smörstekta champinjoner, sockerärtor, haricots verts, rucula, bladspenat, flingsalt och färskriven parmesan. Till dessert blev det fruktsallad med jordgubbar, färsk ananas och kiwi, och till det en slags kräm gjord på ricotta, riven mörk choklad, rivet citronskal, kanel, vaniljsocker och några matskedar grädde. Jag var så glad att jag hade energi till att laga en sådan middag - och energin tog inte slut av det heller. Underbart!

I dag ska jag åka på en liten loppisrunda och sedan ta en sväng på stan. I kväll ska Justus och jag äntligen åka till skogen igen. Vi längtar garanterat lika mycket båda två :-).

I morgon är det tyvärr slut på trevligheterna. Då ska jag tillbaka till cancergenetiska mottagningen på Sahlgrenska och få reda på om jag har mutationen (BRCA-1) som ger ärftlig bröstcancer och äggstockscancer. Risken att jag har mutationen är väldigt stor, så därför har jag ställt in mig helt och hållet på att jag har den. Om jag har mutationen kommer jag att kunna ta emot beskedet med bibehållet lugn. Om jag inte har mutationen kommer lättnaden att bli obeskrivlig.

Om jag har mutationen får det väldigt stora konsekvenser för mig. Jag vill aldrig mer gå igenom det som jag har gått igenom hittills i år, så jag vill minimera riskerna för det genom att operera bort båda brösten och äggstockarna. Tillsammans med efterföljande bröstrekonstruktioner tror jag att det i så fall handlar om sammanlagt fem operationer under en utdragen tidsperiod.

Roligare kan man ha det... Men efter allt som jag har gått igenom sedan jag kände den där knölen i bröstet i januari så vet jag att jag klarar mycket mer än jag trodde tidigare. Även om min kropp just nu är extremt nedbruten på många sätt så känner jag mig på sätt och vis starkare än någonsin. Det är väldigt konstigt, egentligen, men så är det. Så hit med operationerna om det är det som behövs - jag klarar av det, det vet jag nu.

Om det visar sig att jag inte har mutationen blir det i stället strålning. I så fall ska jag till Sahlgrenska den 1 september och genomgå förberedelser inför strålningen, som sedan börjar den 12 september. Planen är att jag ska strålas varje vardag i fem veckor, sammanlagt 25 gånger. Strålningen kan ge biverkningar, till exempel i form av trötthet, brännskador och lungproblem, men utifrån vad jag har förstått så är de en västanfläkt jämfört med cellgiftsbiverkningarna.

I ljuset av hela ärftlighetsgrejen så framstår strålning som ett fantastiskt bra alternativ för mig. Jag vill hemskt gärna strålas i stället för att opereras på längden och tvären under en lång, lång tid framöver.

Andas in djupt, och håll andan

2011-08-20T20:56:00.005+02:00

Nu var det några dagar sedan det senaste inlägget, men det beror på att jag har varit inlagd på Sahlgrenska igen och har en sjujäkla biverkningsomgång.

Sedan mer än en månad tillbaka har jag en svullnad vid nyckelbenet. När jag enligt plan sänkte dosen med blodförtunnande medicin (Fragmin) i lördags började också svullnaden att öka. Eftersom jag ju har haft blodpropp i samma område som svullnaden, så kändes det extremt olustigt att svullnaden blev större och större. Efter diverse telefonsamtal fram och tillbaka till Sahlgrenska bestämdes det att jag skulle åka in till onkologens avdelning 3 i torsdags förmiddag. Ni som följer min blogg vet att avdelning 3 inte är mitt favoritställe. I själva verket är det ett av de värsta ställen som jag någonsin har varit på.

Där fick jag tillbringa sex timmar på en säng i korridoren (hann se rätt mycket där...), men jag fick också träffa den i mina ögon bästa läkaren. Snabbt som sjutton rattade hon ihop en inläggning av mig och såg till att jag prioriterades upp i kön till CT-röntgen. Beskedet blev att jag skulle CT-röntgas under dagen i torsdags eller under natten till fredagen. CT-röntgenapparaterna jobbar dygnet runt på Sahlgrenska. Ingen rast och ingen ro för de stackarna :-).

Vid fyratiden på eftermiddagen flyttades jag från korridoren till ett rum med tre dödssjuka gubbar. En av mina första tankar var att "fy sjutton, jag kommer inte att få en blund i ögonen när de här tre sätter igång och snarkar i kväll". Att placeras på ett rum med tre män kändes över huvud taget inte kul. Men men, de var förhållandevis tysta så jag somnade faktiskt på kvällen, dock utan att ha röntgats.

Varje gång av de tre gånger som jag har varit inlagd sedan jag fick cancerdiagnosen har varit som att få en stor käftsmäll. Det är en fruktansvärt obehaglig upplevelse att vara ihopföst med så många dödssjuka människor, som dessutom nästan alltid är dubbelt så gamla som jag. Varje gång kommer tankar som: Är jag en av dem nu? Ser jag också döende ut? Hur kan jag som är hälften så gammal som de andra behandlas på samma ställe? De kommer uppenbarligen inte att komma levande ur det här, innebär det att jag också kommer att dö av sjukdomen? Och den väldigt "inkorrekta" frågan: Okey om man får cancer när man är 85 år, då har man levt ett helt liv - men jag är bara 42 år, varför är livet så orättvist mot mig? När jag låg där i sängen på sjukhussalen på torsdagkvällen blev det bara för mycket. Tårarna rann.

På morgonen blev det lite action på röntgenfronten. Jag röntgades vid halv tio-tiden. Den här gången slapp jag ha en nål på ovansidan av varje hand. Nålarna sattes i stället i båda armvecken. Det visade sig vara en lyckträff för mig, för det medförde att det inte gjorde det minsta ont när kontrastvätskan sprutades in. Så makalöst skönt att slippa känslan av att sprängas inifrån. Den mekaniska apparatrösten mässade för mig som för alla andra: "Andas in djupt, och håll andan. Andas igen. Andas in djupt, och håll andan. Andas igen."

Efter röntgen fick jag snabbt besked från min favoritläkare om att inga nya problem hade tillstött. Svullnaden beror på att en av de vener som påverkades av blodproppen inte är "ren" än. Blodflödet i den venen funkar alltså inte helt bra än, och det är därför som svullnaden har uppstått. Det här kan bli ett permanent tillstånd hos mig - det är inte säkert att proppen kommer att lösa upp sig helt. Men det gör mig inget, bara jag vet att svullnaden inte är farlig.

Någon timma senare var jag på väg hem på darrande ben, men glad i hågen och med en rejäl laddning med Fragminsprutor med den högre dos som jag hade till och med i fredags. Så länge jag har venporten i kroppen ska jag fortsätta ta den högre dosen. Cellgiftsbiverkningarna var (och är) fortfarande väldigt påtagliga och jag är som ett vrak, men jag blev enormt lättad över att jag inte behöver oroa mig för svullnaden.

Nu är det förhoppningsvis bara två dagar kvar av de senaste fyra månadernas cellgiftsbiverkningar. Helt ofattbart att det snart är över. Det känns som att jag är på väg in i en helt fantastisk tillvaro som nästan är för bra för att vara sann, så jag vågar knappt tro det förrän jag ser det.

I dag har jag haft besök från Jönköping av min mamma och min syster Else-Mari. Det gör mig så gott när de kommer hit och hälsar på. I dag var mitt hem i skriande behov av lite tender loving care, så de dammsög, tvättade, städade badrummet, hade med sig hembakat fikabröd och blommor, handlade på Maxi, rensade bort vissna blommor från balkongkrukorna, bäddade rent, hämtade hem fantasiskt goda hamburgare från Johannebar och gjorde stekta äpplen i ugnen. Och inte minst viktigt; de umgicks med mig och höll mig sällskap där jag låg som ett kolli i soffan mest hela tiden. Så otroligt välgörande, alltihop!

Nu ska jag bara njuta av mitt nystädade hem och vänta på att de två sista dagarna av den sista biverkningsperioden ska gå.

Inte så roligt nu

2011-08-16T19:29:00.001+02:00

Biverkningar, biverkningar. Usch, vad jag är trött på dem vid det här laget. De kom i lördags kväll och sedan dess är det full fart på dem. Känner mig mer eller mindre konstant febrig, är totalt orkeslös, aptiten är knas, smaksinnet är kaiko, sömnen funkar inte alls bra och svullnaden vid nyckelbenet (och nära venporten) är större än någonsin. Svullnaden har funnits där i fyra veckor vid det här laget.

När jag fick den sista cellgiftsbehandlingen i fredags tittade en läkare på svullnaden och sa att hon skulle ordna ett ultraljud eller en CT-röntgen av den under den här veckan. I eftermiddags hade jag fortfarande inte hört något om det, så då ringde jag till onkologen och frågade vad som hände på den fronten. Fick veta att röntgenremissen är skriven, men eftersom jag inte är inlagd på sjukhuset kan jag få vänta i ytterligare ett par dagar på att bli ultraljudad eller CT-röntgad. Fick även veta att om jag är orolig kan jag få åka in till onkologen så att en läkare kan titta på svullnaden. Men så länge jag inte är inlagd påskyndar ett sådant besök inte röntgenremissen.

Jag vill för allt i världen inte bli inlagd på onkologen igen, men samtidigt vill jag gärna få ultraljudet/CT-röntgen gjord för att få veta vad som är fel. Moment 22, med andra ord. Jag bestämde mig för att avvakta tills i morgon och se hur stor svullnaden är då.

Kan inte den här veckan bara få gå utan en massa mankemang och komplikationer? När det blir tisdag i nästa vecka bör ju biverkningarna vara över för sista gången. Jag blir så otroligt less på allt när det krånglar så här i slutet av hela den här långdragna cellgiftsbehandlingen. Jag vill bara att det här sista eländet ska gå över så fort och smärtfritt som möjligt, så att jag kan få bli färdig med cytostatikabehandlingen någon gång.

(Sorry för det här gnällinlägget, men det är inte så roligt här nu.)

Jag längtar efter raksträckorna

2011-08-12T16:13:00.002+02:00

Nu är det gjort. Den sista omgången med cellgift cirkulerar nu som bäst i min kropp. Jag räknar mig inte som klar med cellgiftsbehandlingen än eftersom den sista biverkningsperioden ligger framför mig, och den lär inte bli mildare än den näst sista. Men inga mer cellgifter ska tillföras min raserade kropp. Bara tanken på det får mig nästan att gråta av en kombination av glädje, lättnad och utmattning.

När jag fick veta i våras att jag skulle få sex omgångar med cellgiftet FEC kändes det fullständigt oöverstigligt. Jag kommer ihåg att jag frågade onkologläkaren om man över huvud taget kunde klara av det. Hon sa givetvis att man kunde det, men jag var ärligt talat tveksam. Men som alltid i cancerbusinessen får man äta elefanten i små tuggor och försöka ignorera allt som rör sig längre fram i tiden än några dagar. Det har inte varit lätt att ta sig igenom de sex omgångarna med FEC, men det har gått.

Tack och lov har mina bra perioder mellan biverkningsperioderna varit väldigt bra. Under de bra dagarna har jag känt mig i stort sett normal och jag har kunnat ägna mig åt massor av trevligheter. Den energi som jag har kunnat bygga upp och de "glädjemolekyler" som har bildats i min kropp då har helt klart hjälpt mig igenom de dåliga perioderna. Nu när cellgiftsbehandlingen börjar närma sig sitt slut tänker jag ofta på dem som är konstant jättesjuka och aldrig har några riktigt bra dagar när de får känna sig normalstarka och göra sådant som de tycker om och längtar efter. Fy sjutton, det vore verkligen väldigt mycket jobbigare (peppar peppar, må jag aldrig hamna i det läget).

Men än så länge känns det som en utopi att jag inom bara ett par veckor faktiskt ska få vara i mitt normalläge hela tiden. Är det verkligen sant?! Kommer jag att slippa åka ner i biverkningsavgrunden igen efter att jag har kravlat mig upp från den sista? Kommer jag på fullt allvar att slippa det absurda medicinschemat och alla tabletter som jag måste ta? Är det sant att mitt smaksinne kommer att fungera varje dag, att jag kommer att kunna sova normalt varje natt, att viktuppgången kommer att avstanna och att immunförsvaret kommer att börja arbeta treskift igen? Kommer jag verkligen att slippa åka och lämna blodprov på dygn åtta när jag mår som absolut sämst, kommer jag att kunna börja träna och bygga upp min nedbrutna kropp och kommer håret att växa ut igen på riktigt?!

Allt detta känns helt ofattbart. Under de senaste fyra månaderna har normalläget förändrats och blivit ett väldigt onormalt normalläge. Jag sitter hela tiden i en vagn på en berg- och dalbana som har höga toppar, avgrundsdjupa dalar och inte en enda raksträcka. Men åh, vad jag saknar raksträckorna. Please, låt mig få leva på en raksträcka under väldigt lång tid framöver. Jag vill ha lugn och ro, jag vill ha stabilitet, jag vill ha förutsägbarhet. Det som man i vanliga fall kan få frispel över framstår nu som ett idealtillstånd för mig. Så kan det bli här i livet.

Ny peruk

2011-08-10T19:53:00.000+02:00

Halleluja, i dag har jag fått min nya peruk. Den är väääldigt efterlängtad. Jag är supernöjd både med själva peruken och med klippningen. Och det är omåttligt skönt att slippa ett långt hår som klistrar fast sig på halsen när det är varmt och som är i vägen i största allmänhet.

Efter att jag hade fått min nya peruk träffade jag ännu en kvinna som har drabbats av bröstcancer. Vi fikade och pratade i två timmar. Jag är ingen föreningsmänniska så jag vill inte gå med i någon bröstcancerförening, men det är väldigt befriande att prata med andra som är i en liknande situation som jag är i.

I morgon är det sista dagen före den sista cellgiftsbehandlingen på fredag. Torsdagen ska ägnas åt att bunkra upp med det som jag vill äta under biverkningsperioden, Justus klor ska klippas på hundtrimmet och så vill jag gå en runda i skogen. Eventuellt blir det också en fika hemma hos en kompis.

Fyra papp

2011-08-09T19:35:00.002+02:00

Heltokig Justus på en av Ölands stränder i september 2007 :-).

Jag har fått ett glatt besked i dag! Kommer ni ihåg att jag tipsade om att det finns mängder av stiftelser som man kan söka pengar ur? För någon månad sedan skickade jag in en ansökan till Göteborgs Läkaresällskap om pengar till en rekreationsresa till Öland i september. Jag och Justus åker själva, och jag fixar alltihop på egen hand. Alltså ingen organiserad rehabilitering, utan sex dagar med enbart avkoppling och långa promenader på alvaret och de vackra stränderna. Jag älskar Öland (förutom under högsommaren, då är det alldeles för mycket folk) och nu är det två år sedan jag var där, så jag längtar som en galning tills det är dags för mig att åka.

I dag fick jag besked om att jag kommer att få 4 000 kronor till resan av en stiftelse som Läkaresällskapet administrerar :-). Det är ju helt lysande! Det ska bli underbart att få åka till Öland och ha det härligt - och inte behöva betala en krona ur egen ficka.

I morgon är det dags för mig att besöka perukmakaren och få min nya peruk klippt som jag vill ha den. Lite nervöst är det allt, för det vill ju till att klippningen blir bra. Håret växer ju liksom inte ut om det blir fel...

Tänk på döden

2011-08-08T19:36:00.001+02:00

"Tänk på döden" står det ovanför ingången till en av Göteborgs kyrkogårdar. Det gör jag. Mer än jag någonsin har gjort tidigare. Jag har aldrig grubblat särskilt mycket på döden, men sedan jag blev sjuk har den kommit närmare.

En natt förra veckan drömde jag att det var tisdag. Jag var hur pigg som helst den där tisdagen, men jag visste att två dagar senare, på torsdagen, skulle jag dö. Så vad gjorde jag då på tisdagen? Jag for runt som en tätting och fixade det sista inför min egen begravning. Jag var bland annat hos någon form av konditor och instruerade henne hur flerfärgade marsinpanstänger skulle läggas i silkepapper och delas ut till dem som kom till begravningen. Förmodligen hintar det om att jag vill ha koll på det mesta. Ske min vilja, så ock efter döden. Det är mer eller mindre vrickat.

På temat döden så har jag även börjat läsa dödsannonser betydligt mer noggrant än tidigare. För några dagar sedan var det en dödsannons i Göteborgs-Posten för en kvinna som var fyra år äldre än jag och som hade dött i bröstcancer. När jag ser sådant blir jag fruktansvärt illa berörd på ett helt annat sätt än tidigare. I stunder som den kommer döden alldeles för nära. Samma sjukdom, ungefär samma ålder, stendöd. Då undrar jag om jag står näst på tur.

Min syn på vad som kan tänkas hända efter döden är väldigt realistisk. Jag tror att när man dör så är det slut, finito, the end. Jag tror inte på något liv efter detta eller att man återförenas med sina nära och kära. Det är tråkigt, men det är det mest realistiska.

Jag är uppvuxen med föräldrar som alltid har varit engagerade i svenska kyrkan, och jag själv har gått i söndagsskola och barntimmar, jag är konfirmerad och jag har varit med i två kristna scoutrörelser. Men ändå, jag kan bara inte tro på någon form av gud eller andlig värld, det går inte. Jag önskar att det vore annorlunda för det vore kanon att kunna luta sig mot någon form av tro när det blåser snålt. Men jag vill inte göra det bara för att jag gärna skulle vilja att det till exempel finns ett liv efter detta. Till detta är jag alltför realistisk. Om det däremot visar sig att jag har fel och det finns någon form av fortsättning, så får det bli en väldigt glad överraskning den dag det är dags att släcka ljuset för sista gången.

85 kilo hund, svett på skallen och julgranar mellan tänderna

2011-08-05T18:12:00.000+02:00

Finlunch på stan i onsdags tillsammans med Karin.

Nu är det härliga tider! Jag gottar mig allt jag kan och njuter storligen av att jag är pigg. Måndagen ägnade jag till stor del åt att göra ärenden och äta lösglass. I tisdags hade Justus och jag besök hela dagen av min kompis Lisas rottweiler Cajsa. Efter att knappt har orkat gå ut med Justus var det en skön känsla att nu orka gå ut och gå med sammanlagt 85 kilo hund i två koppel. På kvällen åkte Lisa, Cajsa, Justus och jag till en sjö, där hundarna badade. Justus var i sitt esse - han badade, apporterade och busade som en tvättäkta galning :-). Det var så roligt för mig att se honom ha så kul!

I onsdags träffades Karin (http://allt-flyter.blogspot.com/) och jag igen. Vi åt god lunch på en uteservering och babblade om allt mellan himmel och jord, som till exempel att det är konstigt att man svettas sådana kopiösa mängder på huvudet när man inte har något hår, oavsett om peruken är på eller inte. Jag undrar hur det funkar, egentligen. Svettas man mer på huvudet när man inte har något hår, eller sugs svetten normalt sett upp av håret så att man inte märker hur mycket man svettas?

Efter lunchen med Karin var det dags för mig att prova ut peruk nummer två. Jag vill ha en blond, kort page för jag står bara inte ut med den långhåriga peruken i värmen. Det blir så fruktansvärt varmt och håret klistrar sig fast både på halsen och i ansiktet, så jag är definitivt i behov av en lite svalare peruk.

I butiken fick jag syn på en page som var hur snygg som helst. Det visade sig att den var ordentligt formklippt från en betydligt längre page. Mitt besök hos perukmakaren slutade med att hon beställde en "oklippt" blond page som sedan ska klippas i ungefär samma frisyr som den som hängde i butiken. Himla kul att det blev så! Om inte den formklippta versionen hade hängt i butiken hade jag aldrig kunnat se den frisyren framför mig - och då hade jag inte heller kunnat få peruken som jag ville ha den.

Sedan bar det iväg till ett par loppisar, och Karin hängde på. Jättetrevligt! Dock inga stora fynd för min del, bara ett femte exemplar av en tunika som jag redan har fyra exemplar i två olika tyger av. Big time tantvarning att ha så många likadana, men det bjuder jag på ;-).

I går var jag hos tandhygienisten på förmiddagen. Under de senaste veckorna har jag blivit torrare i munnen och mitt tandkött har börjat krypa uppåt, och det oroar mig lite. Lika bra att kolla upp det. Tandhygienisten undersökte mig och polerade och flourlackade tänderna. Jag fick även tips om en bra tandkräm, och så fick jag givetvis höra det vanliga tugget om att använda mellanrumsborstar, tandtråd och you name it.

Men jag är helt enkelt för lat för att hålla på med fler tandpryttlar än tandborste och tandkräm. Fast samtidigt, det är ju ett speciellt läge nu i och med cellgifterna, så jag får nog bita i det sura äpplet och skaffa sådana där julgransliknande mellanrumsborstar i ett plastliknande material. Sedan ett par veckor tillbaka sköljer jag dessutom med flour två gånger om dagen och äter salivstimulerande tabletter som en annan 90-åring.

Efter besöket hos tandhygienisten träffade jag min mångåriga vän Eva från Stockholm, som är på besök i Göteborg under helgen. Vi fikade på mitt favoritcafé Le Pain Francais och åkte sedan hem till mig och satte oss i solstolar under äppelträdet och babblade i ett par timmar. Framåt kvällskvisten åkte vi till restaurang Bon, där vi åt en kanongod middag.

I dag har Eva och jag varit på en loppis och på outleten Freeport i Kungsbacka. Inga stora fynd för min del i dag heller, men jättetrevligt ändå. Sammantaget har veckan varit alldeles, alldeles underbar så här långt. För att använda en klyscha: life is good :-). Jag njuter enormt mycket av mina bra dagar!

Citius, altus, fortius

2011-07-31T16:20:00.001+02:00

Citius, altus, fortius. Det är latin och betyder snabbare, högre, starkare. Det är så jag ska leva livet under de kommande elva dagarna. För nu har det äntligen vänt i den här behandlingsomgången! Sablar, vad jobbig den var. Jag mådde verkligen pecka och de dåliga dagarna verkade hålla på i en evighet. Nio dagar med vad som kändes som 40 graders feber är inte det minsta kul, särskilt inte när man har fyra behandlingsomgångar i kroppen sedan tidigare och det är 27 grader varmt ute...

Tack och lov har jag fått otroligt fin hjälp av mina vänner med att gå ut med Justus, handla mat och leverera hem kebabrullar till mig. Utan Lisa F, Annika B, Sabine E och Peter W vet jag inte hur jag skulle ha klarat mig. Stort tack till er alla fyra!

Nu är det lilla h-vetet alltså över för den här gången och jag har gjort en lista på alla trevligheter som jag ska ägna mig åt under de kommande elva dagarna. I första hand finns mina favoritrundor i skogen och vid havet med på listan, men där finns mycket annat också. Ska bara repa på mig lite mer energi först - sedan blir det andra bullar :-).

Bilden ovan visar mina balkongkrukor i zink från Granit. Det kanske låter konstigt, men det är rätt stort för mig att jag har vågat köpa dem. Jag har en fobi här i livet, och det är mot små svarta, avlånga kryp med två grejer där bak (jag vill inte befläcka min blogg genom att skriva ut namnet på dessa vidriga djur). Eftersom de bland annat lever i balkonglådor har jag inte haft några sådana på eviga tider.

Men i sommar har jag tagit mod till mig och köpt tre krukor och fyllt dem med pelargoner och murgröna som jag tycker är så fint. So far, so good - inga vidriga kryp har siktats där än. Men det allra värsta blir i höst när krukorna ska tömmas. Då om inte förr kommer de fram, de små otäckingarna. Jag kommer att bära ner krukorna i sin helhet och bara vända dem upp och ner ovanför en soptunna för att bli av med både blommorna och krypen...

Som en vaxdocka på Madame Tussauds

2011-07-27T21:20:00.000+02:00

Nu är det verkligen inte roligt. Jag är otroligt less på att inte orka göra något och att vara helt i händerna på gifterna. Min energinivå är i höjd med fotknölarna. Om jag till exempel går en långsam tiominutersrunda med Justus runt kvarteret ramlar jag bokstavligen ihop i en hög i soffan eller sängen när jag kommer in igen. Där måste jag sedan ligga i minst en halvtimma innan jag över huvud taget orkar resa mig upp. Ett annat exempel: I eftermiddags tog det tre timmar innan jag hittade tillräckligt med energi till att borsta tänderna. Jag har tillbringat sammanlagt 35 dagar i exakt det här tillståndet sedan den 29 april. Dessutom har jag haft nästan lika många halvkassa dagar. Det börjar ta ut sin rätt nu och jag börjar lacka ur.

Jag är dessutom rejält trött på att se ut som ett ras. Viktuppgång, nästan inget hår på huvudet, fotbollsansikte, ett antal operationsärr, ett bröst som är mindre än det andra, deformerade och färglösa ögonbryn och ögonfransar, en massa tydliga ådror på överkroppen efter proppen och med en grågul ton i huden som gör att jag liknar en vaxdocka på Madame Tussauds. Min hud ser helt död ut. Det är inte roligt att se sig själv i spegeln i det här läget. Jag känner inte igen mig själv alls. För tre månader sedan var jag visserligen tårtbitsopererad, men jag såg i alla fall ut som jag. Det gör jag inte nu.

Och jag är sick´n tired på att inte kunna planera något roligt. Visst, jag har bra dagar emellan de dåliga perioderna, men efter blodproppen vågar jag inte lita på min kropp på samma sätt som tidigare. När proppen uppstod förändrades läget radikalt på några få minuter, och efter det känns det som att vad som helst kan hända när som helst och från en minut till en annan. Det hämmar mig och gör att jag nu inte vågar planera in något roligt ens när jag vet att jag rimligtvis kommer att ha bra dagar.

Men tack och lov är det nu sista gången som jag befinner mig i det här eländiga tillståndet och fortfarande har fler cellgiftsomgångar framför mig. Nästa behandling är den sista, och nästa biverkningsomgång är den sista. Jag tror att det blir lite lättare att acceptera de dåliga dagarna då, när det är sista gången med det här mastodontskräpet.

Fullt blås igen på biverkningarna

2011-07-24T18:44:00.001+02:00

Så är jag då inne i den femte omgången med biverkningar. De började en dag tidigare den här gången. Redan i fredags, dagen efter cellgiftsbehandlingen, märkte jag de omisskännliga tecknen på bland annat orkeslöshet, sömnproblem, aptitlöshet och brist på smak i munnen.

Svullnaden vid nyckelbenet blev större i går, så då fick jag ta en tur igen till mitt favoritställe (not) avdelning 3 på Sahlgrenska. Men tack och lov blev det ett kort besök. Blodprov togs och det visade att jag inte hade någon infektion, så det var bra. Det troligaste var tydligen att en lymfkörtel har gått sönder och att lymfvätska har läckt ut. Den tas upp av kroppen själv. Jag tror inte riktigt på lymfkörtelteorin, men vad vet jag...

Är i alla fall glad att vädret är med mig just nu. Det är jättetråkigt för alla semesterfirare att det regnar och är 15 grader, men för min högst personliga del uppskattar jag att det är svalt och att solen inte gassar. Det gör biverkningsperioden lite mindre jobbig.

Fler kvällssysslor

2011-07-22T11:04:00.003+02:00

En ljuvlig duschcrème och en lika ljuvlig kroppscrème i serien Rosewater från Crabtree & Evelyn som jag fick av min syster Else-Mari när hon var här på besök den senaste gången. Tack snälla Else-Mari, I löööve rosendoft!

Det är lite pyssel med att genomgå en cellgiftsbehandling. Bland annat är kvällsritualen utökad nu jämfört med tidigare. Den börjar med att jag sätter på ett bedövande Emla-plåster på magen för att få mindre ont av den blodförtunnande spruta som jag tar varje kväll. Plåstret måste verka i minst en halvtimma, gärna en timma. När den tiden har gått ger jag mig själv Fragmin-sprutan. Det går över förväntan. Att trycka i själva sprutan gör inte ont eftersom jag använder Emla-plåster, men däremot svider själva Fragminet i några minuter. Men det är ingen big deal.

Ett rejält lass med tabletter ska också tas på kvällen. Eftersom jag inte gillar tanken på att ta alla olika sorter samtidigt vill jag gärna sprida ut dem lite, så proceduren kan bli ganska utdragen. Och självklart påbörjar jag den alltid alldeles för sent... Det jag tar på kvällen är anti-illamåendemedicinerna Ondansetron och Primperan. Ondansetron gör att laxermedel behövs, så det tar jag också. Dygn fyra och fem i behandlingscykeln tar jag även åtta kortisontabletter på kvällen. Efter klartecken från en onkologläkare tar jag dessutom en antihistamintablett från USA som gör att jag sover lite mindre dåligt på kortisonet. Charmig kvällscocktail, eller hur? ;-)

Apropå kortisontabletter så har jag räknat ut att under hela min cellgiftsbehandling ska jag ta 528 Betabred-tabletter. Det är vad jag kallar sjukt mycket. Inte konstigt om man går upp i vikt och blir röd i ansiktet. Av de 528 tabletterna har jag nu pillat i mig 388, så nu är det "bara" 140 kvar.

Peruken får lite extra omvårdnad på kvällen. Som jag har berättat tidigare har jag en sprayflaska med vatten och lite balsam i. Jag har kommit på att det är bra att spruta den blandningen på peruken på kvällen så att peruken blir fuktig. När jag sedan har borstat igenom den på morgonen är den mjuk och fin.

Nu på sommaren duschar jag oftast på kvällen, och efter varje dusch smörjer jag in mina operationsärr med gelen Dermatix. Det har jag gjort nu i en och en halv månad, och jag tycker att gelen fungerar över förväntan. Ärren har helt klart blivit mindre röda och synliga. Men i och för sig, det kanske de hade blivit ändå, fast jag tror ändå att gelen hjälper till. Egentligen ska man använda den två gånger per dag, men det pallade jag bara med i några veckor. En gång om dagen får räcka, helt enkelt. Den svindyra, minimala Dermatix-tuben räcker fortfarande, så gelen är väldigt dryg.

Och till detta kommer så klart alla de vanliga kvällsbestyren som att diska, plocka i ordning i lägenheten, gå en kvällsrunda med Justus, borsta tänderna och eventuellt sminka av. Så det kanske inte är så konstigt att jag alltid kommer i säng för sent :-).

Femte omgången och fem veckor

2011-07-21T19:18:00.003+02:00

Den här fina solhatten i mastodontstorleken 58 köpte min syster till mig på en marknad i Tysklad för ett par veckor sedan. Jag har letat länge efter en solhatt i en stor storlek som går att knô ner över peruken, men alla är i one size och det är inte peruksize... Jag blev jätteglad över den här snygga och braiga hatten! Den hänger på en gjutjärnskrok från Atmosphere.

Så har den då injicerats i armen, den femte omgången med cellgifter. Men det blev lite ståhej innan det väl skedde. I går såg jag att området precis ovanför nyckelbenet, väldigt nära katetern som sitter i venporten, var svullet. Inte bra, med tanke på att blodproppen satt/sitter där i närheten... Så i dag blev jag först undersökt av läkare för att få klartecken till behandling. Troligtvis har kompressionsstrumpan som jag har på armen och handen gjort att svullnaden har förflyttat sig uppåt.

Efter att ha varit på provtagningscentralen, dagvårdsavdelningen och onkologmottagningen var jag tvungen att gå till avdelning 3 för att träffa läkaren. Det var på avdelning 3 som jag låg inlagd i samband med blodproppen och vantrivdes som en ridgeback på Nordpolen. Så fort jag gick ur hissen på avdelningen i dag var det som att gå in i en vägg av desinfektionsmedelsstank. Ingen annanstans på sjukhuset har jag känt en liknande odör. Det var för vidrigt. Ventilationen där är troligtvis i stort sett obefintlig, så jag gissar att det är det som orsaken. Men oavsett vad det beror på så är det väldigt obehagligt.

Mina värden var inte särskilt bra i dag, men de höll sig i alla fall på rätt sida av godkänt-snöret. Vid tolvtiden fick jag därför en nål i armvecket och tre droppåsar gift gick rakt ut i blodet. Det funkade bra att få gifterna i armen i stället för i venporten. Jag frös lite, men det gjorde inte ont.

I går kväll blev det som en fransk afton för min del; först favoritfika på Le pain francais, och sedan den franska filmen Potiche på bio. Karin bad mig att säga vad jag tyckte om filmen, så det gör jag nu: Jag tyckte att den var bra, charmig och rolig. Klart underhållande och väl värd att se :-).

Inte lika underhållande är att jag har börjat tappa ögonfransar och ögonbryn. Jag tror att jag har tappat någonstans mellan en tredjedel och hälften, så fortfarande finns det en hel del kvar. Men allt är glesare. Det är jättesvårt att få till mascaran på ett snyggt sätt, och jag tackar gud för ögonbrynspennan som jag fick på sminkkursen för skalliga damer. Jag visste inte ens att det fanns sådana pennor, så jag hade aldrig kommit på tanken att köpa en sådan. Men nu när jag har en använder jag den flitigt.

Har dessutom blivit torrare i munnen och tandköttet har dragit upp sig till tidigare aldrig skådade höjder. I dag har jag köpt flourlösning och salivstimulerande tabletter, vilket cytostatikasköterskan tipsade mig om i dag. Det vore bra om det hjälpte lite. Flourtanten på mellanstadiet och min nuvarande tandhygienist hade förmodligen varit väldigt nöjda om de hade sett mig nu ;-).

Om allt går som på räls nu är det i princip fem veckor kvar av min cellgiftsbehandling. Först tre veckor i den här behandlingscykeln, och sedan ett par veckor för biverkningar och basal återhämtning i den sjätte och sista behandlingscykeln. I vanliga fall går ju fem veckor i ett nafs, men i min situation är fem veckor som en hel evighet. Sällan har tiden gått så långsamt som den här våren och sommaren... Men ett är ju säkert och det är att tiden går, och det kommer den att göra för mig också. Fast jag får erkänna att månadsskiftet augusti-september känns extremt avlägset än så länge.

Fler ljuvliga dagar

2011-07-19T22:16:00.000+02:00

Lovely days just nu! Jag fortsätter att toknjuta av att jag är pigg. I söndags gick Justus och jag en långrunda i skogen tillsammans med Ewa och weimaranern Stella. Det hällregnade, men vad gör det? Tvåbenta och fyrbenta hade lika trevligt för det :-).

I går tog jag det lugnt på dagen, och på kvällen åkte Juvelen och jag till favoritskogen tillsammans med kompisen Lisa och hennes rottweiler Cajsa. Det är verkligen underbart när man kan lalla runt i skogen i dagsljus till halv elva på kvällen.

I dag har min mamma varit här över dagen. Hon bor i Jönköping och tog bussen fram och tillbaka till Göteborg. Mamma är en riktig mat- och bakmamma, och i dag producerade hennes ambulerande bagarstuga tre plåtar med bullar och en plåt med hallonmuffins med vit choklad och kokos. Nu är min frys fylld inför den femte cellgiftspärsen. Hallonen till muffinsen gick jag ut och plockade, och mindre än tio minuter senare låg hallonen i muffinsformarna. Färskare än så blir det inte.

I morgon ska jag gå på bio och se den franska filmen Potiche. För ett par år sedan skakade jag liv i högstadiefranskan på en kvällskurs på Medborgarskolan, och för att få höra lite mera franska tittade jag då på massor av franska filmer. Och jag upptäckte att jag gillar de flesta av dem väldigt mycket. Så jag ser fram emot filmen i morgon :-).

Här är de ljuvliga gamla besticken som jag köpte för en 50-lapp på auktionen i förra veckan. Jag har letat väldigt länge efter just den här typen av bestick men de är svåra att hitta, så jag blev så nöjd, så nöjd med mitt köp.

På torsdag är det dags för cellgift igen för femte gången. Eftersom blodproppen satt/sitter i närheten av venporten kan porten inte användas den här gången. Jag ska i stället få gifterna rakt in i armvecket. Usch, jag bävar lite för det... Men men, även denna gång är det bara till att bita ihop och ta sig igenom det. Fast först ska jag ha en bra dag i morgon!

Semester från sjukdom och elände

2011-07-16T15:54:00.001+02:00

För några dagar sedan bestämde jag mig för att se det som att jag nu har åtta dagars semester från allt vad sjukdom och elände heter. Det funkar - jag har verkligen hamnat i semestermood :-). Jag mår som en prinsessa och fyller dagarna med idel trevligheter.

I onsdags träffade jag Karin med bloggen Allt flyter. Det var första gången jag fick möjlighet att prata ordentligt IRL med någon som är i en liknande situation som jag själv, och det var guld. Dessutom var Karin lika trevlig i verkliga livet som på bloggen :-). Under två timmar intensivbabblade vi och åt räkmackor på det klassiska göteborgsfiket Junggrens på Avenyn. Tack snälla Karin för att vi kunde träffas, hoppas att vi ses snart igen!

Efter ett tips från Camilla med bloggen Millandante åkte jag på en auktion i Ljungskiletrakten i torsdags. Jag fick trevligt sällskap av min loppiskompis Karin, som har bloggen Karin A fotografi. På auktionen träffade vi Camilla, och det var superroligt :-). Vi hade aldrig setts tidigare men däremot haft en del kontakter via bloggarna, så det var jättekul att ses i verkliga livet. Det fanns mängder av fina saker på auktionen och konstigt nog var priserna riktigt bra. Jag slog till på en låda med kanonsnygga, riktigt gamla och stora bestick med svarta bakelithandtag från Eskilstuna Jernmanufakturaktiebolag. Pris: 50 kronor. Fyndfaktor: 7. Bild kommer i nästa inlägg. Tack Karin och Camilla för en kanontrevlig eftermiddag och kväll!

I går åkte Justus och jag till vår favoritskog. Det var nog någon månad sedan vi var där senast. Det regnade mest hela tiden, men regn stör oss inte utan vi njöt lika mycket båda två. Underbart att gå där och skrota i godan ro! Efter en sådan runda känner jag mig som ny.

I dag har jag äntligen kunnat stilla mitt skriande loppisbehov :-). Det var alldeles för länge sedan jag var på loppis senast, men i dag var det dags. Jag köpte ett par sprillans nya ballerinaskor i schweizerostmodell :-) för 40 kronor. Jag kommer att inviga dem redan i kväll. Fyndfaktor: 7.

Jag köpte dessutom tolv ursnygga caffe latte-skålar av det italienska fabrikatet Saturnia. Några av er kanske kommer ihåg att jag släpade hem sex caffe latte-skålar från Rom för några år sedan. De var likadana som de jag köpte i dag. Tunga som bly och jag var tvungen att ta dem som handbagage för att inte riskera att de skulle gå sönder på flyget från Rom. Allt gick bra ända tills vi kom till Kastrup. Då gled mitt handbagage ur bagagevagnen och landade på golvet. Bara två av sex skålar klarade sig... Men nu, nästan tre år senare, kunde jag alltså köpa tolv likadana skålar. Gissa om jag är nöjd :-). Pris: 10 kronor styck. Fyndfaktor: 9.

I kväll ska jag på 40-årsfest. Det är min kompis Annika B som ska firas, och det ska bli så roligt :-). Jag har fått hedersuppdraget att agera festfotograf, och det ser jag fram emot. Tycker det är urkul att fotografera på festliga tillställningar när folk är lite piffade, alla är glada, det delas ut presenter och det finns mycket flådig mat. Allt det där gör sig bra på bild. Men för mig blir det en nykter tillställning. Har bestämt mig för att inte dricka alkohol under tiden som cellgiftsbehandlingen pågår, eftersom det känns som att kroppen har tillräckligt mycket att hantera ändå.

I morgon ska Justus och jag träffa vår kompis Ewa och hennes weimaraner Stella och gå en rejäl runda i skogen. Det ser vi verkligen fram emot!

Så som sagt, idel trevligheter just nu under semestern från allt vad tråkigheter heter :-).

Ett lastbilslass med energi

2011-07-13T00:33:00.000+02:00

Kvällens ljuvliga skörd.

Är så himla glad, för nu har energin återvänt med besked! Så sent som i fredags orkade jag bara med nöd och näppe stå på benen, och i dag har orken kommit till mig i mängder à la lastbilslass :-).

Min syster Else-Mari har varit här över dagen och det blev verkligen en toppendag. Vi gick bland annat på stan i tre timmar, var på hundtrimmet och klippte Justus klor och åt en vrålgod grekisk hämtmiddag. Hade någon sagt till mig i fredags att "på tisdag kommer du att gå på stan i tre timmar och känna dig hur pigg som helst hela tiden" hade jag nog lagt upp ett stort hånskratt ;-). Men jodå, nu känner jag mig som vanligt och armen gör bara lite, lite ont. Att det bara är möjligt!

När Else-Mari hade åkt hem gick Justus och jag på en kvällsrunda som innehöll en halvtimmas rask promenad och en halvtimmas plockning av ljuvliga hallon. Det är häftigt att bo i centrala Göteborg och ändå ha så mycket vilda hallonbuskar i sin absoluta närhet. Efter kvällsrundan har jag skrotat runt här hemma i flera timmar och bara njutit av att jag har varit igång hela dagen - och trots det är jag fortfarande pigg nu när det är väldigt sen kväll.

Jag märker hur jag blir mer och mer lättroad för varje behandlings- och sjukdomsdust som jag går igenom. Nu när jag har varit totalt utslagen och inte orkat eller kunnat göra någonting är det en ren fröjd att orka vara igång en hel dag och göra vanliga saker som att diska, sminka sig, umgås, ta en sväng på stan och gå normala rundor med Justus.

Jag vet att ingen kan tänka så jämt, men ändå; ni som läser det här och är friska och funktionella - försök att uppskatta det lite extra. Och tänk gärna tanken hur det skulle vara att från en timma till en annan hamna på sjukhus med ett akut sjukdomstillstånd som slår ut dig helt. Är det något jag har insett längs med vägen så är det att ingenting är självklart här i livet. Allt kan ändras av ett telefonsamtal från läkaren eller på fem otäcka minuter efter en tupplur. Tänk på det, alla ni som är friska, och uppskatta att ni har hälsan och därmed någorlunda kontroll över era liv.

Ett brev fyllt med omtanke

2011-07-11T19:05:00.001+02:00

Nu har läget äntligen vänt här. Jag repar mig så sakteliga, och det är helt underbart. Cellgiftsbiverkningarna är på väg bort och vänsterarmen har i stort sett återtagit sin vanliga form. Visserligen gör det ont i armen när jag använder den och rörligheten är långt ifrån normal, men det går åt rätt håll.

Hoppas att det beror på att Fragminsprutorna gör sitt jobb och att det - peppar, peppar - inte blir något mer krångel på grund av blodproppen. Än så länge är jag lite orolig för vad som kan hända, med tanke på hur oerhört snabbt blodproppen ställde till det för mig i onsdags. Det handlade om minuter emellan en normal arm och en toksvullen, blåaktig arm.

Jag njuter fortfarande väldigt mycket av att vara hemma igen. Upplevelserna på avdelning 3 finns kvar som en skugga i minnet och jag blir illa till mods bara vid tanken på dem.

När jag kom hem från sjukhuset hade jag fått ett oväntat brev från en hundkompis, Marie E, och det gjorde mig så himla glad. Hon hade skrivit en gullig hälsning och skickat med en apelsinchokladkaka, som hon vet att jag tycker om. Maries omtanke värmde verkligen och tajmingen var perfekt. Att märka att andra bryr sig om mig när jag har det jobbigt betyder jättemycket för mig. Jag är lyckligt lottad som har familj och många vänner som hör av sig ofta till mig och som hjälper mig med allt möjligt. Utan dem/er skulle livet vara enormt mycket jobbigare!

I morgon kommer min syster Else-Mari hit från Jönköpingstrakten över dagen för att umgås med mig. Jag hoppas vara så pass på benen att vi kan ta en liten sväng på stan eller en liten runda i skogen med Justus. Vilket som vore underbart att kunna göra igen!

Hemska dygn

2011-07-09T12:21:00.000+02:00

Hem, ljuva hem. Jag tror aldrig jag har blivit så glad över att komma hem som jag blev i går eftermiddag. Jag började nästan gråta när jag kom till baksidan av huset. En buske med rosa rosor hade slagit ut så vackert precis utanför ytterdörren, luften var så frisk och gräsmattan så grön. Och så fick jag hämta min älskade Justus hos mina grannar. Som jag längtade efter Juvelen när jag låg på den vidriga avdelning 3!

Det har verkligen varit väldigt jobbiga dagar sedan i onsdags eftermiddag... Förutom oron som blodproppen förde med sig hamnade jag på en fyrbäddssal på sjukhuset. Det var i sig en mardröm. Det var gräsligt varmt där och ventilationen bestod bara av ett litet hål i väggen där något brummade väldigt mycket men ventilerade väldigt lite. Stanken av desinfektionsmedel var otroligt stark, och det gjorde att jag nästan inte kunde äta. Avdelningen var över huvud taget trång och sliten. Och tyvärr blev jag inte imponerad av personalen den här gången. Saker och ting glömdes bort, förväxlades och drog ut på tiden orimligt länge.

Men det värsta var kvinnan i sängen bredvid mig. Hon pratade för sig själv, suckade och stönade hela tiden, körde med personalen på ett oschysst sätt, bankade i golvet med käppen och slog i elementet. Under hela den första natten sov jag noll timmar på grund av kvinnan och hennes bordsfläkt som hon hade på hela natten och som lät som ett tröskverk. Det är inte vad man behöver när man själv är mitt i cellgiftsbiverkningarna och har fått blodpropp...

När det var dags att sova den andra natten insåg jag att den skulle bli likadan som den första om jag inte gjorde något åt det. Jag blev tyvärr tvungen att huta åt både nattsköterskan och den odrägliga patienten ordentligt för att inte bli utan sömn två nätter på raken. Som tur är är jag inte konflikträdd och när jag vet att jag har rätt backar jag inte en millimeter. Efter den dusten fick jag i alla fall sova.

Förutom mitt eget och avdelningens tillstånd var jag med om en ytterst jobbig CT-röntgen. På onsdagkvällen ultraljudades min svullna arm, men ingen blodpropp hittades. På torsdagseftermiddagen var det därför dags för CT-röntgen. Inför den skulle två riktigt grova nålar sättas in på ovansidan av mina händer där kontrastvätska skulle sprutas in. En nål på varje hand. Det funkade på första försöket att sätta in nålen på den friska högerhanden, men på den sjuka vänsterhanden var det värre. Det krävdes fyra otäcka och plågsamma försök innan den nålen satt på plats. Det var hemskt :-(.

När det sedan var dags för CT-röntgen och kontrastvätskan sprutades in trodde jag att venerna skulle sprängas inifrån. Det gjorde verkligen jätteont. Väl tillbaka på avdelningen efter röntgen kunde jag inte bli av med de otäcka nålarna fort nog - det var så vidrigt att ha dem i händerna.

CT-röntgen visade att proppen sitter i närheten av min venport. Alltså inte i själva armen, men däremot i en ven som påverkar blodflödet i armen. När det beskedet hade kommit var det dags att börja ta blodförtunnande sprutor. Vid blodproppar under mer normala omständigheter är det tabletter i form av Waran som gäller, men det läkemedlet fungerar inte tillsammans med cellgifter. I stället ska jag nu ge mig själv Fragminsprutor dagligen i minst ett halvår. Kul, kul...

I torsdags kväll fick jag lära mig hur jag ska göra när jag ger mig själv sprutorna. Jag har inte sprutfobi, men jag tycker att det är obehagligt att bli stucken och jag brukar alltid titta bort. Dessutom vill jag oftast ha bedövningskräm i form av Emla på huden innan jag blir stucken. Så att sticka sig själv kändes inte det minsta lockande... Men men, jag fick hjälp och moraliskt stöd av en toppensjuksköterska, och så fick jag provsticka i en "fuskmage". Sedan gav jag mig själv den första Fragminsprutan, och det gick faktiskt bra. Klapp på axeln till mig själv!

(Mobiltelefonbild)

I går fick jag en kompressionsstrumpa och -handske av en sjukgymnast, så nu är armen inklädd från fingrarna upp till armhålan. Det känns som att det gör gott att ha på strumpan och handsken. Min nya, chica sommaraccessoar :-/.

Efter sjukgymnasthjälpen, ett besök hos läkaren och uthämtning av Fragminsprutor till ett värde av 4 234 kronor fick jag äntligen åka hem. Det var helt fantastiskt att få komma hem och få lugn och ro. Få öppna balkongdörren och få in massor av frisk luft, dricka mitt favoritkaffe och lägga mig i min egen säng. Efter två dygn på avdelning 3 kändes mitt hem som ett tvättäkta paradis.

(Mobiltelefonbild)

Och att hämta Justus var helt underbart :-). Vi blev lika glada, han och jag! I morse när vi gick en liten morgonrunda var det fint väder och fåglarna kvittrade. Då fick jag som en present av naturen; årets första skogshallon hade mognat. Jag plockade en del och åt dem till frukost tillsammans med lite vaniljyoghurt. Det är livskvalitet, det.

I dag har svullnaden i handen gått ner. Armen har däremot inte återtagit sin vanliga form än, och funktionen är rejält nedsatt. Men men, jag hoppas att den snart blir normal igen.

Blodpropp

2011-07-08T08:15:00.001+02:00

Som om det inte vore nog med fullt blås med cellgiftsbiverkningar har jag nu dessutom fått en blodpropp nära min venport. I onsdags eftermiddag sov jag en och en halv timma på eftermiddagen. När jag gick upp och försökte skaka liv i mig själv igen såg jag helt plötsligt hur vänsterarmen svullnade upp och blev blåaktig på bara några minuter. Fruktansvärt obehagligt! Paniken var inte långt borta.

Eftersom en av mina bästa vänner har haft blodproppar i armen och jag själv just nu har tre riskfaktorer för blodpropp (cellgifter, venport och en ärftlig benägenhet att bilda blodproppar) förstod jag på en gång vad det var som hände. Jag ordnade så att Justus blev omhändertagen av mina helt fantasiska vänner och grannar, och de skjutsade mig även till onkologen på Sahlgrenska ögonaböj. Jag är obeskrivligt tacksam för allt som Sabine, Peter, Helena och Annika gör för mig och Justus!

En och en halv timma efter att jag vaknade efter min eftermiddagslur stod jag på avdelning 3. Där har jag nu varit sedan i onsdags eftermiddag, och i dag får jag åka hem. Det är urjobbigt att vara här och det ska bli SÅ skönt att komma hem. Jag återkommer med utförligare rapport när jag är hemma i min "borg" igen.

Ny basföda

2011-07-04T14:37:00.000+02:00

Aptiten har minskat betydligt i den här behandlingsomgången jämfört med de tre första omgångarna. Inte mig emot, för vid läkarbesöket för en vecka sedan visade det sig att jag hade gått upp två och ett halvt kilo sedan jag började med cellgifterna och alla mediciner som följer med dem. Jag har dessutom fått det där karaktäristiska fotbollsrunda och rödmosiga kortison-ansiktet, så jag känner mig inte alltför vacker just nu.

Men även om aptiten har minskat nu så smakar glass fortfarande gott :-). GB:s klassikerlåda har blivit min nya basföda. Snacka om att gå i barndom! Lådan innehåller fyra 88:an, fyra GB Sandwich, fyra Päronsplitt, fyra Nogger och fyra Piggelin. Perfekt med en pinnglass när det är varmt ute eller när energidepåerna behöver fyllas på inför en liten hundrunda som annars kan kännas oöverstiglig.

Utför igen

2011-07-03T19:05:00.000+02:00

I det här växthuset utanför Jönköping trollar min systers man Tomas fram de mest fantastiska odlingar.

Nu är det otroligt varmt och fuktigt här i Göteborg. Inte alls mitt favoritväder, jag trivs bäst när utomhustemperaturen är tio plusgrader. Och det är väldigt svettigt i den långhåriga peruken nu.

Biverkningarna har rullat in som på tidtabell så orkeslösheten & kompani är ett faktum för fjärde gången. Men men, det var väntat och det finns inte så mycket annat att göra än att ta sig igenom det. Om en och en halv vecka är jag förhoppningsvis någorlunda mig själv igen.

Berg- och dalbanan fortsätter

2011-07-01T12:48:00.001+02:00

Ännu en bild från trädgården hemma hos min syster och hennes familj.

Det är inte utan att jag har känt mig som den överblommade maskrosen (?) i trädgården hemma hos min syster. Med ett tunt, tunt lager av stubb på huvudet har jag och maskrosen ungefär likadan frisyr :-/. Och med en ork som periodvis är lika med nästan noll känns det ibland som att spindelväv kommer att börja växa runt mig.

Mega burger de luxe på Johannebar i tisdags. Grillad hamburgare med bland annat rucola, mozzarella och serranoskinka. Vrålgott!

Fast i tisdags och onsdags kände jag mig äntligen glad och helt pigg igen. Det var bara så skönt! Jag var i väg på en liten shoppingtur, var ute och åt middag med mina supersnälla grannar Sabine och Peter, och jag åkte till skogen med Justus. Han badade i Delsjön och jag blev överlycklig bara av att titta på honom :-).

För egen del är jag en riktig badkruka, så att jag både skulle ta av mig peruken och hoppa i plurret finns inte på kartan i denna tätbefolkade bygd.

Shoppingturen i tisdags genererade förresten ett riktigt kanonfynd. Efter mer än två års väntan på att det rätta tillfället skulle dyka upp hittade jag äntligen ett par vita Hunter till halva priset. 650 kronor i stället för 1 300 kronor. Jag blev så glad, så glad! Fyndfaktor: 9.

Eftersom jag går i skogen så ofta mer eller mindre bor jag i gummistövlar. Därför krävs det en konstant påfyllnad av beståndet med alla möjliga sorter; korta skaft, höga skaft, svala varianter och varma varianter. Mina nya Hunterstövlar blir vår-, sommar- och höststövlar och jag kommer att känna mig så fin i dem.

I går var det behandlingsdags igen. Värdena var tack och lov okey, så det var bara att tuta och köra med cellgifterna. Än så länge mår jag bra, men hell week lär börja senast i morgon. Fast innan dess ska Justus och jag hem till grannen Helena och hennes vovve Vincent. Ser fram emot att tokbabbla och äta sallad och jordgubbar i deras trädgård! :-)

Fem år

2011-06-27T17:19:00.002+02:00

Min favoritkrydda basilika växer så det knakar i växthuset hemma hos min syster och hennes familj.

Nu känns läget inte riktigt lika svart längre. I dag har jag varit på ett planerat läkarbesök på onkologen på Sahlgrenska. Det var dags att stämma av hur jag mår av cellgiftsbehandlingen. Jag frågade lite om trippelnegativ bröstcancer, som är den variant jag har. Fick veta att under de första tre till fyra åren är risken för återfall och spridning större än normalt, men efter fem år är risken i stort sett noll. Om jag inte har drabbats av återfall eller spridning hösten 2016 ska jag alltså kunna pusta ut.

Men hösten 2016 känns så enormt avlägsen! Jag kan inte tänka så långt fram över huvud taget, och ännu mindre kan jag förstå att jag ska leva med återfalls- och spridningsrisken så länge. Än så länge har jag ingen som helst strategi för hur jag ska hantera det här konstanta hotet under så lång tid. Om någon av er som läser detta har hittat en metod för att inte flippa ur av skräck så får ni gärna dela med er.

Men läkaren som jag träffade i dag berättade att eftersom cancern inte hade spridit sig till lymfkörtlarna är risken för återfall eller spridning liten. Han vågade till och med säga att han inte trodde att jag kommer att drabbas av det. Däremot kan det alltid uppstå en helt ny cancer - i brösten eller någon annanstans.

Så här tycker jag att det är hela tiden; å ena sidan ditten, å andra sidan datten. Bra faktorer blandas med dåliga så att man ändå alltid slutar med ett stort, fett frågetecken om hur det ska bli med allt. Den osäkerheten är svår att leva med. Om jag har tur kommer den att finnas där i fem långa år. Om jag har otur finns jag inte över huvud taget om fem år.

Halvtidssvacka

2011-06-25T11:14:00.007+02:00

Prästkrage i trädgården hemma hos min syster.

Hoppas att ni alla hade en fin midsommarafton! Justus och jag firade hos mina föräldrar i Jönköping. Det var sill, färskpotatis, jordgubbstårta och allt annat som man vill ha på midsommarbordet. En trevlig dag, även om jag verkar ha kommit in i någon slags halvtidssvacka som dämpar mitt humör.

Hittills har cellgiftsbehandlingen passerat utan att jag har påverkats särskilt mycket mentalt. Jag har stängt av allt som i vanliga fall kan göra att man tycker att livet är jobbigt och i stället fokuserat på att ta mig igenom behandlingen med så mycket livsnjutning som möjligt. Det har funkat långt över förväntan.

Men nu så här i halvtid tycker jag att det känns tungt. Den senaste omgången med biverkningar var rejält jobbig, och det var väldigt nedslående att den blev nio dagar lång i stället för sex dagar. Om antalet biverkningsdagar fortsätter att öka lika mycket för varje omgång fattar jag inte hur jag ska orka med alltihop. Att dessutom veta att jag har lika mycket kvar av cellgiftsbehandlingen som jag har gått igenom hittills känns inte det minsta roligt. Det är inte precis a walk in the park...

Dessutom har ett gäng andra frågor sköljt över mig under de senaste dagarna:

- Min variant av bröstcancer har mycket högre risk för återfall och spridning än normalt. Tänk om behandlingen inte fungerar som det är tänkt och jag får ett återfall? Då måste jag gå igenom hela den här vidriga behandlingen en gång till. Eller ännu värre; tänk om jag drabbas av spridning till något annat ställe i kroppen? I så fall blir sjukdomen obotlig och jag kommer jag aldrig mer att bli frisk. Och mitt liv kommer bara att bli typ hälften så långt som jag annars hade kunnat hoppas på.

- Vad kommer ärftlighetsutredningen att visa? Kommer jag att behöva opereras sönder och samman under flera års tid?

- Hur ska jag klara mig ekonomiskt framöver? Mitt lilla kapital minskar drastiskt varje månad eftersom sjukpenningen inte ens räcker till att betala räkningarna. Vad ska jag göra när kapitalet har tagit slut?

- Om allt går som det är tänkt och jag blir frisk, hur ska jag då kunna hitta ett jobb som jag kan försörja mig på när jag har det här sjukdomsbagaget i ryggsäcken? Jag är personalvetare och journalist och har bland annat arbetat med rekrytering och som journalist inom personalområdet. Därmed vet jag alltför väl hur många arbetsgivare resonerar när det gäller anställning av personer som inte har en blank bakgrund i förhållande till Försäkringskassan.

- Kommer jag någonsin att träffa en ny man efter allt det här? Cancer är knappast någon turn-on och jag kommer för alltid att se ut som ett lapptäcke på överkroppen efter operationerna. Om jag har otur i ärftlighetslotteriet kommer jag dessutom att bli bröstlös under minst ett par års tid och jag kommer att hamna i klimakteriet - med allt vad det innebär - från en dag till en annan. Bye, bye love...

Kanske inte helt konstigt att jag hamnar i en dipp när jag tänker på alla de här frågorna som allihop är utan svar. Jag får hoppas att jag snart blir på bättre humör, för just nu är det inte jätteroligt att vara Helena Dovier.

Trapezius ska hålla sig på mattan

2011-06-23T12:02:00.002+02:00

I går var jag för första gången någonsin hos en sjukgymnast. Hon undersökte min nacke, och sedan fick jag ett antal övningar som jag ska göra varje dag för att hålla nacken mjuk och fin. Tydligen är det muskeln trapezius (som går från bakhuvudet ner genom nacken och ut i axeln) som har muckat något så in i med mig. Med hjälp av övningarna hoppas jag nu att trapezius håller sig på mattan under resten av cellgiftsbehandlingen.

Jag fick även ligga en stund med en värmedyna under ryggen och en värmekrage runt halsen. Gud, vad skönt det var! Nu i helgen ska jag få en av min mammas vetevärmare. Även om den inte är lika effektiv som sjukgymnastens proffsprylar så tror jag ändå att vetevärmaren kan göra mig gott.

Sverige är ett fantastiskt land, särskilt när man är sjuk. Det behövdes ingen remiss till sjukgymnasten och eftersom jag har frikort för sjukvård var besöket gratis trots att kliniken var privat. Det tycker jag var hur bra som helst! Sedan jag blev sjuk har det slagit mig många gånger vilka enorma vårdresurser man får tillgång till när det behövs. Och det enda jag har betalat är 900 kronor - efter det fick jag frikort. Det tål verkligen att uppskattas!

Efter besöket hos sjukgymnasten gick jag en liten sväng på stan. Rea-shopping hägrade :-). Men jag hann inte mer än in i en butik förrän jag blev rejält skraj. En av de anställda hostade och nyste något helt otroligt mycket, och det hade hon förmodligen gjort över hela butiken under de fyra timmar som den hade haft öppet. Jag höll andan och kunde inte komma ut fort nog ur butiken. Efter det tappade jag shoppinglusten totalt och åkte hem.

Infektionskänsligheten är det som jag tycker är svårast att hantera av cellgiftsbiverkningarna. Cellgifterna gör att man får infektioner mycket lättare än i vanliga fall, och om man får en infektion finns det nästan inget immunförsvar som kan hantera den. En vanlig förkylning kan därför bli väldigt farlig väldigt fort.

På sjukhuset har jag fått veta att man ska leva ett i stort sett normalt liv trots infektionskänsligheten, men jag är livrädd för att dra på mig någon smitta och bli inlagd på infektionskliniken i flera dagar. Jag är inte rädd för att ligga på sjukhus, men det kan bli väldigt krångligt rent praktiskt med Justus om jag måste läggas in. Så jag undviker en del situationer, och jag är extremt noggrann med handhygienen. Styckförpackade, desinficerande våtservetter är mina nya bästa vänner...

Toppentisdag

2011-06-21T21:34:00.006+02:00

Vanligt vatten med citronskivor - varför har jag inte haft det i kylen tidigare? Det är ju hur gott och fräscht som helst.

Det här har varit en alldeles underbar dag. Det är så vansinnigt skönt att känna sig i stort sett som vanligt igen. Och när man dessutom har tid och möjlighet att göra det man gillar bäst - ja, då är livet bra :-). På förmiddagen tog jag det lugnt här hemma. Skrotade runt i största allmänhet och läste en hel del. Ägnade mig dessutom åt att klippa upp en nästan full dammsugarpåse i jakten på en liten plastpinne som hör till kragen på av mina skjortor. Jag dissekerade det vidriga innehållet i påsen minutiöst - utan att hitta den sabla plastpinnen... :-/.

I eftermiddags blev det kloklippning på hundtrimmet, inköp av massor av jordgubbar och sedan åkte Justus och jag till skogen. Äntligen! :-) Som alltid var det så himla skönt och allmänt välgörande att vara där. Hemma igen blev det middag med färskpotatis, sill, gräddfil, gräslök och ägghalvor. Jordgubbar till dessert, så klart. I kväll har jag bakat frallor som snart kommer att fylla upp det sista utrymmet i frysen. Sammantaget en helskön dag.

Jag har en del funderingar kring om jag ska skaffa en peruk med kortare frisyr... Det lär ju bli oerhört varmt i min långhåriga peruk nu under sommaren. Jag kan ta ut ytterligare en peruk på rekvisitionen som jag har fått via landstinget/regionen, men jag vill gärna spara på den möjligheten lite för jag räknar med att ha peruk länge. Min tanke är att det i stället vore bra att hitta en peruk med lite kortare frisyr som kostar betydligt mindre än 3 500 kronor, och som jag skulle kunna köpa för egna pengar.

Av Ida med bloggen Oäkta bröst med äkta cancer har jag fått tips om Smink- och perukmakarn i Stockholm. Där verkar det finnas många snygga peruker som inte kostar skjortan. Problemet är bara att butiken har semesterstängt i juli, och just nu är jag inte laddad för att göra en blixtresa till Stockholm.

Så nu kastar jag ut en fråga: Är det någon av er som känner till en perukbutik som ligger i Göteborg, eller inom dagstursavstånd härifrån, och som har snygga peruker som inte gräver enorma hål i plånboken? Tips emottages tacksamt!

I morgon ska jag till sjukgymnasten. Min nacke är visserligen lugn och beskedlig nu, men jag vill ändå gå dit för att få tips om vad jag kan göra om värken kommer tillbaka. Enligt onkologen hänger den ihop med cellgifterna, så det finns risk att den kommer tillbaka. I så fall vill jag gärna mota Olle i grind. Efter sjukgymnastbesöket blir det loppisbesök :-).

På benen igen

2011-06-20T20:13:00.003+02:00

Dagens blåbärskakor.

Nu så, nu är jag äntligen på benen igen! I dag återvände styrkan och orken, och de är så välkomna tillbaka. Jag hann ledsna ordentligt under de nio dagar som biverkningarna satt i den här gången. Under de två tidigare cellgiftsomgångarna satt de i i fem respektive sex dagar, och nu när det blev betydligt mer långdraget lackade jag ur på slutet. Men som sagt, nu är jag tillbaka på banan och jag har nio dagar kvar när jag kan ägna mig åt trevligheter :-).

I går förmiddag ville jag gärna tro att jag var ganska pigg. Fast jag insåg samtidigt att jag inte var tillräckligt skärpt för att köra bil, så jag tog apostlahästarna till Ica Maxi som ligger drygt 500 meter härifrån. Det visade sig vara en väldigt dålig idé. Jag mådde helt okey när jag gick dit, men väl inne i butiken tog energin slut helt och hållet. Pang bom, bara så. Jag fick plocka åt mig det viktigaste, betala och sedan åka taxi hem som en annan pensionär. Besvikelsen stod som spö i backen.

Därför var det med en känsla av triumf som jag i förmiddags tog bilen till Maxi, handlade utan problem och körde hem. Efter det har jag softat här hemma, gått några sköna rundor med Justus i de närmaste omgivningarna och bakat goda blåbärskakor. I morgon blir det kloklippning på hundtrimmet, en skogsrunda med Justus och troligtvis bakning av frallor. Det är verkligen obeskrivligt skönt att vara pigg igen! :-)

Lugn natt

2011-06-18T10:18:00.000+02:00

Tomater i växthuset hemma hos min syster och hennes familj.

Rapport från avdelningen för uppskattning av det lilla i livet: Tänk att det kan vara så himla skönt att få sova åtta timmar i sträck utan att vakna av vare sig kortisoneffekter eller nackont! Det fick jag äntligen göra i natt, och det gjorde mig väldigt gott. Jag fånlog när jag vaknade och insåg att nacken var lugn och att jag hade sovit som en stock hela natten :-).

Den nya medicinen mot nackspärren funkar bra, så nu känns livet lite lättare. Önskar intensivt att den här dagen ska innebära en vändpunkt i biverkningarna så att orken kommer tillbaka till mig och jag kan börja leva lite mer normalt igen. Längtar efter att gå skogsrundor med Justus, åka på loppis, baka frallor och lalla runt på stan lite. Jag längtar till och med efter något som jag vanligtvis tycker är absolut urtrist; att åka och handla käk på Ica.

Tänka och fråga

2011-06-16T19:46:00.001+02:00

Första makrobilden från trädgården hemma hos min syster och hennes familj. Klicka gärna på bilden för att se den i större format.

Tack gode gud att den här dagens ansträngningar är över... Det blev definitivt för mycket för mig att gå upp i ottan, göra mig i ordning, gå ut med Justus, åka taxi till Sahlgrenska, träffa en onkolog runt ärftlighetsutredningen, lämna blodprov, vänta i en och en halv timma, träffa en annan onkolog på grund av nackproblemen, vänta alldeles för länge på att få ut medicin på apoteket, vänta på taxi och sedan åka hem.

Som tur är tog världens bästa grannar hand om Justus både under tiden när jag var på Sahlgrenska och nu i kväll, när de har tagit med honom på en flera timmar lång runda i skogen. Peter, Sabine och Nayeli räddar mig återigen för jag vet inte vilken gång i ordningen, och jag är så otroligt tacksam för det.

Det är intressant att se hur det kan bli om man klurar lite själv i förväg på sin behandling. Min behandlingsplan består av tårtbitsoperation (genomförd), cellgiftsbehandling (pågående) och strålning (kommande, genomförs alltid när man är tårtbitsopererad). Förra veckan började jag fundera på om jag verkligen skulle behöva strålas om det visar sig i ärftlighetsutredningen att jag har BRCA-1-mutationen. I så fall vill jag ju operera bort båda brösten, och då kanske det inte behövs någon strålning? Det var bland annat detta jag ringde till onkologmottagningen och frågade i tisdags.

Den här frågan visade sig öka på tempot i ärftlighetsutredningen betydligt. Redan i dag fick jag lämna blodprovet till utredningen - två och en halv månad tidigare än planerat. I dag fick jag också veta att jodå, om jag har BRCA-1-mutationen och opererar bort brösten så slipper jag strålningen. Vilken himla tur att jag själv tänkte på detta, för jag fick också veta att ingen på sjukhuset hade tänkt på det!

Jag vill inte att någon som helst skugga ska falla över onkologen på Sahlgrenska, men jag kan konstatera att man vinner enormt mycket på att själv ligga flera steg före i tanken, att aktivt ställa frågor och att tänka till kring sin behandling. Hade jag inte klurat ut det här på egen hand och ställt frågan kunde jag ha strålats 25 gånger helt i onödan.

Nu är det ju visserligen inte säkert att jag har BRCA-1-mutationen, så än så länge är det ett lätt hypotetiskt resonemang. Och om det visar sig att jag inte har mutationen - ja då ska jag fira som sjutton, det säger jag bara! Det vore helt underbart att slippa gå igenom allt som en sådan mutation för med sig. Det räcker liksom med det som är ändå...

Läkarbesök nummer två i dag gällde nacken. Sablar, vad ont jag har i den... Det är en hemsk plåga att å ena sidan vara helt utslagen av cellgiftsbiverkningar och behöva vila mest hela tiden, och å andra sidan inte kunna ligga stilla mer än någon halvtimma åt gången för att nackh-vetet börjar värka så fort jag vilar. Snacka om moment 22. Men nu har jag i alla fall fått nya värktabletter och en kontakt med en sjukgymnast. Jag ska dit första gången på onsdag i nästa vecka. Det känns som en evighet tills dess.

Racertempo i ärftlighetsutredningen

2011-06-15T13:27:00.001+02:00

Ärftlighetsutredningen kommer att gå mycket snabbare än planerat. I går ringde jag till onkologmottagningen och ställde några frågor som rör min behandlingsplan kopplat till ärftlighetsutredningen, och i dag fick jag veta att jag får en återbudstid för att lämna blodprov till ärftlighetsutredningen redan i morgon.

Planen var sedan tidigare att jag skulle lämna det blodprovet i slutet av augusti. Kalasbra att det händer grejer redan nu! Inte för att det är några roliga grejer, men ju fortare jag får frågetecknen uträtade, desto bättre.

Jag fick dessutom en tid hos en onkolog i morgon förmiddag för att få hjälp med min onda nacke som bara blir värre och värre. Och så är det dags att gå till provtagningscentralen och lämna blodprov till läkemedelsstudien. Det blir alltså tre flugor i en smäll under morgondagens tur till Sahlgrenska.

Inte illa med sådan samordning från sjukhusets sida! Jag är imponerad över hur smidigt det löste sig. Nu ska jag bara se till att hålla mig på benen hela förmiddagen i morgon. Jag är som ett asplöv, men jag måste klara av det.

Ett experiment och en vinst

2011-06-14T18:26:00.003+02:00

Jag har bestämt mig för att göra ett litet experiment. Jag har köpt en svindyr silikongel (415 kronor för en larvigt liten tub på 15 gram) som ska förminska ärr. Man tvättar och torkar huden där ärret/ärren sitter, och smörjer sedan in huden med ett tunt lager med gelen. Detta upprepas två gånger per dag.

Jag har använt gelen sedan i måndags förra veckan på de två ärren efter venportsoperationen, de två ärren efter bröstoperationen och ärret efter dränaget i samband med bröstoperationen. Faktum är att jag redan ser en förändring. Ärren är helt klart mindre röda nu.

Eftersom jag är ganska pryd får ni inte se några före- och efterbilder på ärren, men än så länge är jag överraskad över gelens goda effekt. Får väl se hur mycket effekt den har haft om några veckor...

Och inte minst; får väl se hur länge den pyttelilla och dyra tuben räcker. Den är gjord av plast och helt ogenomskinlig, så det går inte att alls att veta hur mycket av gelen som har gått åt så här långt. Tyvärr går den inte att få på recept, så vill man ha den får man vackert punga ut med de 415 kronorna.

Nyligen gick jag och vann en riktigt skön body lotion :-). Det var Susanne med bloggen Me and Alice som lottade ut den, och jag hade alltså turen att vinna. Body lotionen doftar väldigt gott av citrongräs och oliver, och den är ovanligt fast i sin konsistens och bra för min hud som har blivit mycket torrare av cellgifterna. Tack snälla Susanne för vinsten, den kommer att göra mig gott!

Nu är jag mitt i den jobbiga veckan efter tredje cellgiftsomgången. Är väldigt orkeslös och gör typ noll knop. Dessutom gör kortisonet att sömnen är som ett skämt. Smaken i munnen har varit helt borta i några dagar och nacken - denna följetong - krånglar. Men halleluja för mina mediciner mot nackproblemen! Utan dem vore jag helt orörlig vid det här laget.

Vänbesök och ny frisyr

2011-06-12T15:40:00.000+02:00

Det har fixats lite med peruken här under helgen. Min fina kompis sedan 23 år tillbaka, Eva från Stockholm, har varit här på besök. Hon är så duktig på både make-up och hår. Hon hjälpte mig bland annat med att få till en fiffig uppsättning av håret.

För att slippa bulligheten som gärna uppstår på sidorna av peruken när man samlar ihop håret baktill, satte Eva först upp överhåret med en klämma baktill. Då blev det även lite mer höjd på håret på bakhuvudet, och det gillar jag. Sedan tog hon en kraftig gummisnodd och gjorde en svans av håret baktill. Jag blev jättenöjd med frisyren.

Förutom att fixa med hår och make-up var vi ute och åt gott, åkte på en lyckad loppisrunda, fikade big time hemma hos mig och babblade så klart i 180 :-).

Tack snälla, härliga Eva för hjälpen och för att du kom hit ända från Stockholm för att hälsa på mig - det blev en toppenhelg!

Gårdagens loppisfynd för min del blev en pryl som jag har letat efter på loppisar i tre långa år: en mokabryggare från italienska Bialetti. Den jag hittade var minst sagt i storlek XXL - den ser nästan groteskt stor ut :-). Jag tror att den rymmer 18 koppar. Skicket är inte exemplariskt, men priset blev bara 50 ynka kronor så fyndfaktorn blir ändå 9. Ordinarie pris för en ny, likadan bryggare är 1 095 kronor.

I går eftermiddag började biverkningarna efter torsdagens cellgifter att rulla in så sakteliga. I natt sov jag nästan ingenting... Nacken har gjort sig påmind igen (tack och lov har jag mediciner mot det nu), smaken i munnen är ganska avdomnad och framförallt är jag kraftlös. Men men, nu vet jag vad ungefär vad som väntar i cirkus en vecka framöver. Förutsägbarhet är A och O, tycker jag.

Ärftlighetens konsekvenser

2011-06-09T20:22:00.003+02:00

Vackert blomsterhav på Kungstorget i Göteborg i går.

Det blev cellgiftsbehandling i dag. Mina värden hade tack och lov kravlat sig upp över godkäntgränsen, så nu snurrar FEC nummer tre runt i kroppen. Allt är lugnt än så länge, och förhoppningsvis kommer det att vara det i ytterligare ett par dagar.

En fördel med att vara med i den läkemedelsstudie som jag är med i är att vid varje cellgiftsbehandling kommer studiesjuksköterskan Tina till mig och hör hur det är med mig och pratar lite. Hon arbetar på cancergenetiska avdelningen och har därför bra koll på ärftlighetsfrågor. Strax efter att jag hade opererat bröstet fick jag veta att det finns konstaterad ärftlighet för bröstcancer och äggstockscancer i min släkt på min pappas sida. Eftersom jag har fått bröstcancer - och dessutom den trippelnegativa varianten som är överrepresenterad bland dem som har ärftlig bröstcancer - är en ärftlighetsutredning nu inledd.

Nu kanske en del av er tänker att bröstcancer inte kan "ärvas" från pappans sida. Det trodde jag också tills för bara några månader sedan. Men si, det är fel. Även män kan vara anlagsbärare.

I dag berättade Tina att jag kommer att bli kallad till sjukhuset i slutet av augusti för att lämna blodprov till utredningen. Sedan dröjer det någonstans mellan tre veckor och två månader innan jag får svar på om jag har den genmutation (BRCA-1) som skapar ärftligheten.

För mig är det självklart att jag vill veta. Jag vill aldrig mer gå igenom det jag går igenom nu. Och för att minimera risken för det behöver jag få veta om jag har genmutationen. Men om det visar sig att jag har den kommer det att få stora konsekvenser för mig.

I så fall blir det först borttagning av äggstockarna med hjälp av operation. Det innebär i sin tur att jag hamnar i klimakteriet från en dag till en annan. Nästa steg blir att operera bort båda brösten och lägga in implantat.

I dagsläget är jag väldigt angelägen om att ärftlighetsutredningen genomförs, men jag orkar inte tänka på de konsekvenser som den kan medföra. Tanken på att operera bort tre kroppsdelar helt och hållet gör mig kräkfärdig :-(. Just nu har jag nog med cellgifterna och sedan väntar ju strålningen. Om det krävs fler operationer efter det så får jag hantera det senare. Ett steg i taget, ett steg i taget...

Fina rosor på Kungstorget i går.

Och nu lite sjuk humor, bokstavligt talat :-). I tisdags var jag på provtagningscentralen på Sahlgrenska för att lämna blodprov. Under tiden som jag satt på bänken i väntrummet och väntade på min tur inledde en man ett samtal med mig. Han hade glimten i ögat och sade den något malplacerade repliken "Kommer du ofta hit?" Asgarv utbröt omedelbart! :-) Only in Juttebårrj...

Kurs för skalliga damer

2011-06-09T01:14:00.004+02:00

Detta har varit en riktigt skön egodag. Jag började med att åka in till stan och ta en fika och läsa en dagstidning på mitt favoritcafé Le pain francais. En stor cappuccino och en croissant med mandelmassekräm är inte det minsta otäckt :-).

Sedan åkte jag till Sahlgrenska och make up-kursen Look good, feel better. Kursen är för cancerdrabbade kvinnor och den gav verkligen en kick. Där satt vi, tio skalliga damer, och fick veta av två proffs hur man bäst sminkar sig - även om man till exempel saknar ögonbryn (tack och lov har jag både ögonbryn och -fransar kvar än).

Det ingick även ett litet avsnitt med sjalknytning. Jag hade ambitionen att pröva och lära, men det gick bara inte. Jag passar verkligen inte i sjalar och jag tycker inte att det är snyggt. Kanske på andra i enstaka fall, men definitivt inte på mig.

Något av det bästa var att vi fick med oss en saftig uppsättning med smink- och hudvårdsprodukter :-). Jösses, vilket kit. YSL och Helena Rubinstein är inte precis vad som brukar ligga i min sminkväska, men nu har det plötsligt blivit andra bullar. Ultralyxigt! Jag kunde inte låta bli att fotografera de supersnygga prylarna. Klicka gärna på bilderna så blir de större.

Nivea- och Doveprylar är kanske inte så flådiga, men jag blev himla glad över dem också.

Efter kursen åkte jag och åt en supergod middag med grillad entrecote på restaurang Michelangelo tillsammans med min kompis Annika.

Kanontrevligt att sitta på uteserveringen i det härliga vädret och babbla och äta jättegod mat. Tack Annika för en toppeneftermiddag/kväll!

Justus hade också en kalasdag i dag. Han var hemma hos australian shepherd-valpen Nayeli. Vi bor i samma hus som Nayeli, och Justus gillar verkligen både henne och hennes matte och husse. Justus dag avslutades med en långrunda i skogen tillsammans med dem. Oj, vad han var nöjd, han också :-).

På vägen till restaurangen fick jag tyvärr dåliga besked från onkologen. Mina vita blodkroppar och neutrofiler ligger på bottennivå. Därmed är jag väldigt infektionskänslig nu. Jag är planerad att få en ny omgång med cellgifter i morgon torsdag, men nu är det osäkert om jag kan få det.

Jag ska åka dit som planerat i morgon och då ska det tas ett nytt blodprov. Om värdena har förbättrats kommer jag att få cellgifter. Annars måste jag vänta en hel vecka. Inte för att jag har något emot att må bra och ha det gott som jag gör nu, men att behöva skjuta fram behandlingsschemat en hel vecka skulle kännas trist. Ja ja, det får bli som det blir.

En glad nyhet är att nackspärren har släppt (peppar, peppar). Så otroligt skönt att äntligen slippa den efter tre långa veckor!

En ljuvlig helg

2011-06-06T11:47:00.002+02:00

(Mobiltelefonbild)

Jag har haft en helt underbar helg! I fredags åkte Justus och jag till min syster Else-Mari och hennes familj utanför Jönköping, och i går kväll kom vi hem till vårt igen. Hela helgen fylldes med trevligheter. Vädret var vackert och varmt, sällskapet det bästa möjliga, maten var makalöst god och aktiviteterna hur trevliga som helst.

Min systers man Tomas är enormt duktig på att laga mat. Tre dagar på raken bjöd han på vrålgoda grillmiddagar. På bilden ovan ses söndagsmiddagen, som serverades under markisen på "baltanen". Grillade fetaostfyllda färsbiffar, ugnsstekt färskpotatis med flingsalt, sallad från trädgårdslandet och hemmagjord tsatsiki. Det var nästan overkligt gott!

I lördags åkte min systerdotter Sophia och jag in till Jönköping och tog en runda på stan. Lite lagom shopping är alltid trevligt :-). Efteråt åkte vi till mina föräldrar och fikade på deras härliga balkong med blommande syrener precis utanför räcket. Sedan åkte mamma och jag till en äldre dams lägenhet. Damen har flyttat till hemmet och jag fick botanisera fritt bland hennes saker. För mig som är intresserad av inredning och äldre prylar var det lite som att gå på skattjakt. En hel del fina saker följde med mig hem.

Eftermiddagen tillbringade jag i trädgårdsmöblerna i skuggan hemma hos Tomas och Else-Mari. Tomas lagade en fantastiskt god middag med grillspett, ugnsstekt färskpotatis, ostsås och sallad. Efter middagen åkte vi ut på en liten biltur i omgivningarna utanför Jönköping. Det var som ett vykort överallt. Ängsblommor som blommade, kor i hagarna, vackra gårdar och svindlande utsiktspunkter på löpande band. Mer Småland än så blir det inte! Varsin mastodontglass vid kiosken i Lekeryd var pricken över i:et på en toppenfin dag.

I går förmiddag makrofotograferade jag i trädgården hemma hos Else-Mari och Tomas. Den är verkligen prunkande nu. Ni lär få se en del bilder därifrån i takt med att jag blir klar med redigeringen. Utöver det ägnade jag mig mest åt skönt slappande, fikande och babblande under markisen innan det var dags att rulla åt Göteborgshållet igen.

Hela den här helgen kändes som balsam både för min kropp och min själ. Jag är så glad att jag har min familj och att de ställer upp så mycket för mig. Nu har jag ytterligare några sköna dagar framför mig innan det är dags för käftsmäll nummer tre på torsdag. Och förhoppningsvis blir det ytterligare ett par bra dagar efter det. Då får jag besök av en av mina bästa vänner som bor i Stockholm, och det ser jag fram emot väldigt mycket.

(Nackj-veln krånglar fortfarande en del, men jag ignorerar den så mycket jag bara kan.)

Härliga tider

2011-06-03T10:14:00.000+02:00

I går kväll var min granne Lisa här och fikade. Det blev en trevlig kväll med mycket babbel vid köksbordet och smaskande på det här lilla bakverket gjort av en mandelmassebotten, ringlad choklad, vispgrädde, jordgubbar och blåbär.

Härliga tider, nu kan jag köra bil igen! Jag testade att köra till Ica i går och det gick bra. Nacken börjar mjukna, så nu går det åt rätt håll. Nu blir det både skogsutflykter och andra utflykter. Jag satsar på maximal livsnjutning från och med i dag och drygt en vecka framåt :-).

Mycket bättre

2011-05-31T23:42:00.001+02:00

Fruktsallad är basföda för mig. Avnjuts bäst, tycker jag, tillsammans med Valio vaniljyoghurt. Jag har nästan alltid en stor skål med fruktsallad stående i kylen. Och nej, jag kommer aldrig att bli anhängare av GI, LCHF eller någon annan bokstavskombination ;-).

Nu är jag ordentligt på benen igen :-). I söndags kväll kom energin tillbaka lika snabbt som den försvann en vecka tidigare. I dag har Justus och jag varit ute och gått i sammanlagt två timmar. Det är en normal dagsranson för oss, men det känns helt underbart att orka med den med tanke på att jag så sent som för två dagar sedan kände mig som en säck potatis.

Min nacke krånglar däremot fortfarande. I dag, efter två veckor med värk och stelhet, ringde jag till onkologen och frågade om det gick att göra något åt det. Vilka klippor det är som jobbar där! En och en halv timma senare fick jag veta att jag troligtvis har nackspärr och att det fanns e-recept inlagda till mig på muskelavslappnande och anti-inflammatoriska mediciner. Jag slapp åka till sjukhuset, och förhoppningsvis kommer jag snart att kunna röra huvudet i sidled igen. Det är verkligen guld att allt fungerar så makalöst smidigt på onkologen. Inga väntetider, inget krångel, bara snabb och smidig hjälp med allt man kan önska sig.

Stelheten och värken i nacken gör tyvärr att jag inte kan köra bil just nu. Det är ju liksom en fördel om man kan titta åt sidorna när man sitter bakom ratten ;-). Min frustration över att inte kunna åka till skogen är påtaglig. Jag vill bara dit, nu när jag är pigg och har bra dagar förutom på nackfronten. Ja ja, jag får väl ge mig till tåls lite till och sedan kasta mig iväg så fort nacken har mjuknat lite.

Men hur som helst är det fantastiskt skönt att ha tagit sig igenom cellgiftsomgång nummer två av sex. En tredjedel är avklarade. Även om slutet på cellgifterna känns extremt avlägset så går det i alla fall framåt.

En tanke som har slagit rot i mig är att när cellgifterna har gjort sitt i mig så vill jag restaurera min kropp lite mer organiserat. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men jag vill börja träna. Min kropp förtjänar definitivt att bli ordentligt ompysslad efter den här pärsen. Inga vilda hästar i världen kan få iväg mig till ett traditionellt gym eller träningsställe, men en kompis och granne går på ett ställe som verkar vara vettigt och som ligger bara några hundra meter härifrån.

Där finns det någon form av strukturerad cirkelträning. Det får mig visserligen att känna doften av sockiplast och svettiga gympapåsar, men det här stället verkar faktiskt bra. Man cirkulerar mellan en drös olika stationer, och man byter station när en högtalarröst säger till alla att byta samtidigt. Lite arbetsläger i Sibirien över det hela ;-).

En runda tar en halvtimma. Vill man kan man ta sig runt flera rundor. Det är tydligen så o-pretto det kan bli och man behöver inga flashiga kläder. Det ligger alltså jättenära där jag bor, man behöver inte snofsa till sig för att gå dit och det tar en halvtimma att träna. Det låter som något för mig.

Pseudo-liv

2011-05-29T11:46:00.003+02:00

Det är ett konstigt liv jag lever just nu. Jag jobbar inte, nästan allt i mitt liv styrs av treveckors behandlingscykler, jag är periodvis helt knockad av biverkningar orsakade av kemikalier, jag måste hantera en infektionskänslighet som jag bara vet på ett ungefär när den inträffar, jag har nästan inget hår på huvudet, jag har en mojäng inopererad under huden och jag vet inte om jag kommer att överleva den här sjukdomen.

Allt detta gör att det känns som om jag lever ett pseudo-liv. Ett liv som inte är på riktigt, utan tvärtom så onaturligt och vrickat som det bara kan bli. Jag märker att det vore lätt att göra pseudo-livet till sitt och nästan känna att det är normalt. Det är så mycket som snurrar runt sjukdomen och behandlingen att man kan glömma bort det riktiga livet om man inte passar sig. Men jag vill absolut inte göra den här vrickade världen till min, det får bara inte hända. Visst, jag måste leva det här onaturliga livet ett tag nu, men jag tänker inte börja identifiera mig med det. Jag ska hålla distansen till det, punkt slut.

I distanserandet ingår för min del att hålla mig själv, Justus och mitt hem i så bra skick som möjligt. Jag ser alltid till att vara välklädd och sminkad när jag ska någonstans, peruken är alltid på när jag går ut, jag tar hand om Justus på samma sätt som alltid, och även under dåliga perioder lägger jag kraft på att hålla rent och ordning här hemma. Det som är viktigt för mig i vanliga fall är minst lika viktigt nu.

I distanserandet ingår dessutom att inte göra läget värre än det är. Ibland när jag ramlar in på vissa cancerbloggar får jag intrycket att det nästan anses fult att periodvis må bra. Ingen biverkning verkar vara för liten för att rotas fram och oja sig över. Jag kan ärligt säga att jag väldigt raskt vandrar vidare i cybervärlden när jag kommer till sådana bloggar. Självklart har alla cancerdrabbade riktigt usla dagar, men för egen del hjälper det mig enormt att kunna gotta mig som sjutton åt de dagar som är bra. Då klarar jag lättare av de dagar som är dåliga.

Ett annat sätt att behålla förankringen i det riktiga livet är att höra vad familj och vänner har för sig i sina helt normala liv. Jag har märkt ibland att en del nästan skäms över att berätta för mig om sina vardagliga bekymmer eftersom de kan framstå som futtiga i jämförelse med mina. Men jag vill verkligen höra om problem med jobbiga chefer, askmoln, sjuka hundar och svåra tentor, för det påminner mig om att det alldeles normala livet pågår där ute. Och snart är jag förhoppningsvis en del av det igen.

I det alldeles normala livet åker min familj i dag till Ullinge mellan Nässjö och Eksjö för att fira två födelsedagar och mors dag. Det svider att inte kunna följa med :-(. Men jag känner mig i alla fall lite piggare i dag än i fredags. Hoppas verkligen att den här dagen innebär vändpunkten i den här behandlingsomgången.

Tål att ses igen

2011-05-28T14:18:00.000+02:00

"Mitt namn är Cancer" med Stefan Sauk.

Hårlös geléklump

2011-05-27T15:01:00.000+02:00

Det här har varit en jobbig vecka. Jag är väldigt orkeslös och känner mig mest som en hårlös geléklump. I vanliga fall känner jag mig fysiskt stark, men nu har jag en lealös och på något sätt bortdomnad känsla i kroppen. Och när jag går på mina rundor runt kvarteret med Justus känns det nästan som att jag svävar en decimeter ovanför marken - som att jag inte riktigt är där. Otäckt.

Min nacke ställer till det ordentligt för mig. Den blir helt förstelnad och gör väldigt ont så fort jag vilar bara en timma. Efter varje natt på kudden har jag vrålont i nacken :-(. Av rädsla för att använda för mycket smärtstillande har jag troligtvis använt för lite, så nu blir det helomvändning och maxdos med Ipren tills det onda släpper.

En effekt som jag känner igen från förra behandlingscykeln är att energidepåerna töms otroligt mycket snabbare nu än annars. Innan jag ens kan fundera på att gå runt kvarteret med Justus måste jag äta något ganska ordentligt, annars finns det inte en chans att jag orkar gå ut. I vanliga fall är jag inte särskilt känslig för ups and downs i blodsockret, men nu är det helt annorlunda.

I dag har jag varit på Sahlgrenska och lämnat blodprov till läkemedelsstudien. Det vore på sätt och vis inte så konstigt om jag hoppade av studien nu när jag har hamnat i kontrollgruppen och inte kommer att få ut något för egen del av att fortsätta att delta - men däremot måste åka till Sahlgrenska exakt den dag i varje behandlingscykel när jag mår som sämst. Det är i sådana här lägen som ens samhällsansvar sätts på prov...

Men jag vill självklart att bröstcancerbehandlingarna ska förbättras, så nu får jag dra mitt strå till stacken genom att fortsätta att delta i studien. Fast jag ska villigt erkänna att det kändes som en nästan oöverstiglig kraftansträngning i dag. Jag lyckades dessutom glömma remissen till blodprovstagningen. Kom på det i taxin dit, så jag fick vingla upp på onkologen för att få en ny. Då var jag inte långt ifrån att svimma.

Hoppas nu att det här vänder någon gång under helgen...

Going down

2011-05-25T12:43:00.000+02:00

I går slog gifterna till med besked igen... Känner mig helt orkeslös och lär nog göra så ytterligare några dagar om den här omgången fortsätter att följa samma mönster som den förra. Jag återkommer när jag har fått tillbaka lite energi.

Ganska bra

2011-05-23T12:56:00.001+02:00

Skogs-Justusen.

Jag har haft en bra helg när jag har känt mig pigg och på gott humör. I lördags var jag på en liten loppisrunda och gjorde fina klädfynd trots att butiken snart skulle stänga. Annars görs ju nästan alla bra loppisfynd strax efter öppning. Fick även tummen ur och köpte medelhavsjord till mitt olivträd, och i går planterade jag om det. Gott att få det gjort!

Nu så här på måndagen börjar jag känna av det som droppade in i kroppen i fredags... Är ganska orkeslös och sover dåligt, har nästan ingen smak kvar alls i munnen och har ont som tusan i nacken varje morgon när jag vaknar. Det känns som att det sistnämnda på något sätt hänger ihop med venporten. I går åkte jag och köpte två nackkuddar. Jag hade inte mindre ont i nacken när jag vaknade i morse, men det känns ändå skönare att ligga på nackkuddarna än de vanliga kuddarna.

Men peppar, peppar - jag mår inte illa, har inga blåsor i munnen, magen funkar fint och ögonen håller sig lugna. Så precis som under förra cellgiftsomgången kunde biverkningarna ha varit mycket värre. Är väldigt tacksam över att jag än så länge mår förhållandevis bra.

Tre och en halv vecka med peruk

2011-05-21T17:21:00.004+02:00

Jag börjar vänja mig så sakteliga vid att ha peruk, och jag känner mig fin i den. Mitt eget hår finns nu bara kvar som ett tunt, tunt lager jämt fördelat över svålen. Om några dagar är jag förmodligen helt kal. Men det är lugnt för min del. Tricket var helt klart att stubba ner håret före första cellgiftsbehandlingen och samtidigt börja använda peruk. Det besparade mig nog en hel del ångest och panik.

Sortimentet av flaskor i badrummet har genomgått en förändring i och med håravfallet. Så här såg det ut tidigare:

Och så här ser det ut nu:

En viss decimering... Nu finns där bara ett par duschcrèmer och en body scrub. Schampo och balsam till peruken använder jag ju inte i duschen, så de flaskorna står i stället i badrumsskåpet.

Jag har gjort en del erfarenheter under mina veckor med peruk:

- Det är inte en bra idé att få för sig att snabbprova sju toppar och tunikor tio minuter innan butiken som man är i stänger ;-). När man väl har slitit på och av alla plagg över huvudet måste flera dyrbara minuter läggas på att fixa till perukhåret för att få det att se anständigt ut innan man går ut från provrummet. Framförhållning, Helena, framförhållning! :-)

- Om luggen hänger i vägen i ansiktet och är lika påfrestande som en skrikig treåring i kön framför dig på Ica Maxi klockan fem en fredagseftermidag :-/, så kan ett enkelt hårspänne göra underverk. Jag sänder ett stort tack till min mångåriga kompis Karin Persson i Malmö som tipsade mig om detta, och därmed fick mig att bli mycket bättre kompis med peruken.

- Det kan vara väldigt svårt att komma ihåg att ta på sig peruken innan man går ut... Minst fyra gånger om dagen, det vill säga varje gång jag går ut med Justus, är jag på väg ut utan peruken. Tack och lov har jag kommit ihåg den i sista sekund varje gång, förutom två gånger när jag skulle ner till tvättstugan i källaren. Väl nere i tvättstugan upptäckte jag vad som hade hänt och fick lätt panik. Som tur var var det folktomt i trapphuset när jag skulle gå upp igen... Det finns säkert många som det här inte skulle vara någon stor grej för, men jag vill inte alls visa mig utan peruk.

- Min perukmakare tipsade mig om att spruta lite vatten på insidan av peruken innan jag tar på mig den. Då sitter den bättre. Han tipsade mig också om att med jämna mellanrum spruta lite vatten med en gnutta balsam i på perukhåret. Det gör att den statiska elektriciteten försvinner. Funkar jättebra, tycker jag. Jag har köpt två vanliga blomsprutor och märkt den ena med "V" för vatten och den andra med "B" för vatten med balsam. Då är det smidigt att bespruta peruken :-).

Vad har ni andra som också har, eller har haft, peruk gjort för erfarenheter längs med vägen? Berätta gärna, jag är nyfiken och gissningsvis kan vi lära av varandra!

Bra nyheter och mindre bra nyheter

2011-05-20T22:45:00.002+02:00

(Mobiltelefonbild)

Här kommer ännu en gatubild tagen med mobiltelefonen, denna gång från Eklandagatan i Göteborg. Jag hajade till direkt när jag såg texten på muren, eftersom jag genast ställde den i relation till mig själv och vårdapparaten.

Som jag har berättat tidigare är jag enormt imponerad av hur väl vården fungerar, men i alla verksamheter finns det ju alltid någon halv promille eller så av de anställda som inte gör det de ska. Som till exempel distriktsläkaren som ringde till mig helt oplanerat och serverade min cancerdiagnos på telefon. Eller den patolog på Sahlgrenska som nu är avstängd eftersom han har felbedömt ett stort antal cancerfall. Till den sortens mindre nogräknade vårdanställda vill jag gärna skicka budskapet på bilden ovan.

Apropå den avstängde patologen så har jag rotat i det. I går hade Göteborgs-Posten en chat med bland andra patologchefen på Sahlgrenska. Då ställde jag följande fråga:

"Jag är bröstcancerpatient på Sahlgrenska och är mitt uppe i en cellgiftsbehandling. Sedan februari i år har patologen på Sahlgrenska gjort analyser som gäller min bröstcancer vid tre olika tillfällen. Går det att med 100 procents säkerhet utesluta att analyserna har gjorts av den patolog som nu har blivit avstängd?"

Svaret jag fick var det här:

"Vad gäller bröstcancer som är under behandling, hanteras generellt så gott som alla prover av vår bröstpatolog, men om du är orolig kan du kontakta din behandlande läkare för att undersöka saken."

Eftersom svaret inte sa att det med 100 procents säkerhet gick att utesluta att analyserna hade gjorts av den avstängde patologen ringde jag till onkologmottagningen i morse. I eftermiddags fick jag besked om att analyserna av min bröstcancer har gjorts av den särskilda bröstpatologen på Sahlgrenska. Det var ett väldigt lugnande besked. Ett problem mindre!

Och nu så här på fredagkvällen sitter jag här och bloggar, trots att jag är alldeles nyförgiftad från topp till tå ;-). Men mina kära, kära anti-illamåendemediciner gör sitt jobb till fullo och jag känner inte av några biverkningar över huvud taget. Än. Jag vet ju att de kommer, men precis som förra gången är jag glad för varje timma som de håller sig borta.

Under behandlingen i dag fick jag lite nyheter om läkemedelsstudien som jag är med i. Tyvärr hamnade jag i kontrollgruppen. Det innebär att jag inte kommer att få cellgifter i tablettform under ett års tid. Men jag kommer å andra sidan inte heller att behöva äta placebo. Jag blev ganska besviken över att hamna i kontrollgruppen för jag vill göra allt för att inte få återfall, men nu är det som det är. Det är inte så mycket att göra åt.

I morgon hoppas jag kunna åka till en loppis eller två :-). Önskar er alla en fin vårhelg!

Andra etappen på resan med FEC

2011-05-19T23:40:00.003+02:00

Jahopp, i morgon är det dags för den andra omgången med cellgiftsblandningen FEC. Häromdagen när jag åkte in till stan och stannade vid ett rödljus på Aschebergsgatan brast jag ut i skratt och slet upp mobilen för att ta bilden ovan. Kolla registreringsskylten på Stadsmissionsbilen! :-D Klicka på bilden så blir den större.

Kan inte låta bli att tänka på att bilden symboliserar rätt mycket hur en stor del av livet är för mig just nu. Rött ljus på vägen framåt. Vägarbete som ändrar förutsättningarna och gör att inte mycket är som vanligt. FEC och jag tar sällskap av varandra, och hjälpande organisationer (som vården) är ett måste för min överlevnad. Rätt så dramatiserat, men ändå sant.

Fast tack och lov har den första behandlingscykeln gått långt mycket bättre än jag förväntade mig. Inget blev så vidrigt som jag befarade, men så var jag i och för sig inställd på det värsta möjliga. Nu återstår att se om biverkningsmönstret upprepas eller om det förändras från gång till gång. Det får visa sig.

Jag kan inte göra ett smack för att påverka det, men jag är i alla fall i väldigt bra form nu. Jag mår toppen, känner mig fysiskt stark, är pigg och har två väldigt trevliga veckor i kroppen när jag har sovit och ätit bra. Är jätteglad att återhämtningen gick så bra i den här vändan!

Patolog avstängd på Sahlgrenska

2011-05-18T18:53:00.000+02:00

Här är gudagott att vara.

Det har uppdagats att en patolog på Sahlgrenska inte har gjort sitt jobb:

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.629977-lakare-missade-27-cancerfall

Han har bland annat missat 27 fall av hudcancer. Det gör mig ganska skraj, för mitt fall av cancer har bedömts av patologer på Sahlgrenska vid tre olika tillfällen. Tänk om till exempel min portvaktskörtel, som sades vara fri från cancer, bedömdes av den nu avstängde patologen? Gissa om jag kommer att röja i det här... I sådana här lägen vaknar den terrierliknande journalisten i mig, och jag ger mig inte förrän jag har fått veta det jag vill veta.

Jag har redan gjort en första kontroll med hjälp av www.birthday.se och de kopior på resultat av patologernas undersökningar som jag har. Det visade sig att åldrarna på de undersökande patologerna inte stämmer överens med den ålder som den avstängde patologen har. Skönt. Men jag ska kolla upp det hela på Sahlgrenska också för säkerhets skull.

Jag har förresten varit på Sahlgrenska i dag och lämnat blodprov inför omgång nummer två med cellgifter, som jag kommer att få på fredag om alla värden ser okey ut.

Håravfallet på huvudet fortsätter, och nu fäller jag mer än Justus :-/. När jag duschade i dag föll det av så mycket hår att hela jag såg ut som en ryamatta när håret letade sig nedåt längs med kroppen! Det är för väl att jag mentalt släppte taget om håret redan när jag klippte av det. Nu är jag helt likgiltig inför att den sista centimetern åker av och hårbotten börjar synas.

I natt var jag däremot inte helt likgiltig... Hela hårbotten ömmade som sjutton så jag kunde inte sova. Det gjorde helt enkelt för ont i hårbotten när huvudet låg mot kudden. Dumt nog väntade jag i flera timmar innan jag gick upp och tog en Ipren. När jag väl hade gjort det somnade jag tack och lov ganska snabbt.

Lättroad

2011-05-17T14:40:00.003+02:00

I går kväll åkte Justus och jag till skogen vid klockan 20.30 och gick dagens sista runda där. Folktomt, dagsljus, en vårgrön natur och fåglar som kvittrar. Att kunna gå sådana kvällsrundor har alltid varit något av det mest njutningsfulla som finns för mig.

Jag plockade en bukett nyutslagna, vita syrener som nu står och är vackra och luktar ljuvligt i mitt vardagsrum. När vi kom hem från skogen åt jag jordgubbar med vaniljyoghurt och lite rosensocker.

Bättre än så kan livet nästan inte bli, tycker jag. På det sättet har jag alltid varit synnerligen lättroad, och just nu är jag gladare än någonsin över det.

Fel eller rätt

2011-05-15T13:25:00.001+02:00

I går kväll tvättade jag peruken för första gången. Det var en väldigt udda upplevelse att se sitt hår ligga i en balja med vatten och schampo... Det kändes så fel - det är inte så man gör när man tvättar håret! Men men, just nu är det så jag tvättar håret, oavsett om det känns rätt eller fel.

Jag har köpt en särskild plastbalja som jag enbart använder till att tvätta peruken. Enligt perukmakaren kan man tvätta den i handfatet, men jag tycker inte att det skulle kännas hygieniskt.

Håravfallet pågår för fullt nu, och det ömmar ganska ordentligt i hårbotten. Alldeles nyss ägnade jag mig åt något som jag verkligen hoppas (peppar, peppar) var en once-in-a-lifetime-upplevelse. För att slippa sprida hår i lägenheten i flera dagar dammsög jag helt enkelt huvudet. Gissa hur vrickat det kändes! Jag såg ingen skillnad på håret före och efter, men rimligtvis bör en del av det lösa håret ha åkt in i dammsugaren.

Ibland blir jag nästan rädd över att jag är så till den milda grad pragmatisk och rationell. Klipper av mitt långa hår innan jag ens har fått den första cellgiftskuren, ordnar snabbt en venportsoperation i en annan del av landet och åker dit och får den gjord, och dammsuger huvudet för att bli av med det sista håret när det ändå är på väg att falla av. Jag har gjort många sådana saker under de senaste månaderna. Jag försöker verkligen att hålla mig själv under någorlunda kontroll nu för att orka ta mig igenom alla behandlingar på det minst jobbiga sättet. Till exempel vore ju dödsångest inte precis till någon hjälp nu... Risken är visserligen överhängande att det blir payback time när behandlingarna är klara, men eftersom min tidshorisont inte sträcker sig längre än ett par dagar framåt just nu så väljer jag att inte tänka på eventuella psykbryt som kan komma längre fram. Ett steg i taget, ett steg i taget...

Den här helgen är förresten alldeles underbar. Det borde inte vara möjligt, men jag känner mig fysiskt starkare nu än veckan innan jag fick cellgifter. Då sov jag urdåligt och jag var väldigt orolig för vad som komma skulle. Nu är jag lugn, jag mår kanonbra och när jag är ute med Justus känns det som att jag skulle kunna gå flera mil :-). Har bara ägnat mig åt trevligheter och umgåtts med kompisar hela helgen, och jag njuter som en tok av det!

Bye, bye håret

2011-05-14T12:27:00.003+02:00

Först vill jag bara berätta att Blogspot har legat nere helt och hållet. Det har inte gått att logga in eller kommentera, inlägg har varit tillfälligt försvunna och en del kommentarer verkar ha försvunnit permanent.

Nu är jag inte bara pigg, jag är dessutom stark :-). Det är helt underbart att orka göra det man brukar orka. Som att först gå den vanliga morgonrundan som jag inte har orkat gå på morgnarna sedan jag fick cellgifter, och senare på dagen åka till skogen och gå en av favoritrundorna. Så ser den här dagen ut :-).

Har även varit på Heden inne i stan och tittat runt på utomhusloppisen där. Det blev inga fynd, men det är så makalöst skönt att kunna göra helt vanliga saker som jag gjorde helt vanliga lördagar innan jag blev sjuk.

Jag är ganska säker på att den sista centimetern hår på huvudet har börjat ramla av i dag på dygn 16 i behandlingscykeln. Bilden ovan får symbolisera det :-/. Det ömmar i hårbotten och jag får hår i handen när jag tar i det. Men jag känner mig helt oberörd av håravfallet. Det är så förväntat och jag har ju redan använt peruk i två och en halv veckor.

En fördel med att ha centimeterkort hår på huvudet i ett par veckor är att jag redan nu har vant mig vid hur det kommer att se ut den dag som håret börjar växa ut igen. Den är ingen fager syn, men nu vet jag i alla fall vad som väntar. Kontroll, kontroll... Jag uppskattar verkligen när jag kan undanröja oförutsägbarheter. Det finns alldeles för många av dem just nu.

Efterlängtad skogsrunda

2011-05-11T13:17:00.000+02:00

Justus i eftermiddags.

I dag har Justus och jag äntligen kunnat åka till skogen igen. Det var alldeles, alldeles underbart! Vädret var fint, skogen var vårigt illgrön, Justus var glad som en lärka och jag gick där med ett fånigt leende på läpparna :-).

Det är verkligen skönt att få känna sig nästan som vanligt igen. Styrkan i kroppen finns inte till 100 procent än så jag vågar inte ge mig ut på några jättelånga exkursioner i busken, men förutom det märker jag inget av cellgifterna.

Det känns nästan lyxigt att få så här pass många bra dagar innan det är dags för nästa cellgiftsomgång, och jag njuter för fullt nu. Bra sömn, god aptit, pigghet i skallen och en i allmänhet välfungerande kropp är verkligen värt att uppskatta. Varje dag.

Stiftelser

2011-05-10T12:57:00.001+02:00

Ännu en dag när jag är pigg och ännu en dag med vackert väder! Jag njuter :-).

I går kväll satt jag en lång stund framför Länsstyrelsernas stiftelsedatabas:

http://www.stiftelser.lst.se/StiftWeb/SSearch.aspx

Där finns det intressanta grejer för oss som har drabbats av sjukdom! Genom att söka på län, kommun och sökordet sjuk* fick jag upp en lång lista på stiftelser som delar ut pengar till dem som har blivit långvarigt sjuka.

Många av stiftelserna har funnits sedan början av 1900-talet och har därför hunnit bygga upp mångmiljonbelopp i kassan. Vissa verkar ha ganska vida kriterier, medan andra är väldigt snäva i sin inriktning. Vissa vänder sig till exempel enbart till personer som är skrivna i vissa församlingar. Men om man lyckas pricka rätt på någon eller några gissar jag att man har ganska goda chanser att få utdelning.

För egen del hittade jag bland annat en för sjuka journalister i Göteborg (that´s me) och en för sjuka från lantbrukarfamiljer i Jönköpings kommun (jag är uppvuxen på en bondgård strax utanför Jönköping). Sammanlagt skrev jag ut kontaktuppgifter till 19 olika stiftelser som såg lovande ut för min del. Det kanske blir napp hos någon av dem i alla fall!

Från det ena till det andra så sitter stubbet på huvudet fortfarande kvar. Nu är jag på dygn tolv i den här behandlingscykeln, så jag gissar att håret kommer att ramla av vilken dag som helst nu. Det vore på sätt och vis lika bra, dels för att få det överstökat och dels för att jag ska slippa vara orolig för att stubben ska kika fram under peruken.

Sommar komma pronto

2011-05-09T16:15:00.000+02:00

Ljuvlig dag i dag! Vädret är fantastiskt och jag mår som en prinsessa. Dessutom infann sig den optimala sommarkänslan på min lilla och oansenliga balkong nu under eftermiddagen när jag baxade ut mig själv, solstolen, pallen och en skål med jordgubbar och vaniljglass med prickar i.

Vilken total njutning att sitta där i solen och äta jordgubbar med glass! Vågade dock inte sitta där så länge... Perukmakaren berättade att solen kan göra att peruken blir aprikosfärgad, och så roligt ska vi inte ha i sommar :-/.

Snabba svängningar

2011-05-08T20:06:00.001+02:00

Min ögonsten Justus.

I dag har jag varit pigg hela dagen! Jag är inte stark, men piggheten känns ändå som det underbaraste jag har varit med om på länge :-). Att det bara är möjligt att njuta något så vida pass av att känna sig nästan som vanligt!

I natt sov jag gott och länge för första gången på tre veckor. Och nyss kom Justus och jag in efter att ha gått en 15-minutersrunda, suttit på en parkbänk och pratat i telefon i en halvtimma, och sedan STÅTT på en gräsmatta och pratat med ett par grannar medan hundarna lekte i minst en halvtimma. Så sent som i fredags blev jag svimfärdig att vara på benen mer än i några få minuter åt gången, och nu har jag varit ute i ungefär en och halv timma. Snacka om att det svänger fort, både uppåt och nedåt, i FEC-världen.

Peppar, peppar - hoppas nu att min återhämtning får fortsätta oavbrutet hela vägen till den 20 maj när det är dags för nästa pansareld mot eventuella utbrytare i mitt blod.

Dagrumsfunderingar

2011-05-07T15:09:00.003+02:00

Min nya, fina servetthållare.

Jag tror att det har vänt i dag. Känner mig lite mindre orkeslös än i går och tidigare i veckan. Hoppas att vägen uppåt under den här cellgiftsomgången börjar nu.

Som jag skrev tidigare fick jag rejält "ont i slangen" i onsdags, och i torsdags svullnade halsen på utsidan. Kombinationen av att dessutom befinna sig på det infektionskänsliga åttonde dygnet var inte kul, så i går ringde jag till onkologen.

Det bara rasslade till. Jag fick tid två och en halv timma senare hos samma onkolog som jag har träffat tidigare. Jag blev undersökt, fick en säng på onkologavdelningen, smärtstillande plåster på venporten, lunch i magen, blodprovstagning direkt i porten, akutanalys av proverna och sedan besked från läkaren om att alla värden var bra och att det inte var någon fara med halsen. Jag blir så imponerad av vården! När man är sjuk på allvar får man verkligen full uppbackning och allt funkar hur bra som helst. Väldigt lättad kunde jag lämna avdelningen efter några timmar och åka hem till Justus :-).

Jag kom lite för tidigt till avdelningen, och därför satt jag en stund i dagrummet och väntade. Bredvid mig i soffan satte sig då en äldre kvinna. Hon hade inte alla hästarna hemma i stallet och hon omgavs av en svag men distinkt doft av avföring. Rakt ut i luften började hon berätta i detalj om hur dåligt hennes stomipåsar fungerade, och exakt vad som hände när de sprack... Jag har ju haft turen att slippa cellgiftsillamående, men där i soffan i dagrummet var det inte långt ifrån att jag spydde. Jag är fruktansvärt äckelmagad och att höra om så vidriga detaljer var bara för mycket. Eftersom jag inte var mycket till samtalspartner gav kvinnan upp efter en stund och lommade iväg.

Det slog mig efteråt att det måste vara dubbelt jobbigt att ha cancer i kroppsdelar som de flesta inte vill befatta sig med över huvud taget eller som det inte är riktigt comme-il-faut att prata om, till exempel tarmar och underliv. Bröst är åtminstone något som de flesta har en positiv inställning till. De skänker njutning, är kvinnliga, de fungerar som mjölkbarer till bäbisar och de producerar inga läskiga kroppsvätskor. Bara positivt, allihop. Jag tror att det bidrar till att det är förhållandevis lätt att prata om bröstcancer. Ingen behöver få kräkkänslor av brösten i sig. Alltid något, eller vad säger ni? ;-)

För ett par veckor sedan köpte jag en servetthållare från Cabanaz som jag har suktat efter länge (se bilden ovan). Den har sällskap på köksbordet av en burk med torkade trattkantareller. Servetthållaren kommer från Magasin 11.

I dag är det toppenväder här i Göteborg, och min syster Else-Mari från Jönköping har kommit hit över dagen för att hälsa på mig. Trevligt! Just nu är hon inne i stan på en liten shoppingrunda, och efter det ska hon åka till Ica Maxi och handla åt mig. Det är guld att få hjälp med sådant när man inte orkar själv!

Ont om energi

2011-05-05T17:26:00.000+02:00

Är ganska så knockad sedan i måndags... Har helt tappat energin och orkar knappt gå runt kvarteret med Justus. Tur att jag har så snälla och hjälpsamma grannar, de är guld värda!

Men det blev i alla fall ingen stor skillnad i samband med att cortisonbehandlingen avslutades i tisdags kväll - jag är lika trött nu som då ;-). Däremot gissar jag att cortisonet hade en smärtstillande inverkan runt katetern som går från venporten, för nu när jag inte äter cortison har katetern börjat göra rejält ont igen. Det är ganska tröttsamt, det får erkännas...

Något helt annat: Ni som bloggar från mobilen, hur gör ni? Jag har en HTC Desire HD och den fixar det mesta, men jag själv vet inte hur man gör när man mobilbloggar. Någon som kan berätta lite?

The things you have to do

2011-05-04T08:14:00.001+02:00

Eftersom det var flera år sedan jag låg utslagen i sängen av på grund sjukdom hade jag hunnit glömma bort hur urbota trist det är. Det är verkligen urtråkigt att bara kunna ligga där och inte orka göra ett enda dugg. Inte läsa, inte titta på tv, inte någonting.

Normalt sett har jag inga som helst problem med att göra nästan ingenting, utan jag brukar njuta för fullt av att slappa. Fika lite, läsa lite, kolla lite på tv, surfa lite, prata lite i telefon, gosa med Justus - sådana grejer. Men nu... Jag förstår inte hur jag periodvis ska stå ut med det där kolli-liknande läget under sex cellgiftsomgångar. Jag är väldigt less på det redan.

I går eftermiddag blev jag lite orolig för min kroppstemperatur. Infektionskänsligheten som följer med cellgifterna gör att om jag får mer än 38° i kroppstemperatur måste jag åka till sjukhuset ögonaböj. Så i går eftermiddag tog jag tempen för första gången i vuxen ålder. Det var ju också ett kapitel att gå igenom... The things you have to do! Hur som helst, temperaturen var bara 37,6°, så jag kunde stanna hemma med gott samvete. Skönt.

På temat "trevliga leveranser från utlandet" kommer här det andra och sista avsnittet :-). För ett par veckor sedan fick jag en helt underbar handcrème (se bilden ovan) som min systerdotter Sophia hade köpt på Crabtree & Evelyn i London.

Även denna leverans luktar ros, en av mina absoluta favoritdofter :-). Handcrèmen är så otroligt behaglig. Den går in väldigt snabbt i huden, samtidigt som den verkligen gör händerna mjuka. Kan behövas extra mycket nu när huden kan bli torr som fnöske av cellgifterna... Tack snälla Sophia för att du köpte crèmen till mig!

Ingen stålkvinna just nu

2011-05-03T10:06:00.001+02:00

Nu är jag inte så stark, precis... Under gårdagen var jag toktrött på ett konstigt och onormalt sätt, och jag vilade jag i stort sett hela dagen. Men tack och lov inget illamående eller andra jättejobbiga biverkningar. I dag är sista dagen med cortison, och det är inte utan att jag bävar för hur knockad jag kommer att bli från och med i morgon...

Sömnen funkar inte så där jättebra. Jag som i vanliga fall är på gränsen till sjukligt morgontrött vaknar nu senast klockan 06.00, oavsett när jag går och lägger mig. Så nu är det tidiga kvällar som gäller för mig.

I går fick jag en efterlängtad leverans med posten. Min kompis Eva i Stockholm var nyligen i New York, och därifrån fraktade hon hem åtta burkar med världens bästa läppbalsam, Rose salve från C O Bigelow. När hon kom hem skickade hon burkarna vidare till mig, och i går landade de här i Juttebårrj. Denna rosensalva går inte att köpa i Europa, men nu kommer jag att klara mig lääänge på de åtta burkarna :-). Tack snälla Eva för hjälpen!

Peppar, peppar

2011-05-01T15:16:00.000+02:00

(Mobiltelefonbild)

Peppar, peppar - jag mår bra! Har nu genomlevt mer än två dygn efter första cellgiftsomgången, och det har fortsatt att gå jättebra. Inget illamående över huvud taget. Den enda biverkningen som jag känner av litegranna är att energin att göra saker är lägre än normalt. Men det är ju absolut ingenting mot hur det kunde ha varit vid det här laget. Även om det blir värre om ett tag så har jag i alla fall haft det bra hittills, och det är jag väldigt, väldigt glad över.

Eftersom jag berättade före cellgiftsbehandlingen att jag har lätt för att må illa, fick jag det som på Sahlgrenska kallas steg 2 mot illamående. Det är ett slags utökat medicinprogram som innebär att jag tar tre anti-illamåendemediciner (Emend, Ondansetran och Primperan) plus 16 cortisontabletter under dag ett till fem i varje behandlingscykel. Jag följer medicinschemat slaviskt, och det funkar hur bra som helst. Kan inte i ord beskriva hur lycklig jag är över det!

Tycker också att det var himla bra att få med sig alla mediciner direkt från onkologen i fredags utan att behöva passera apoteket. Det var smidigt, och dessutom billigt eftersom jag inte behövde betala något för medicinerna. Fungerar det på samma sätt på andra ställen?

Min mamma är här hos mig till och med i morgon, och det är så skönt att ha henne här. I går åkte vi till Gunnebo slott och fikade. Miljön där är helt underbar, och jag kan verkligen rekommendera ett besök där. Bilden ovan visar växthuset (!). Det är lite lönt med det, eller hur? :-) Jag skulle lätt kunna flytta in där!

Artilleriet dundrar in

2011-04-29T23:49:00.002+02:00

En del av dagens blandning. Det här är så nära en cocktail jag lär komma den här sommaren ;-). (Mobiltelefonbild)

Ja jösses, nu är det gjort. En komplett omgång med cellgiftsblandningen FEC har gått in i kroppen och snurrar nog runt i den som bäst nu.

Allt gick verkligen långt mycket bättre än jag hade befarat. Venporten funkade klockrent och de två ärren efter venportsoperationen hade läkt jättebra. När sjuksköterskan hade tagit bort stygnen i dag sa hon "Nu har du blivit skuren i halsen med skalpell också, och det gick ju bra det med!" :-)

Personalen på onkologens dagvårdsavdelning visade sig vara något alldeles extra. Så himla gulliga allihop! Det finns verkligen mängder av helt fantastiska människor i vården, och de kan till och med få det mest vidriga att nästan bli trevligt. Jag blir lika imponerad av dem varje gång. Hur sjutton orkar de att hålla den ångan uppe jämt?

Jag fick dessutom träffa den läkare och den sjuksköterska som arbetar med läkemedelsstudien som jag ska delta i. Jag fick ett rejält lass med information av både dem och personalen på dagvårdsavdelningen. Tur att det mesta kom även i skriftlig form, annars hade jag nog glömt hälften.

Själva cellgiftsbehandlingen gick fint. Det kändes inget när de olika vätskorna droppade in i mig. Innan jag åkte dit åt jag noll och intet eftersom jag ville ha så lite som möjligt i magen om jag skulle bli illamående. Men jag gick upp klockan 05.30 och vid tiotiden var jag vrålhungrig och en huvudvärk kom smygande, så jag tackade ja till té, macka och några småkakor under tiden som artilleriet dundrade in i min kropp. Fikat satt som en smäck :-).

Vid ettiden var jag hemma igen. Än så länge har inga biverkningar uppenbarat sig. Faktum är att jag hela dagen har känt mig precis som jag brukar göra när jag har sovit fem timmar natten före. Men jag är mer än fullsprutad och fullmatad med anti-illamåendemediciner, och de andra biverkningarna ligger säkert och lurar i vassen... Jag har inga förhoppningar om att jag ska klara mig undan det som alla FEC-konsumenter drabbas av - i så fall vore jag ett medicinskt underverk och det är jag givetvis inte. Men jag är glad för varje timma som jag mår bra efter dagens FEC-artilleri!

Dags att visa musklerna

2011-04-28T23:38:00.000+02:00

"You never know how strong you are until being strong is the only choice you have."
(okänd)

Nu är det dags att visa musklerna på allvar. I morgon bitti ska jag få den första cellgiftskuren av sex på Jubileumskliniken på Sahlgrenska. Konstigt nog känner jag mig ganska lugn. Jag har förberett allt som jag någonsin kan tänkas förbereda, så jag kan nog inte bli mer redo än så här. Dessutom har min mamma kommit hit från Jönköping, och det är också lugnande. Hon stannar kvar minst till på måndag.

Tankarna i dag har lite otippat mest handlat om hur det är att ha på sig peruken. Det är fruktansvärt ovant! Jag är rädd att den sitter snett, och att vinden här i blåshålet Göteborg ska göra att håret hamnar helt galet utan att jag märker det. Men mest av allt är jag orolig för att folk ska se att det är en peruk. Knäppt, jag vet, för det är ju en peruk och sedan borde det inte vara mer med det.

Det är dessutom ovant att ha hår som åker fram i ansiktet mest hela tiden. Än så länge skymtar min egen stubb yttepyttelite vid öronen, och fram tills dess att den har ramlat av vill jag inte sätta upp det främre perukhåret med klämmor. Men det kan jag göra sedan om jag vill.

En grej som jag inte tänkte på hos perukmakaren är att det ju är ganska hög glamourfaktor på peruken. Det blir lite stilkrock när jag går ut med Justus iförd gympadojjor, jeans, tröja, hundjacka - och glamourperuk! ;-) Ja ja, jag räknar det som ett lyxproblem och det kryllar inte precis av sådana i mitt liv just nu, så jag tänker gotta mig lite åt det :-).

Nu är det defintivt dags att släcka ner inför tidig revelj i morgon. Jag har specialladdat väskan med en bok, min Ipod och Emla-plåster att sätta ovanpå porten. Har även bunkrat upp här hemma med 7,3 hekto lösgodis. Här ska betingas så det står härliga till ;-).

Av och på

2011-04-27T20:18:00.006+02:00

Ännu en minnesvärd dag är nu i stort sett till ända. I eftermiddags följde min kompis Annika med mig till perukmakaren och agerade smakråd och moraliskt stöd när det var dags att ta av håret och ta på peruken. Tack snälla Annika för att du följde med, det var guld värt för mig!

Stämningen var glad och trevlig på perukmakeriet, och precis som när jag var där förra gången tyckte jag att det var väldigt roligt att prova peruker. Efter att jag hade övervägt några olika alternativ kom jag fram till att peruken på bilden ovan var den jag ville ha. Då klipptes mitt eget, 45 centimeter långa hår av så att det blev ungefär centimeterkort. Inte kul...

Men stämningen var god och jag var inte ledsen, utan jag ville mest bara få på peruken så att jag slapp se mig själv med ett kalhygge på skallen. Utan hår ser jag ut som en manlig anarkist! Gräsligt. Men med peruken känner jag mig å andra sidan finare än någonsin. Mer hår, längre hår, rakare hår än innan mitt eget klipptes av - bättre kunde det inte bli ;-).

När peruken satt på huvudet och de praktiska detaljerna var uppklarade gick Annika och jag och fikade på mitt favoritcafé. Det var en märklig känsla att gå runt på stan med ett helt nytt hår och med testar som for fram i ansiktet mest hela tiden. Helt klart är det risk att jag utvecklar en Miss Piggy-sving med huvudet :-).

Än så länge har jag inte vågat ta av peruken här hemma. Vill helst inte se eländet som är där under, utan bara njuta lite till av min nya frisyr.

I går blev jag förresten lättad, för då slutade venporten med bihang att terrorisera mig. Det är fortfarande lite ömt, men värken är borta. Halleluja!

Skogsfrid

2011-04-25T15:13:00.000+02:00

Jag gillar verkligen vitsippor. Här är dagens första bukett av två. (Mobiltelefonbild)

Den här påsken har inte precis varit den roligaste... Jag har haft en påflugen ågren inför cellgiftsstarten på fredag. Biverkningslistan för FEC är meterlång, och även om jag inte har läst den så fasar jag för allt som jag ändå vet kan komma som ett brev på posten.

Avböjde därför två olika påskfiranden, för jag kände inte för att umgås med någon förutom Justus. I går kväll, på påskdagen, åkte Juvelen och jag till skogen. Där infann sig friden igen. Ljuvligt! En av de saker som jag är mest orolig för när det gäller cellgifterna är att jag inte ska orka gå ens korta rundor i skogen. Jag får mer eller mindre panik vid den tanken.

Men om jag däremot orkar gå skogsrundor åtminstone periodvis så vet jag att allt kommer att kännas mycket lättare för mig. Att gå i skogen är så enormt välgörande för min själ, och givetvis även för kroppen. Och Justus, ja han njuter som en galning, han också! Så om det finns en god gud så hoppas jag att han ordnar så att jag kan gå i skogen även med cellgifter i kroppen. Det skulle vara en stor hjälp framöver.

Venporten som jag fick inopererad i måndags har hittills inte fört en lugn och tyst tillvaro där under huden. Jag kan definitivt känna hur den fäktar med allt den har och skriker som besatt: "Vad sjutton, vem har stängt in mig här inne, släpp ut mig och mitt bihang till kateter, jag kan inte andas!"

För sablar, det har gjort ont av porten och slangen. Nu börjar det lugna sig lite, men det har krävts ett kontinuerligt intag av värktabletter ända sedan i måndags. I går förmiddag lackade jag ur ordentligt och ringde till operationsavdelningen där jag blev opererad. Jag fick prata med en narkosläkare som berättade att det kan ta upp till en och en halv vecka innan smärtan försvinner. Faktum är att när hon berättade att det ofta gör mer ont om man inte har så mycket fett som polstrar, så kändes det lite mer okey att ha ont ;-).

Som tur är är operationsområdet inte infekterat och smärtan har tack och lov blivit mindre, inte större, sedan i måndags när jag opererades. Så saker och ting går åt rätt håll, men det tar mycket längre tid än jag hade förväntat mig.

I dag ska jag tvätta håret för sista gången på typ tre kvartal eller så...

Nya tankar

2011-04-23T12:36:00.001+02:00

Det har dykt upp en del tankar som är helt nya för mig. Ibland när jag är på Ica Maxi och ser äldre människor tänker jag att "Hon där i 80-årsåldern har inte dött i 40-årsåldern av cancer. Och inte han heller som hjälper till att packa ner matvarorna i kassen. De har förmodligen levt ett helt liv ihop, och ingen av dem har dött i förtid i cancer. Vilken tur de har haft."

Och jag har börjat titta på folks frisyrer på ett sätt som jag aldrig har gjort tidigare. "Hon som går där har håret uppsatt så att man ser hårfästet, alltså har hon inte peruk" tänker jag ibland. Så har jag verkligen aldrig tänkt förrut. Det normala är ju faktiskt att man inte har peruk så tanken är lite lätt cancerfärgad, om man säger så... När jag tittar på tv ser jag nu med jämna mellanrum frisyrer som skulle kunna göra sig väldigt bra i perukform och som jag gärna skulle vilja ha. Det har onekligen sina fördelar att kunna välja hej vilt mellan olika frisyrer utan att behöva ta hänsyn till sitt eget hårs begränsningar.

Just när det gäller mitt eget hår tror jag att jag har vant mig vid tanken på att det bara kommer att sitta kvar på mitt huvud i fyra dygn till. Jag har ingen som helst lust att fixa med håret nu, utan jag snor bara ihop det till ett slags chinjong och sätter upp alltihop med en klämma. Med risk för att psykologisera så känns det som att det pågår någon slags separationsprocess mellan mig och håret. Jag släpper liksom taget om det så att det blir lite mindre svårt att raka av det på onsdag.

Ännu en absurd diskussion med mig själv

2011-04-22T11:24:00.001+02:00

Det börjar bli oerhört nervöst här... Nu är det bara en vecka kvar till första cellgiftsbehandlingen, och jag är väldigt orolig för vad som komma skall. Börjar få ett slags mentalt tunnelseende som gör att jag fokuserar väldigt mycket på cellgiftsbehandlingen och det som hänger ihop med den. Allt annat känns oviktigt. Jag kan inte heller distrahera mig med skogspromenader, böcker eller loppisrundor.

Inte roligt, men jag tänker att det nog inte är så konstigt att jag reagerar så här. Ingen i sjukvården säger något annat än att det kommer att bli tufft för mig, och jag vet tillräckligt mycket om behandlingen för att inse att de har rätt. Och det gör mig fullständigt livrädd.

Jag har fått ett erbjudande från Sahlgrenska om att vara med i en läkemedelsstudie. Den har pågått ett bra tag, så om jag deltar i den blir jag inte först ut att med pröva något nytt. Det hade jag inte velat vara... Studien riktar sig enbart till dem med bröstcancer som inte är hormonkänslig.

Behandlingen görs som en tilläggsbehandling till den vanliga cellgiftsbehandlingen. Man tar alltså inte bort någon annan behandling för att man ska kunna vara med i studien. Hälften av deltagarna ingår i en kontrollgrupp och får tabletter utan verkan, och hälften får lågdoserade cellgifter i tablettform som de tar varje dag. Medicineringen pågår under ett år, och syftet är att se om den minskar risken för återfall.

Spontant känner jag att allt som kan minska risken för återfall är värt ett försök. Min bröstcancer är trippelnegativ och därmed är risken för återfall högre än normalt, och om jag kan göra något för att minska risken så vill jag göra det. Och hur skulle jag stå ut med mig själv om jag avstår från att vara med i studien och sedan får ett återfall? Då skulle jag klandra mig själv för evigt.

Men visst, det handlar om att putta i sig cytostatika - om än lågdoserad - i ett helt år. Klarar jag det? Det här är ännu en helt absurd diskussion som jag måste ha med mig själv... Vill jag äta extra cytostatika i ett helt år och minska risken för återfall, eller vill jag enbart ta den vanliga behandlingen, förhoppningsvis vara färdigbehandlad i november och klara mig bra men kanske ha en högre risk för återfall? Fy farao, det är inte rimligt att man ska behöva hantera sådana här frågeställningar :-(.

Men för att stå ut med mig själv i längden måste jag delta i studien. Och jag kanske hamnar i kontrollgruppen, och i så fall blir det ju ingen extra cytostatika för min del.

Kanske, kanske kan den här typen av omöjliga frågeställningar leda till att jag sedan, när jag har tagit mig igenom hela cancergrejen, kan tycka att vardagsdilemman är struntsaker som inte är särskilt viktiga.

Önskas: en generalfixare

2011-04-20T17:35:00.000+02:00

Fasen, vad jag önskar mig en generalfixare. Någon som med en helt lugn röst säger så här till mig:

"Du, det är klart att du inte ska behöva gå igenom allt det här. Jag har goda kontakter med ödet. Jag ska ringa några samtal så att vi kan avboka dig från det här med cancern. Om det inte fungerar så ska jag i alla fall ordna så att du blir helt frisk på kortast möjliga tid och utan läkemedelsbiverkningar. Och om inte det går heller kan jag åtminstone fixa så att du blir omhändertagen på bästa möjliga sätt och slipper tänka på praktikaliteter som att deklarera för ditt företag, ha råd att betala räkningarna, byta däck på bilen, handla mat trots noll immunförsvar, hämta ut Emla-plåster på apoteket och gå ut med Justus när du mår dåligt av cellgifterna. Jag löser allt det där åt dig. Och du kommer inte att stå i någon tacksamhetsskuld till mig."

En sådan generalfixare finns givetvis inte, men ibland önskar jag mig en sådan ändå. Särskilt när mitt tålamod med sådant som inte har direktkoppling till sjukdomen har minskat till ett minimum. Som nu.

Det känns ordentligt

2011-04-20T10:03:00.001+02:00

Knölar och verktyg - ungefär detsamma som är i centrum vid canceroperationer ;-).

Sviterna efter venportsoperationen i måndags har blivit betydligt mer kännbara än jag hade förväntat mig. Det gör ont mest hela tiden där porten sitter och i hela området ovanför där slangen ligger. Tydligen tar det ett tag innan kroppen har kapslat in dessa främmande föremål, och fram tills dess kommer jag att känna av dem.

Det här var jag inte förberedd på... När bröstoperationen gjordes trodde jag att jag skulle ha jätteont efteråt, men det hade jag inte. Nu vid venportsoperationen trodde jag däremot att det inte skulle göra alls ont efteråt - men det gör det. Så nu går det åt en del Panodil... Men jag är ändå nöjd att jag har ordnat så att jag har fått en venport. Hellre lite stök nu före cellgiftsbehandlingen när jag är pigg, än ett kontinuerligt donande med en CVK under hela den utdragna och jobbiga cellgiftsbehandlingen.

Jag stannade kvar hemma hos min syster och hennes familj till i går. Innan jag åkte därifrån insåg jag att det inte vore det minsta behagligt att lägga bilbältet direkt på det nyopererade området, så vad göra? Jag lånade en kudde och lade mellan bilbältet och bröstkorgen. Det fanns inga småkuddar i huset, så det såg nog väldigt udda ut när jag åkte i väg med en stor sovkudde över hela torson :-).

Porten på plats

2011-04-18T19:11:00.001+02:00

I dag har jag fått en venport (port-a-cath) inopererad. Alltihop gick väldigt bra. Jag lokalbedövades men fick så pass mycket lugnande att jag sov som en gris under hela operationen. Väldigt bra, för jag vill helst inte vara med när sjukvårdspersonal grejar med mig. När jag lämnar blodprov eller får sprutor tittar jag alltid bort, och när jag opereras vill jag inte veta vad de gör...

När jag rullades ut från operationssalen var jag återigen vid fullt medvetande. Det var lite skillnad mot när bröstoperationen gjordes - då sov jag i två timmar efter att operationen var färdig. Efter dagens operation röntgades jag för att säkerställa att porten satt helt rätt. Det gjorde den, så då var allt klappat och klart och jag kunde byta om till mina vanliga kläder. Så skönt att bli sig själv igen!

Dagens sjukhusoutfit var om möjligt ännu mer deprimerande än den jag hade under bröstoperationen :-/. Nytt för mig i dag var att jag även skulle ha på mig sjukhustrosor... De nådde ungefär upp till armhålorna! De var märkta med storlek 36, men jag skulle snarare säga att de var i storlek 44. Dessutom skulle jag ha hårnät i dag, så jag blev en riktig städtant-/mattant-lookalike. Sablar, vad snygg jag kände mig ;-).

Framåt eftermiddagen släppte bedövningen och då började det göra lite ont. Men det var inte värre än att det kunde avhjälpas med en Panodil. Känner dock att ett främmande föremål i form av en port och en slang har satts in i mig. Men förhoppningsvis vänjer jag mig snabbt.

Efter operationen blev jag hämtad av min systerdotter Sophia. Vi åkte hem till dem och åt en sen lunch på altanen i det härliga vädret. Fint det! :-)

Min vrickade värld

2011-04-16T14:14:00.000+02:00

Vad roligt att få veta lite om vilka ni är som besöker min blogg - stort tack till er som skrev en rad och talade om att ni tittar in här! Om ännu fler av er besökare vill göra likadant så blir det ännu roligare för mig att blogga :-).

Gårdagen var ovanligt händelserik. På väg till perukmakeriet fick jag veta på telefon att jag har fått en operationstid för att sätta in en port-a-cath på ett annat sjukhus än det planerade. Operationstiden är redan på måndag morgon!

Ett intensivt fixande utbröt omedelbart. Jag ringde till sjukhuset där jag ska opereras, jag ordnade hundvakt, planerade resan och fixade övernattning. Blåste sedan iväg till Sahlgrenska och lämnade fem rör med blod på provtagningscentralen, gick till onkologmottagningen och clearade allt med onkologsjuksköterskan och fick desinfektionssvampar. Det blir alltså ännu en vända med Svinto-hår ;-). Oh well, jag tar gärna lite stök nu med att fixa en port-a-cath, och får sedan förhoppningsvis en behandlingsperiod utan infartsproblem.

Perukprovningen var riktigt upplyftande! Det fanns flera väldigt snygga peruker som jag kände mig snygg i på en gång. Jag vill inte att peruken ska likna mitt eget hår, utan jag vill ha något annat. Det vill säga längre och rakare :-). Så det ska det bli.

En av de peruker som jag provade kändes helrätt både i färg och form. Perukmakaren sa att de kunde klippa upp den, varpå jag utbrast "Nej, det vill jag INTE!" Då påpekade han att peruken var längre än mitt eget hår. "Ja, men det är ju jättebra!" sa jag. Något säger mig att de flesta vill ha peruker som liknar deras egna frisyrer så mycket som möjligt... :-)

Före besöket hos perukmakaren hade jag en minst sagt absurd diskussion med mig själv. Frågan var om jag ska raka av mig håret precis före första cellgiftsbehandlingen, eller om jag ska vänta tills håret börjar falla av på grund av cellgifterna och jag får tussarna i handen eller på kudden. Att behöva ställa en sådan fråga till sig själv är verkligen inte normalt! Att som kvinna behöva raka av sig håret är vrickat, och att behöva bestämma sig för om man ska göra det före eller efter att man har börjat tappa håret är ännu mer vrickat. Men det är i en sådan bisarr värld som jag befinner mig nu.

Jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen. Det är oftast min melodi. Så när jag var hos perukmakaren i går bokade jag in en tid två dagar före min första cellgiftsbehandling. Då ska håret rakas av och jag ska börja använda peruk. Det här är ett av mina få sätt att ta ett litet uns av kontroll över den här skruvade situationen. Nu blir det jag - inte cellgifterna - som bestämmer när håret ska av.

Efter allt fixande med peruker och operationsförberedelser åkte Justus och jag och träffade ridgebacktiken Flora och hennes matte Marie för en långrunda i skogen. Flora fyller tolv år i sommar men är i superkondition och pigg som en lärka och lekfull som en valp :-). Hon och Justus hade inte träffats tidigare, men de hade verkligen kanonroligt ihop. Tack Marie och Flora för en jättetrevlig runda!